Nya träningspjuck
Lagom när jag haft min sämsta träningsvecka på två månader (pga förkylning och allmänt om tid) så har jag invigt mina nya löparskor som legat och väntat ganska länge på att få användas. De har bara fått springa 12 km än så länge, men de känns bra.
//Steven :-)
Ingen SM-final för Guif
Säsongen 2011-12 skulle bli säsongen då Guif äntligen skulle få sitt efterlängtade SM-guld. I själva verket blev säsongen 2011-12 säsongen då en miljon skador störde laget och där mycket annat också gick i stå.
Det blev förvisso serieseger vilket på sitt sätt kan räknas som att man är det bästa laget. Det är i alla fall min uppfattning att det lag som tar flest poäng över 32 omgångar är bäst, men det är ju SM-guldet som räknas och ska jag vara riktigt ärlig så kändes det lite bonusartat att Eskilstunalaget vann grundserien. De har inte gjort någon toppsäsong som lag betraktat, men levde högt i serien på mestadels bra skytte från Tobias Aren och Mattias Zachrisson.
För att ta det från början och beta av det här med skadorna så kanske det är så enkelt att chansen till SM-guld försvann då landslagsmannen Robin Andersson pajade sitt knä så illa i mitten av serien att det inte skulle vara aktuellt med något mer handbollsspel under hela säsongen. Robin är en oerhört kompetent spelare, med Sveriges kanske kvickaste fötter och dessutom med ett bra skott. För att hålla bredden, och till viss del spetsen, på laget värvade man Alexander Stenbäcken. Men bara dagarna innan han skulle debutera i sin nya klubb slet han av hälsenan och var också borta resten av säsongen. Därefter brör lagkaptenen Haukur Andresson båtbenet och missade slutet av grundserien samt den inledande delen av slutspelet. Som om inte det vore nog, kom den olycksaliga onsdagen för tre veckor sedan då Mattias Zachrisson åkte på en oerhörd smäll. Det var en av de otäckaste stunder jag någonsin upplevt i samband med idrott alla kategorier. "Zacke" fick en armbåge rakt över ögonbrynet så att han stöp i golvet där han slog i huvudet så hårt att han fick en hjärnskakning. Jag kommer för alltid ha bilderna på näthinnan när han stapplande reser sig upp och nerblodad bara vacklar fram på golvet, helt groggy och oförmögen att ta hand om sig själv. Sedan var det långa minuter då han blev liggande på golvet i väntan på ambulans och en helt tyst Eskilstuna sporthall befarade kanske det värsta. Som tur var så repade sig Zachrisson och kunde vara med och spela redan i match nummer tre igen.
Trots "Zackes" återkomst senare i semifinalserien var det kanske den kvällen som SM-finalen gled Guif ur händerna. Kristianstad hade ännu inte kommit in i sitt oerhörda flow och med "Zacke" i laget tror jag att man vunnit den andra matchen på bortaplan och då hade nog aldrig skåningarna rest sig. Å andra sidan kan man alltid vrida och vända på allting och det blir många om och men. Låt mig också säga att jag inte i min vildaste fantasi tror att Guif med årets spel kunnat rubba suveränerna Sävehof i en final.
Jag är definitivt ingen handbollsexpert, men har lärt mig mer och mer de senaste säsongerna. Jag tycker att Guif misslyckats med att både utveckla sitt spel och att utveckla spelarna på individnivå. Som jag skrev inledningsvis, har laget levt mycket på sitt skytte, men i övrigt saknat alternativ. Det har funnits både spelare och lämpliga matcher för att träna in variationer på sitt alltför lättlästa och stereotypa spel, men det har bevisligen inte prioriterats. Man har inte använt sig av sina kantsexor tillräckligt mycket och inspel på linjen har varit nästan lika obefintligt som snö i Egypten. Spelare som exempelvis Rickard Åkerman har tagit ett steg tillbaka i sin utveckling och flera av killarna i förstauppställningen har radat tekniska fel på varandra under hela säsongen. Det sistnämnda blev också ödesdigert i samband med de två sista semifinalerna mot Kristianstad.
Målvaktssidan kändes ganska bra under de två första tredjedelarna av serien, men mot slutet av grundserien och i slutspelet har både Richard Larsson och Robin Hallberg sviktat betänkligt. Den sistnämnda har fått mest speltid i slutspelet, men under hela säsongen haft otroligt svårt att få tag i bollarna från distans. Däremot har han varit grym i en-mot-en-situationer hela säsongen. Larsson å sin sida känns ändå stabilare och har en underbar energi. Han borde ha fått starta i fler matcher och har ännu en fördel som Robin Hallberg saknar, nämligen att snabbt se kontringslägen och via snabba utkast hitta i första hand Mathias Tholin som nästan alltid är spelbar i dessa situationer.
Den avgörande semifinalen idag ramades in av en fullsatt Eskilstuna sporthall. Beröm åt supportrarna från Kristianstad som i sina oranga tröjor verkligen utmanade den rödklädda eskilstunapubliken. Det har byggts upp en lagom hatstämning, så som det ska vara i en stenhård slutspelsserie oavsett idrott. Att det varit seriens två mest publikdragande lag har ju höjt temperaturen ytterligare och hade Guif haft en lika fin och rymlig arena som Kristianstad (nästan 5000 pers i publikkapacitet) hade dessa semifinaler dragit nästan 25000 personer. Imponerande!
