Stevens Sanningar

Vi är redan framme vid sista fredagen i maj. Vår fina Rhododendron har börjat blomma, men jag väntar nog till nästa fredag innan jag visar upp den i sin fulla prakt. Vi har fått smaka på ett par dagar som känts som sommar med sol och hyfsade temperaturer, men de dagarna har varit få. Mest har det var kyligt och förbannat blåsigt. Att det sistnämnda är ett otyg kan vi nog alla enas om.

 

Om 14 dagar gör jag min sista dag tillsammans med eleverna på "min" skola. Jag bävar för den dagen och vet inte riktigt hur jag kommer att reagera, att jag kommer fälla ett stort antal tårar får man inget högt odds på. För att koppla detta till väder så har jag nu börjat kolla på väderprognoserna. Regn är inte någon bra kombo med skolavslutningar och jag hoppas vid Gud att vi slipper det. 

 

När jag i förra veckans fredagsuppdatering skrev om att jag troligtvis var äldst på Halmtorvet 9 i Köpenhamn, där vi var och tog en fördrink ett par av kvällarna, lovade jag att återkomma i ärendet om att vara äldst. Beroende på min dagsform så har jag oftast inget problem med att vara äldre än alla andra. De sista åren har ju jag och älsklingen varit ute en hel del på olika ställen där vi dansat disco. Exempelvis på Biblioteket Live vid Medborgarplatsen och på Bee Kök & Bar i Göteborg. Även om det är ganska "mogen" publik på båda dessa ställen har jag inte sett särskilt många som uppskattningsvis är äldre än vad jag är. 

 

Jag vet att jag kan uppfattas som fixerad vid tid och det stämmer nog. Däremot är jag egentligen inte fixerad vid ålder, men ju äldre jag blivit desto mer har jag insett hur snabbt ett liv passerar. Kanske är det logiskt att jag fortfarande gör saker som många tänker är förbehållet yngre människor. Logiskt på det sättet att jag i min ungdom alltid var yngst eller bland de yngsta i massor av olika sammanhang. Jag hade viktiga ledar- och förtroendeuppdrag i den lokala idrottsklubben innan jag passerat 15 år. Jag dömde min första hockeymatch i landets nästa högsta serie när jag var 17. Ja, det finns många fler exempel. Under den tiden umgicks jag både med jämnåriga, men samtidigt med såna som var mycket äldre än jag. Än av mina bästa vänner, Peter (RIP ❤) var 16 år äldre osv.

 

 

Att jag alltid på olika sätt jobbat med barn och ungdomar är en viktig och bidragande orsak till att jag fortfarande håller mig ung i sinnet. Just detta är så fint med vår uppväxande generation, de dömer ingen utifrån ålder utan det handlar mycket mer om hur de blir bemötta och förstådda. All den kärlek jag känner från eleverna varje dag på mitt jobb önskar jag att varje människa fick känna.

 

På tal om unga människor. Jag kan ha varit inne på det tidigare, men en repris gör ingen skada. Jag har så otroligt bra erfarenheter av att anställa unga människor. På alla skolor jag arbetat har det varit oerhört lyckosamt att ge unga människor förtroende och där har jag förmodligen haft nytta av att det fanns människor som trodde på mig när jag var ung. Den uppväxande generationen är inte så som vi var när vi växte upp, men det ska de inte heller vara. Samhället förändras, inte alltid till det bättre, men det förändras och det är viktigt att vi gamla stofiler bejakar utvecklingen och bidrar med vår erfarenhet för att tiden som är här ska vara så bra som möjligt.

 

När man har barn blir det också extra påtagligt hur snabbt tiden går. I höst fyller min son 40 år, han har precis som min äldsta dotter sedan länge etablerat en jättefin familj med underbara barnbarn. De har lyckats i arbetslivet och försörjer sig som kommunstrateg respektive sjuksköterska. Min yngsta dotter har ännu inga barn, men har en underbar sambo och har ett akademiskt cv som jag också skulle velat ha. Idag är hon anställd av UD och är utbildad diplomat. För mig är ju alla tre å ena sidan fortfarande mina små gullepluttisar, men å andra sidan vuxna med sina egna liv, drömmar och karriärer. När sonen ska fylla 40 hjälper det inte att jag känner mig som 33. Jag har huvuddelen av mitt liv bakom mig, men jag kommer att fortsätta leva i ordets bästa bemärkelse så länge jag orkar. För att inte missförstås, vill jag med all önskad tydlighet säga att yrkesmässiga karriärer aldrig varit viktigt för mig utan det är bara en bonus. Att man trivs, mår bra, älskar och blir älskad är mycket mer betydelsefullt än fina titlar.

 

Veckan som gått då? Lugn helg som jag till väldigt stor del tillbringade framför mina dataskärmar då det var elitloppshelg på Solvalla. Jag hade lite för mycket annat på agendan för att åka till Solvalla och det var första gången på många år (frånsett pandemiåren) som jag missade elitloppet på plats. Jag avrundade söndagskvällen med ett långt Teamsmöte kopplat till mitt engagemang i Eskilstuna Guif och naturligtvis en del skoljobb.

 

Måndagen passerade och under tisdagen arrangerade vi något vi kallar "Europaskolans kväll". Det är ett öppet hus som främst har föräldrar och andra anhöriga som målgrupp och som jag brukar beskriva som ett stort jättemingel. Jag tror att det var fjärde eller möjligtvis femte gången, men det var definitivt sista gången. Det blev ett jättelyckat evenemang och något som förgyller detta varje år är alla återvändare, dvs elever som tidigare gått på skolan och nu kommer tillbaka. I anslutning till detta hade vi sedan ett informationsmöte för vårdnadshavare gällande att skolan snart överlåts till Flens kommun. Vi har fått mycket beröm för att vi upprätthållit kvaliteten i vårt arbete trots att det stått klart länge att vi inte ska fortsätta i nuvarande form. För mig som rektor har det varit en hederssak att inte göra ett sämre jobb bara för att omständigheterna är som de är.

 

I onsdags hade vi kombinerat styrelsemöte och säsongsavslutning med styrelsen i Eskilstuna Guif. Vi var hemma hos vår ordförande Björn Frössevi och det var trevligt på alla sätt och det var livliga och konstruktiva diskussioner. Jag har skrivit det tidigare och återupprepar gärna, det är sannerligen ett härligt gäng som jobbar för handbollens bästa i Eskilstuna. Jag åkte tåg både dit och hem och min underbara fru hämtade mig vid Läggesta när jag kom med sista tåget vid halvtolvsnåret.

 

Igår var det röd dag och jag ägnade en stor del av dagen åt att arbeta i trädgården. Till att börja med var det gräsklippning som gällde, något jag inte hunnit med på några veckor gräsmattan var minst sagt vildvuxen. På kvällen blev det löpning på gymmet där jag körde intervaller som komplement till att jag sprang en mil i måndags.

 

Idag har jag mestadels jobbat (hemifrån) och på eftermiddagen var jag till optikern och hämtade nya glas till mina sport- och solglasögon. Det blir även nya vanliga glasögon, men först om ett par veckor. Min syn blir gradvis sämre och sämre, den senaste tiden mest på långt håll. För att knyta ihop med vad jag skrev inledningsvis så är inte kroppen längre med på att fortfarande känna sig ung. Dess ålder gör sig påmind allt oftare...

 

Nu önskar jag just dig en trevlig helg! Var snäll och göra bra saker, både för dig själv och för andra.