Två nya bronsmedaljer

Sverige gör medaljmässigt sitt näst bästa vinter-OS i modern tid genom att ta elva medaljer fördelat på fem guld, två silver och fyra brons. Ändå känns det inte som att det varit maxflyt, skidskyttedamerna och de kvinnliga alpina åkarna har ju underpresterat. Vi har också haft ett ganska stort antal fjärdeplatser.

Igår tog Andre Myhrer brons i slalom
efter en hejdlös uppåkning i andra åket. Han låg nia efter första åket men vågade ge järnet i andra åket. Därför blev jag lite trött på Stig Strands snack att han kunde ha vunnit utan sin lilla miss strax efter mitten av åket. Med den ursinniga satsning som Myhrer gjorde är det självklart att det blir några småmissar också och den typen av spekulationer är ointressanta. Noterbart är också att det måste finnas någon rättvisa i världen när Andre med fem hundradelars marginal fick sitt brons efter att ha missat samma medalj för fyra år sen med blott tre hundradelar.

Idag fick vi vår sista medalj i detta OS
då den fantastiska skidlandslaget satte punkt genom Johan Olssons brons. Femmilarna var ju förr något av mästerskapens höjdpunkt när det fortfarande var intervallstart. Nu är det ett sömnpiller i 49 km och sedan en ganska tråkig spurtuppgörelse som är över på några sekunder. Johan Olsson är en otroligt duktig klassisk åkare och det var ingen jätteskräll att han var med i toppstriden. Fantastisk också att han fått sitt genombrott så sent i karriären, han är trots allt i 30-årsåldern och nu åker han hem med ett guld samt två brons. Stort! Lite skymundan fick vi faktiskt in tre åkare bland de nio bästa och även detta är ju ett styrkebesked så gott som något annat.

//Steven :-)

Äntligen dags för knäoperation

Imorgon ska jag äntligen få min trasiga menisk i vänsterknät fixad. Efter att 2008 sprungit ca 120 mil under perioden mars-augusti fick jag kraftiga knäsmärtor redan efter ca 15 mils löpning förra våren. Jag försökte vila bort smärtan, jag försökte träna bort smärtan med övningar från en sjukgymnast osv, men till sist fick jag ge upp och det är snart ett år sedan jag kunde springa.

Det känns skandalöst att det tagit så himla lång tid att komma till operation. Jag gick till Vårdcentralen redan under slutet av april för att bli remiterad till en ortoped. Läkaren jag träffade trodde inte att det var någon fara med knät och någon remiss blev det aldrig. I juni sökte jag hjälp igen, denna gång på Företagshälsovården. Där hade jag turen att träffa en läkare som också är ortoped. Bara genom att jag beskrev mina smärtor och efter ett vridande och vändande på mitt knä slog han fast att det var en meniskskada. Trots detta var han tvungen enligt gällande regler att först skicka mig på en "vanlig" röntgen fast han visste att det inte skulle visa något. Remiss till magnetröntgen får nämligen inte skickas förrän en vanlig röntgenundersökning är genomförd.

Naturligtvis fick han rätt om den vanliga röntgenundersökningen och en remiss gick iväg för att få magnetröntga mitt knä. Efter ytterligare nästan tre månaders väntan fick jag äntligen komma in på en magnetröntgenundersökning. Det skedde första söndagen(!) i september. Därefter dröjde det ytterligare tre veckor innan jag fick besked om att de konstaterat att det var exakt det felet på mensiken som min läkare på Företagshälsovården slagit fast tre månader tidigare.

Ny irriterande väntan och när det gått tre månader tog jag själv kontakt med Landstinget. Det finns ju nämligen en vårdgaranti som säger att man ska få specialistvård inom tre månader. Då fick jag lära mig att vårdgarantin bara är ett ord som inte är värt ett skit. Hade jag själv inte börjat agera, hade jag antagligen fortfarande fått vänta. Mer om det längre ner i inlägget. Nu blev det viss fart efter att jag pratat med Landstinget och ortopedmottagningen och i mitten av januari fick jag komma till en ortoped på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.