Guif ledde dagens semi med 33-30 när det återstod ca fem minuter och det var bara att stänga matchen. De har haft liknande ledningar i slutskedet av tidigare matcher, men inte lyckats knyta åt säcken. Idag trodde åtminstone jag att de lärt sig läxan, men icke. Slarv och tekniska fel bjöd in skåningarna som tog denna bonuschans och vände matchen i slutminuterna. Inte på något sätt orättvist och det smärtar att säga att jag tycker Kristianstad välförtjänst tog sig till final, trots att de egentligen är ett betydligt sämre lag än Guif.
Nu hoppas jag att det finns en ödmjuk attityd inom eskilstunalaget och att detta blir en väckarklocka till nästa säsong. De får behålla samtliga sina spetskompetenser, utom Tobias Aren som blir proffs i Danmark, och förutsättningarna finns definitivt att bli svenska mästare om ett år istället. Robin Andersson och Alexander Stenbäcken kommer att kännas som nyförvärv, men dessutom behöver de få in lite mer storlek i försvarsspelet. Utöver detta måste de slipa på ett mer varierat anfallsspel och coacherna måste bli mycket mer aktiva. Nu kändes Kristian Andresson och Janne Ekman nästan paralyserade när det blev uppförsbacke. Det finns en bra återväxt i klubben och unga spelare som Rickard Åkerman, Helge Freiman och Danne Pettersson borde utvecklas en hel del och framförallt höja sin lägstanivå. Dessa tre spelare håller hög elitserieklass i sina bästa stunder, men djupdykningarna är för många och alltför djupa.
SM-finalen på lördag vinner rimligtvis Sävehof, men i det flyt som Kristianstad är för närvarande är det nog läge att säga: "Osvuret är bäst!"
//Steven :-)
Det blev förvisso serieseger vilket på sitt sätt kan räknas som att man är det bästa laget. Det är i alla fall min uppfattning att det lag som tar flest poäng över 32 omgångar är bäst, men det är ju SM-guldet som räknas och ska jag vara riktigt ärlig så kändes det lite bonusartat att Eskilstunalaget vann grundserien. De har inte gjort någon toppsäsong som lag betraktat, men levde högt i serien på mestadels bra skytte från Tobias Aren och Mattias Zachrisson.
För att ta det från början och beta av det här med skadorna så kanske det är så enkelt att chansen till SM-guld försvann då landslagsmannen Robin Andersson pajade sitt knä så illa i mitten av serien att det inte skulle vara aktuellt med något mer handbollsspel under hela säsongen. Robin är en oerhört kompetent spelare, med Sveriges kanske kvickaste fötter och dessutom med ett bra skott. För att hålla bredden, och till viss del spetsen, på laget värvade man Alexander Stenbäcken. Men bara dagarna innan han skulle debutera i sin nya klubb slet han av hälsenan och var också borta resten av säsongen. Därefter brör lagkaptenen Haukur Andresson båtbenet och missade slutet av grundserien samt den inledande delen av slutspelet. Som om inte det vore nog, kom den olycksaliga onsdagen för tre veckor sedan då Mattias Zachrisson åkte på en oerhörd smäll. Det var en av de otäckaste stunder jag någonsin upplevt i samband med idrott alla kategorier. "Zacke" fick en armbåge rakt över ögonbrynet så att han stöp i golvet där han slog i huvudet så hårt att han fick en hjärnskakning. Jag kommer för alltid ha bilderna på näthinnan när han stapplande reser sig upp och nerblodad bara vacklar fram på golvet, helt groggy och oförmögen att ta hand om sig själv. Sedan var det långa minuter då han blev liggande på golvet i väntan på ambulans och en helt tyst Eskilstuna sporthall befarade kanske det värsta. Som tur var så repade sig Zachrisson och kunde vara med och spela redan i match nummer tre igen.
Trots "Zackes" återkomst senare i semifinalserien var det kanske den kvällen som SM-finalen gled Guif ur händerna. Kristianstad hade ännu inte kommit in i sitt oerhörda flow och med "Zacke" i laget tror jag att man vunnit den andra matchen på bortaplan och då hade nog aldrig skåningarna rest sig. Å andra sidan kan man alltid vrida och vända på allting och det blir många om och men. Låt mig också säga att jag inte i min vildaste fantasi tror att Guif med årets spel kunnat rubba suveränerna Sävehof i en final.
Jag är definitivt ingen handbollsexpert, men har lärt mig mer och mer de senaste säsongerna. Jag tycker att Guif misslyckats med att både utveckla sitt spel och att utveckla spelarna på individnivå. Som jag skrev inledningsvis, har laget levt mycket på sitt skytte, men i övrigt saknat alternativ. Det har funnits både spelare och lämpliga matcher för att träna in variationer på sitt alltför lättlästa och stereotypa spel, men det har bevisligen inte prioriterats. Man har inte använt sig av sina kantsexor tillräckligt mycket och inspel på linjen har varit nästan lika obefintligt som snö i Egypten. Spelare som exempelvis Rickard Åkerman har tagit ett steg tillbaka i sin utveckling och flera av killarna i förstauppställningen har radat tekniska fel på varandra under hela säsongen. Det sistnämnda blev också ödesdigert i samband med de två sista semifinalerna mot Kristianstad.
Målvaktssidan kändes ganska bra under de två första tredjedelarna av serien, men mot slutet av grundserien och i slutspelet har både Richard Larsson och Robin Hallberg sviktat betänkligt. Den sistnämnda har fått mest speltid i slutspelet, men under hela säsongen haft otroligt svårt att få tag i bollarna från distans. Däremot har han varit grym i en-mot-en-situationer hela säsongen. Larsson å sin sida känns ändå stabilare och har en underbar energi. Han borde ha fått starta i fler matcher och har ännu en fördel som Robin Hallberg saknar, nämligen att snabbt se kontringslägen och via snabba utkast hitta i första hand Mathias Tholin som nästan alltid är spelbar i dessa situationer.
Den avgörande semifinalen idag ramades in av en fullsatt Eskilstuna sporthall. Beröm åt supportrarna från Kristianstad som i sina oranga tröjor verkligen utmanade den rödklädda eskilstunapubliken. Det har byggts upp en lagom hatstämning, så som det ska vara i en stenhård slutspelsserie oavsett idrott. Att det varit seriens två mest publikdragande lag har ju höjt temperaturen ytterligare och hade Guif haft en lika fin och rymlig arena som Kristianstad (nästan 5000 pers i publikkapacitet) hade dessa semifinaler dragit nästan 25000 personer. Imponerande!
Guif ledde dagens semi med 33-30 när det återstod ca fem minuter och det var bara att stänga matchen. De har haft liknande ledningar i slutskedet av tidigare matcher, men inte lyckats knyta åt säcken. Idag trodde åtminstone jag att de lärt sig läxan, men icke. Slarv och tekniska fel bjöd in skåningarna som tog denna bonuschans och vände matchen i slutminuterna. Inte på något sätt orättvist och det smärtar att säga att jag tycker Kristianstad välförtjänst tog sig till final, trots att de egentligen är ett betydligt sämre lag än Guif.
Nu hoppas jag att det finns en ödmjuk attityd inom eskilstunalaget och att detta blir en väckarklocka till nästa säsong. De får behålla samtliga sina spetskompetenser, utom Tobias Aren som blir proffs i Danmark, och förutsättningarna finns definitivt att bli svenska mästare om ett år istället. Robin Andersson och Alexander Stenbäcken kommer att kännas som nyförvärv, men dessutom behöver de få in lite mer storlek i försvarsspelet. Utöver detta måste de slipa på ett mer varierat anfallsspel och coacherna måste bli mycket mer aktiva. Nu kändes Kristian Andresson och Janne Ekman nästan paralyserade när det blev uppförsbacke. Det finns en bra återväxt i klubben och unga spelare som Rickard Åkerman, Helge Freiman och Danne Pettersson borde utvecklas en hel del och framförallt höja sin lägstanivå. Dessa tre spelare håller hög elitserieklass i sina bästa stunder, men djupdykningarna är för många och alltför djupa.
SM-finalen på lördag vinner rimligtvis Sävehof, men i det flyt som Kristianstad är för närvarande är det nog läge att säga: "Osvuret är bäst!"
//Steven :-)
Snart i en kyrka nära dig
Bra Bredbandsbolaget
Vi har under flera år haft en helt okej hastighet på vårt bredband via telejacket. Vi bor ju ändå på landet och man kan ju inte kräva underverk. Nedladdningshastigheten har legat mellan 17-18 Mbit/s vilket räcker bra för oss.
Under den senaste månaden har jag emellertid märkt att det blivit betydligt långsammare. Jag började mäta hastigheten och upptäckte att den gått ner till i bästa fall 8-9 Mbit/s vilket jag däremot inte tycker är bra. I synnerhet eftersom vi betalar för leverans i spannet 12-24 Mbit/s.
Jag ringde Bredbandsbolagets support och anmälde detta. Jag var laddad för lite strid, men avväpnades direkt av en trevlig tjej i andra änden av luren som kunde notera att vårt bredband varit instabilt och svajigt en längre tid. Efter att vi utan framgång testat de allra enklaste sakerna här hemma, enades supporttjejen och jag om att hon skulle anmäla detta till företagets systemtekniker.
Igår eller i förrgår kom det ett sms som såg ut så här:
Inte nog med att det stod att felet var åtgärdat, utan det fanns också ett löfte om ekonomisk kompensation. Bra där!
När jag sedan under gårdagskvällen testade hastigheten igen blev jag lite besviken. Förvisso hade den kravlat sig över 10 Mbit/s, men inte så mycket mer. Jag betalar ju fortfarande för 12-24 Mbit/s och tyckte väl att jag borde kunna närma mig den hastighet jag hade tidigare eller åtminstone så det låg inom rätt intervall.
Nytt telefonsamtal till supporten idag. Ännu en gång laddad med argument ifall de tyckte att jag var gnällig och inte skulle kunna räkna med bättre hastighet. Blixtsnabb svar (bara det är ju suveränt bra!) och både förklaring och hjälp. Killen på supporten sa att de åtgärdat felet, men dragit ner hastigheten för att veta att det skulle vara stabilt. Han kunde dock vrida upp den igen och låta mig testa för att se hur bra det fungerar.