Det var också ett ganska irriterande besök. Läkaren meddelade nämligen att det kommit någon ny studie som visade att det ur samhällsekonomisk inte var lönsamt att göra artroskopi på personer över 40 år. Han menade på fullt allvar att han kunde besluta om att jag skulle få leva resten av mitt liv med en trasig menisk som skulle omöjliggöra löpning, långa promenader osv. Hur bra skulle det vara för min hälsa? Jag fick smöra som fan för att få honom att besluta om att jag skulle få operera mig eller så utövade han bara sin maktposition och jag var rejält förbannad inombords.

Till sist fick jag nådiga nicken och imorgon är det alltså dags. Det ska bli underbart att bli återställd och redan om tre-fyra veckor räknar jag med att kunna springa igen. Jag ska infinna mig på Mälarsjukhuset kl 7.00 och kommer att ryggmärgsbedövas*. Om allt går som det ska kommer jag kunna lämna sjukhuset redan på eftermiddagen och förhoppningsvis kunna jobba redan på tisdag.

Tillbaka till den så kallade sjukvårdsgarantin. Det jag fick lära mig när jag pratade med ansvarigt folk inom landstinget, var att det bara är en pappersprodukt. En garanti som inte åtföljs av några konsekvenser för vårdgivarna är ju helt värdelös. Jag blev också upplyst om att jag själv i ett tidigare läge kunde ha kollat med andra landsting ifall jag kunde få vård tidigare, men det var ju inget jag blev upplyst om förrän det var för sent. Det borde ju vara ett minimikrav att direkt när det beslutats om specialistvård att man får reda på vilka rättigheter man har. Ett sanktionssystem för landsting som inte följer vårdgarantin borde naturligtvis också finnas.

Svensk sjukvård är sedan länge i kris med sjukt(!) långa vårdköer. Det är naturligtvis ett strukturfel inom vården och en stor del får läkarkåren ta på sig. I och med att läkarfacken motsätter sig fler utbildningsplatser har vi alltid för få läkare och köerna växer. Läkarbristen gör också att de läkare som finns kan tjäna helt orimliga pengar eftersom även sjukvården styrs av tillgång och efterfrågan. Detta i sin tur urholkar landstingens ekonomi ännu mer vilket ytterligare försämrar vården, ett moment 22 alltså. Ett annat stort strukturfel är ju att läkarna ofta är chefer för olika avdelningar inom sjukvården. Bara för att man läst medicin är det inte synonymt med att man är bra på att leda en verksamhet och jag fattar inte att denna undfallenhet gentemot denna privilegierade yrkeskår får fortsätta år ut och år in. Ingen kan väl med bästa vilja påstå att den läkarledda vården i Sverige fungerar speciellt bra?

//Steven :-)

* = Heter tydligen ryggbedövning, då man med en spruta i ryggslutet får bedövning av bägge benen. Nu blev det ju inte så... (uppdaterat 2010-02-02)

Värt att vara trött idag

Det blev inte så mycket sömn inatt
eftersom jag bestämde mig för att följa damernas OS-final i curling. Vilken rysare det blev. Sverige kändes slaget flera gånger under de sista omgångarna och var rejält i brygga under den sista ordinarie omgången. Ändå lyckades tjejerna krångla sig ur det greppet och få fram en skiljeomgång. Där hade jag inte speciellt stora förhoppningar eftersom Canada hade sista sten och inför just den sista stenen pekade alllt på att guldmedaljerna skulle stanna hos värdlandet. Det omöjliga hände dock och Canadas skipper Cheryl Bernard gjorde en ödesdiger miss som placerade guldmedaljerna hos Anette Norberg, Anna Le Moine, Cathrine Lindahl och Eva Lund.

Curling är ju en sport som lever upp under OS och som gör sig väldigt bra i TV. Visst är det lite segt innan man kommer in i de avgörande omgångarna, men de små marginalerna gör en curlingmatch oerhört spännande.

Ett guld är alltid ett guld och det kunde även blivit ett brons genom herrlaget, som har framtiden för sig och är mogna för guld i Rysland om fyra år. Då tror jag inte att Anette Norberg och hennes tjejer längre finns med, men förhoppningsvis kommer det fram en ny generation även på den kvinnliga sidan.

//Steven :-)