När jag kom hem ikväll och mätte hastigheten igen visade det sig att det var betydligt sprutt på grejerna:
Jag känner mig tillfreds med detta och tänker inte tjafsa för att klämma ur ytterligare ett par megabit. I den efterföljande kundenkäten fick Bredbandsbolaget full pott på samtliga fyra frågor som ställs efter att man haft ett supportärende.
//Steven :-)
PS! En sak jag inte fattar och som jag tycker är lite scary är att de vet att det är jag som ringer. Inte just jag, men kunden den och den. Att de kan se det när jag ringer från min hemtelefon har jag nog någon förståelse för, men hur kunde de veta att det var jag som ringde idag från min jobbtelefon? Såvitt jag vet har jag aldrig ringt från den till Bredbandsbolaget tidigare och man behöver inte knappa in några personuppgifter innan man hamnar hos supporten. Hmmm....
Under den senaste månaden har jag emellertid märkt att det blivit betydligt långsammare. Jag började mäta hastigheten och upptäckte att den gått ner till i bästa fall 8-9 Mbit/s vilket jag däremot inte tycker är bra. I synnerhet eftersom vi betalar för leverans i spannet 12-24 Mbit/s.
Jag ringde Bredbandsbolagets support och anmälde detta. Jag var laddad för lite strid, men avväpnades direkt av en trevlig tjej i andra änden av luren som kunde notera att vårt bredband varit instabilt och svajigt en längre tid. Efter att vi utan framgång testat de allra enklaste sakerna här hemma, enades supporttjejen och jag om att hon skulle anmäla detta till företagets systemtekniker.
Igår eller i förrgår kom det ett sms som såg ut så här:
Inte nog med att det stod att felet var åtgärdat, utan det fanns också ett löfte om ekonomisk kompensation. Bra där!
När jag sedan under gårdagskvällen testade hastigheten igen blev jag lite besviken. Förvisso hade den kravlat sig över 10 Mbit/s, men inte så mycket mer. Jag betalar ju fortfarande för 12-24 Mbit/s och tyckte väl att jag borde kunna närma mig den hastighet jag hade tidigare eller åtminstone så det låg inom rätt intervall.
Nytt telefonsamtal till supporten idag. Ännu en gång laddad med argument ifall de tyckte att jag var gnällig och inte skulle kunna räkna med bättre hastighet. Blixtsnabb svar (bara det är ju suveränt bra!) och både förklaring och hjälp. Killen på supporten sa att de åtgärdat felet, men dragit ner hastigheten för att veta att det skulle vara stabilt. Han kunde dock vrida upp den igen och låta mig testa för att se hur bra det fungerar.
När jag kom hem ikväll och mätte hastigheten igen visade det sig att det var betydligt sprutt på grejerna:
Jag känner mig tillfreds med detta och tänker inte tjafsa för att klämma ur ytterligare ett par megabit. I den efterföljande kundenkäten fick Bredbandsbolaget full pott på samtliga fyra frågor som ställs efter att man haft ett supportärende.
//Steven :-)
PS! En sak jag inte fattar och som jag tycker är lite scary är att de vet att det är jag som ringer. Inte just jag, men kunden den och den. Att de kan se det när jag ringer från min hemtelefon har jag nog någon förståelse för, men hur kunde de veta att det var jag som ringde idag från min jobbtelefon? Såvitt jag vet har jag aldrig ringt från den till Bredbandsbolaget tidigare och man behöver inte knappa in några personuppgifter innan man hamnar hos supporten. Hmmm....
Demokratisk löpning
Man hinner tänka mycket när man springer ofta och långt, vilket jag gör åtminstone halva året. Det är många timmar med sig själv och sina egna tankar även om jag oftast har hund med mig. Jag håller med alla som säger att man tänker bra när man springer och jag kan också märka hur en inneboende ilska eller irritation hjälper upp prestationen i så motto att adrenalinpåslaget är större. Ibland hinner man också tänka mer filosofiska tankar, eller filosofiska är kanske att låta onödigt pretto men i alla fall tankar som inte är desamma som man går omkring och tänker på i vardagslag.
Ett annan detalj är att jag i nio fall av tio, nej snarare 29 av 30, springer till en punkt där jag vänder och sedan springer samma väg hem igen. Det är oerhört stärkande för psyket och de flesta jag känner pallar inte att springa långt om de inte får springa på en slinga som på något sätt går runt. Jag gillar denna mentala påfrestning, men framförallt tycker jag att det är demokratisk löpning. Vadå demokratisk löpning? undrar du säkert. Jo, jag tänker som så att vidriga uppförsbackar åt ena hållet blir sköna nedförsbackar åt andra håller. Och det som går kraftigt utför och blir extremt lättsprunget när man är på väg bort blir till värsta mördarbacken på hemvägen. Varenda liten lutning upp eller ner jämnar ut sig, varenda innerkurva blir till ytterkurva åt andra hållet (om man inte fuskar - Gud förbjude!), medvind blir till motvind och så vidare. Ja, du fattar...
//Steven :-)
Ett annan detalj är att jag i nio fall av tio, nej snarare 29 av 30, springer till en punkt där jag vänder och sedan springer samma väg hem igen. Det är oerhört stärkande för psyket och de flesta jag känner pallar inte att springa långt om de inte får springa på en slinga som på något sätt går runt. Jag gillar denna mentala påfrestning, men framförallt tycker jag att det är demokratisk löpning. Vadå demokratisk löpning? undrar du säkert. Jo, jag tänker som så att vidriga uppförsbackar åt ena hållet blir sköna nedförsbackar åt andra håller. Och det som går kraftigt utför och blir extremt lättsprunget när man är på väg bort blir till värsta mördarbacken på hemvägen. Varenda liten lutning upp eller ner jämnar ut sig, varenda innerkurva blir till ytterkurva åt andra hållet (om man inte fuskar - Gud förbjude!), medvind blir till motvind och så vidare. Ja, du fattar...
//Steven :-)
Knapp(ast) snyggt
För någon vecka sedan köpte Helena en ny vårjacka i Eskilstuna. Jag tror att hon har haft den på sig någon gång här hemma, men om inte så är jag i alla fall helt säker på att att hon hade den hela första eftermiddagen och kvällen när vi var på vår utflykt till Stockholm förra veckan.
På den andra dagen upptäckte hon en sak som hon inte hade uppmärksammat tidigare. Titta själv på bilden vad hon hade gått omkring med. Undrar hur många andra som fnissande hade lagt märke till fadäsen?
//Steven :-)
På den andra dagen upptäckte hon en sak som hon inte hade uppmärksammat tidigare. Titta själv på bilden vad hon hade gått omkring med. Undrar hur många andra som fnissande hade lagt märke till fadäsen?
//Steven :-)
Stockholmsnätter
Älsklingen hade bett mig att vara disponibel torsdag-lördag den gångna veckan. Mer än så ville hon inte säga och jag älskar verkligen att bli överraskad. Min nyfikenhet är naturligtvis stor, men inte så stor att jag vill ha reda på vad som kommer att hända. Därför undviker jag allt sånt som på något sätt kan avslöja vad som är på gång och denna gång hade jag absolut ingen aning, även om jag misstänkte ett par hotellnätter någonstans i Sverige.
Vi drog iväg mitt på dagen i torsdags och hade en av våra hundar, Nala, med oss i bilen. Helena körde och första destinationen var hemma hos vår brorsdotter i Strängnäs där vi lämnade Nala. Hundvakt till övriga hundar som var kvar här hemma var redan ordnad hade jag fått reda på. När vi skulle åka från Strängnäs bad Helena mig att köra och naturligtvis misstänkte jag då att det var Stockholm som var på gång eftersom hon inte gillar att köra där.
Mycket riktigt ställde vi färden mot huvudstaden. Mer fick jag inte veta och älsklingen matade in en adress i GPS:en, vilken hon höll i sin hand. När vi var framme hade vi hamnat på Kungsholmen och jag fick reda på att vi skulle tillbringa de kommande två nätterna på Hotell Amaranten.
När vi parkerat i världens dyraste P-hus under hotellet och inkvarterat oss i rummt blev det lite härligt eftermiddagsmys, så där som det nästan bara kan bli när man bor på hotell, fjärran från alla måsten och vardagsbestyr. Jag fick också en tidsangivelse av Helena då vi skulle bli tvungna att lämna hotellet för att hinna till nästa "programpunkt".
När tiden var inne tog vi tunnelbanan, som låg 50 meter från hotellentrén, till Kungsträdgården.Vi tog oss till Nybroplan och hoppade på spårvagnen ut mot Djurgården. Aha, tänkte jag. Cirkus! Samtidigt visste jag att varken jag eller älsklingen är så superförtjusta i Robert Gustafsson som jag antar fortfarande showar på Cirkus därför fick jag inte ihop det förrän vi hoppade av... vid Gröna Lund. Och på Gröna Lund ligger Tyrol. Men vem eller vilka uppträder där? Jag hade faktiskt inte en susning när vi gick mot entrén då jag fick syn på stora affischer överallt. Lennie Skifs! Det vill säga Lennie Norman och Björn Skifs i en gemensam show. Jag brukar ha bra koll på vad som händer, men jag hade helt missat att de showade tillsammans. Hur som helst blev jag jätteglad eftersom jag tycker mycket om bägge dessa artister.
Inne på Tyrol blev det först mat. Vi satt trångt vid ett bord med två andra par, men det var jättetrevligt efter en lite trevande start. Maten var förbeställd och jättegod. Cesarsallad med gravad lax till förrätt och en rejält tilltagen portion med helstekt oxfilé och potatisgratäng till varmrätt. Till det unnade vi oss en flaska argentinskt vin som bara blev godare och godare ju mer vi drack av det...
Showen började klockan 21 och från våra matplatser såg vi inte scenen. Därför fick vi ca 20 minuter innan showstart förflytta oss till stolsrader framför scenen och vi fick kanonbra platser på tredje raden. Det var en underbar show på alla sätt och vis. Härlig musik och mycket humor där Skifs och Norman på ett begåvat sätt varvade både sig själva och prat kontra musik på ett begåvat sätt. En annan sak jag gillade väldigt mycket var att de involverade orkestern mycket i det som hände på scenen och det var inte vilken orkester som helst. Gladast var jag nog över att få se Magnus Bengtsson. Det är den där übergrymma gitarristen som bland annat är med i Så ska det låta, men som har setts i många olika sammanhang. Peter Milefors på trummor, Thomas Bergquist på keyboard och lite slagverk, Bosse Persson på bas samt kapellmästaren Hasse Gardemar på keyboard var övriga orkestermedlemmar. När jag ser en sån show får jag alltid många idéer och uppslag som jag vill ta med mig till produktioner som jag själv är involverad i. Efter showen drog vi oss tillbaka till hotellet och sov jättegott hela natten.
Fredagen ägnade vi åt shopping inne i city. Det var regnigt och trist väder, men det gjorde inte så mycket. Vi handlade inga mängder, men jag köpte ett par tröjor, ett par vita jeans och Helena köpte ett par svarta byxor. En överraskning till Sixten slank också med. Vi drog oss sedan hemåt framåt eftermiddagen. Då slank vi inte på O'Learys som ligger vägg i vägg med Amaranten innan vi gick tillbaka på rummet och öppnade en flaska med bubbel. Det var en mysig uppladdning inför kvällen som även den var ett stort frågetecken för mig.
Iväg med T-banan igen och efter ett byte vid T-Centralen så hamnade vi till sist på Engelen precis i utkanten av Gamla Stan. Där åt vi också en jättegod middag med förrätt och varmrätt. Vi hade ett supermysigt bord, men om man ska klaga på någonting så var det alldeles för många människor inne på stället. Där partybandet Farbror Fläsk uppträdde var det så packat med folk att det inte gick att röra sig. Vi stannade dock kvar till framåt tolv då vi drog in till city för att träffa en vän till mig. Han jobbar som dörrvakt i The Soap Bar och vi stod och snackade med honom i en knapp halvtimma innan det var dags att bege sig till hotellet igen. Klockan var i stort sett två när vi kom till rummet.
Lördagen innebar först en smärre chock när vi tittade ut genom hotellfönstret och såg all snö som hade fallit under morgontimmarna. Därefter frukost och utcheckning från hotellet och jag antog att vi skulle åka raka spåret hem. Men älsklingen hade planerat ännu en överraskning och vi hamnade på mässan ute i Älvsjö där det var trädgårdsmässa. Det blev också några mysiga timmar och vi fick mycket inspiration. Tänk om plånboken var smälltjock, det finns nämligen så otroligt mycket fint man kan göra. Vi får väl se vad vi kan omsätta i praktiken av alla influenser vi fick.
Tack världens finaste älskling för de här underbara dagarna i Stockholm. Det är vid dessa tillfällen tillsammans med dig som jag mår som allra bäst och kan slappna av och verkligen leva i, och njuta av, nuet. Jag älskar dig och dina överraskningar!
Det blev inte så många bilder tagna, men några få kan ni se här nedanför.
//Steven :-)
Björn Skifs och Lennie Norman bjöd på en mycket underhållande show.
OBS! Bilden är tagen från blixten.se
Lite skumpa är obligatorsikt på våra hotellvistelser.
Ja, lite nytta var jag tvungen att göra vid datorn. Men bara liiiiite...
Jag tillsammans med världens bästa älskling. Jag tog bilden själv.
Påsken 2012
Mina blogginlägg om storhelgerna brukar vara långa med massor av bilder. Förvisso brukar det inte variera så mycket från år till år, men ändock. Jag har också tyckt att det varit kul att blogga om storhelgerna för att i efterhand kunna gå tillbaka och se vad vi gjorde då, vad det var för väder och så vidare.
Därför framstår årets påskinlägg som det tunnaste någonsin och det beror antagligen på att det var vårt klenaste påskfirande på länge. Det märktes i och för sig inte när vi påskhandlade. Då kändes det som om jag var ICAs och Coops största sponsor, men förhoppningsvis tycker vi att det var värt all mat och godis.
Anledningarna till vårt sparsamma påskfirande i år var flera, men främst berodde det på att Helena jobbade både natten mellan långfredag och påskafton samt natten mellan påskdagen och påskdagen. Fredrik var i Norrköping och spelade schackturnering hela helgen, Ellinore hade en spelning på Ulvhälls Herrgård under påskaftonen och Jonas jobbade.
Nåväl, vi tar det från början. Under skärtorsdagen var det den årliga innebandymatchen mellan eleverna i årskurs 9 och personalen på skolan. Det blev en väldigt trevlig och välspelad match där vi gick fram till en ledning med 3-0 trots att spelet var jämnt. Eleverna lyckades kämpa sig ifatt till 3-3 och avgörandet till vår fördel kom bara någon minut före slutsignalen. Alltid skönt att vinna, men lite synd tyckte jag nog om eleverna trots allt.
Under långfredagen fick vi besök av Emelie, hennes mamma Catarina och framförallt världens gulligaste Sixten. Det var så mysigt att träffa honom igen och vi blir alldeles lyckliga när vi får pussa på honom. Jag hann också med att springa 11 km i snöblask, inget favoritväder precis. Kvällen blev lugn för min del i och med att älsklingen jobbade.
På påskaftonen åkte jag till Eskilstuna och hämtade Emil. Jag handlade en del där också och i stort sett hela dagen gick. När jag kom hem var det bara att slänga i sig lite mat för att sedan packa ihop Ellinores ljudanläggning och dra till Ulvhälls Herrgård. Hon skulle spela ett par timmar medan gästerna åt av deras påskmeny. Jag stannade kvar tillsammans med Jerry och lyssnade på henne och jag imponeras faktiskt varje gång över hennes förmåga att alltid leverera samt skapa en väldigt mysig stämning. När hon var klar och alla grejer nerpackade var det bara att åka hem och softa några timmar tillsammans med Emil.
Under påskdagen skulle vi äntligen fira lite påsk här hemma. Marie-Helene kom hem liksom Ellinore och Jerry. Betydligt färre personer än vanligt alltså, men vi hade en mysig påskmiddag med sedvanlig äggpickningstävling där Emil blev årets segrare. Efter kaffet blev det sällskapsspel förstås, denna gång Finans. Viss irritation uppstod mellan vinnarskallarna runt regeltolkningar och jag blir irriterad över att man inte skriver klarare regler. Fast det är ju löjligt av mig att uppröras och jag borde lära mig av Marie-Helene som verkligen lyckats jobba bort det mesta av sin "dålig-förlorare-mentalitet". Bravo! Vi avrundade sedan med lite plump och när Ellinore och Jerry åkt hem även skitgubbe.
Annandagen gick i lugnets tecken då vi röjde en del i trädgården, satte på sommardäck på Helenas bil, tog fram trädgårdsmöblerna och sedan avslutade med att skjutsa hem Emil till Eskilstuna. Sammanfattningsvis en skön helg, men där jag saknade att ha alla barnen med sina respektive hemma samtidigt.
//Steven :-)
Sixten tillsammans med faster Ellinore
"Har jag bara ett bord att hålla mig i så kan jag stå" säger Sixten
Sixtens framtänder i överkäken är så gulliga nu när de tittar fram
Att sitta är piece of cake för Sixten
En lycklig farmor med en finurlig Sixten
Sixtens blå ögon är så vackra
Ellinores arbetsplats under påskaftonskvällen
Påskbordet börjar ta form
Mums fillibabba
Äggpickningen är viktig och då måste det finnas en korrekt lottning
Segrare i årets tävling blev Emil efter finalseger mot Helena
Då ser man så här nöjd ut
Finans där Ellinore var Krösus och spelade skiten av oss andra
Därför framstår årets påskinlägg som det tunnaste någonsin och det beror antagligen på att det var vårt klenaste påskfirande på länge. Det märktes i och för sig inte när vi påskhandlade. Då kändes det som om jag var ICAs och Coops största sponsor, men förhoppningsvis tycker vi att det var värt all mat och godis.
Anledningarna till vårt sparsamma påskfirande i år var flera, men främst berodde det på att Helena jobbade både natten mellan långfredag och påskafton samt natten mellan påskdagen och påskdagen. Fredrik var i Norrköping och spelade schackturnering hela helgen, Ellinore hade en spelning på Ulvhälls Herrgård under påskaftonen och Jonas jobbade.
Nåväl, vi tar det från början. Under skärtorsdagen var det den årliga innebandymatchen mellan eleverna i årskurs 9 och personalen på skolan. Det blev en väldigt trevlig och välspelad match där vi gick fram till en ledning med 3-0 trots att spelet var jämnt. Eleverna lyckades kämpa sig ifatt till 3-3 och avgörandet till vår fördel kom bara någon minut före slutsignalen. Alltid skönt att vinna, men lite synd tyckte jag nog om eleverna trots allt.
Under långfredagen fick vi besök av Emelie, hennes mamma Catarina och framförallt världens gulligaste Sixten. Det var så mysigt att träffa honom igen och vi blir alldeles lyckliga när vi får pussa på honom. Jag hann också med att springa 11 km i snöblask, inget favoritväder precis. Kvällen blev lugn för min del i och med att älsklingen jobbade.
På påskaftonen åkte jag till Eskilstuna och hämtade Emil. Jag handlade en del där också och i stort sett hela dagen gick. När jag kom hem var det bara att slänga i sig lite mat för att sedan packa ihop Ellinores ljudanläggning och dra till Ulvhälls Herrgård. Hon skulle spela ett par timmar medan gästerna åt av deras påskmeny. Jag stannade kvar tillsammans med Jerry och lyssnade på henne och jag imponeras faktiskt varje gång över hennes förmåga att alltid leverera samt skapa en väldigt mysig stämning. När hon var klar och alla grejer nerpackade var det bara att åka hem och softa några timmar tillsammans med Emil.
Under påskdagen skulle vi äntligen fira lite påsk här hemma. Marie-Helene kom hem liksom Ellinore och Jerry. Betydligt färre personer än vanligt alltså, men vi hade en mysig påskmiddag med sedvanlig äggpickningstävling där Emil blev årets segrare. Efter kaffet blev det sällskapsspel förstås, denna gång Finans. Viss irritation uppstod mellan vinnarskallarna runt regeltolkningar och jag blir irriterad över att man inte skriver klarare regler. Fast det är ju löjligt av mig att uppröras och jag borde lära mig av Marie-Helene som verkligen lyckats jobba bort det mesta av sin "dålig-förlorare-mentalitet". Bravo! Vi avrundade sedan med lite plump och när Ellinore och Jerry åkt hem även skitgubbe.
Annandagen gick i lugnets tecken då vi röjde en del i trädgården, satte på sommardäck på Helenas bil, tog fram trädgårdsmöblerna och sedan avslutade med att skjutsa hem Emil till Eskilstuna. Sammanfattningsvis en skön helg, men där jag saknade att ha alla barnen med sina respektive hemma samtidigt.
//Steven :-)
Sixten tillsammans med faster Ellinore
"Har jag bara ett bord att hålla mig i så kan jag stå" säger Sixten
Sixtens framtänder i överkäken är så gulliga nu när de tittar fram
Att sitta är piece of cake för Sixten
En lycklig farmor med en finurlig Sixten
Sixtens blå ögon är så vackra
Ellinores arbetsplats under påskaftonskvällen
Påskbordet börjar ta form
Mums fillibabba
Äggpickningen är viktig och då måste det finnas en korrekt lottning
Segrare i årets tävling blev Emil efter finalseger mot Helena
Då ser man så här nöjd ut
Finans där Ellinore var Krösus och spelade skiten av oss andra
Här blev det visst lite fel
Jag älskar såna här fel. Läs meningen som är markerad och se om du också upptäcker vad som blivit knas.
//Steven :-)
//Steven :-)
Lite långt för att handla va?
De som delar ut ICAs reklamblad hemma hos oss tycker tydligen att vi ska åka till Vingåker. Onödigt långt tycker jag. Det finns garanterat 100 ICA-butiker som ligger närmare oss.
//Steven :-)
//Steven :-)
Kunde blivit en riktigt pinsam felparkering
Hur lång är preskribtionstiden på pinsamheter? Skitsamma, jag ska berätta om en fadäs som hände mig för knappa två veckor sedan.
Jag skulle se första kvartsfinalen i handbollsslutspelet mellan Guif och Malmö i Eskilstuna sporthall. Det är alltid parkeringskaos på parkeringen mittemot sporthallen, men jag har hittat ett par specialplatser, i själva verket MC-parkeringsplatser, som i nio fall av tio brukar vara lediga. Den här gången var de emellertid upptagna och jag sökte mig inåt på den i vanlig ordning proppfulla parkeringen. Som om det inte vore nog var det en byggarbetsplats på den aktuella parkeringen i den ända som vätter ner mot Eskilstunaån.
Den byggarbetsplatsen var i sin tur omgärdad av ett typiskt byggarbetsplatsstaket hyrt av Cramo. Det stod öppet dit in trots att klockan nästan var 20 på kvällen (matchen började kl 20.10) och jag körde in. När jag som bäst funderade på om jag skulle våga ställa mig därinne kom ytterligare en bil vars förare hade ungefär samma plan som jag. Han frågade mig ifall vi skulle våga stå där utan att riskera att bli inlåsta. Jag svarade kaxigt att ingen av oss var ensam om att sitta i skiten ifall vi ställde oss där båda två. Sagt och gjort!
När matchen var slut och vi kom ut till parkeringen var grindjäveln naturligtvis låst med ett kombinationshänglås innehållande 10000 olika kombinationer. Lätt panik uppstod. Jag hade Marie-Helene och Jonas med mig och visst fanns det alternativ. Exempelvis att ta deras bil hem samtidigt som Jonas kunde hämta min bil på morgonen därpå, men vilken nesa det skulle vara. Vi gick runt och kollade alternativa utfarter, vi kände på staketet, vi testade några randomkombinationer på hänglåset men läget såg lika mörkt ut som det gjorde på Kameruns avbytarbänk 1994.
Så... helt plötsligt... den andra föraren som gått runt och känt på diverse stängselstolpar lyckades lossa på en stolpe som i sin tur gjorde att vi kunde få upp en öppning i inhängnaden alldeles bredvid grinden. Vi körde ut våra bilar och sedan återställde stängslet så som det såg ut innan vi kom.
Ikväll när jag åker på handboll tänker jag inte chansa på att parkera någonstans där jag riskerar att ta mig hem utan bil.
//Steven :-)
Jag skulle se första kvartsfinalen i handbollsslutspelet mellan Guif och Malmö i Eskilstuna sporthall. Det är alltid parkeringskaos på parkeringen mittemot sporthallen, men jag har hittat ett par specialplatser, i själva verket MC-parkeringsplatser, som i nio fall av tio brukar vara lediga. Den här gången var de emellertid upptagna och jag sökte mig inåt på den i vanlig ordning proppfulla parkeringen. Som om det inte vore nog var det en byggarbetsplats på den aktuella parkeringen i den ända som vätter ner mot Eskilstunaån.
Den byggarbetsplatsen var i sin tur omgärdad av ett typiskt byggarbetsplatsstaket hyrt av Cramo. Det stod öppet dit in trots att klockan nästan var 20 på kvällen (matchen började kl 20.10) och jag körde in. När jag som bäst funderade på om jag skulle våga ställa mig därinne kom ytterligare en bil vars förare hade ungefär samma plan som jag. Han frågade mig ifall vi skulle våga stå där utan att riskera att bli inlåsta. Jag svarade kaxigt att ingen av oss var ensam om att sitta i skiten ifall vi ställde oss där båda två. Sagt och gjort!
När matchen var slut och vi kom ut till parkeringen var grindjäveln naturligtvis låst med ett kombinationshänglås innehållande 10000 olika kombinationer. Lätt panik uppstod. Jag hade Marie-Helene och Jonas med mig och visst fanns det alternativ. Exempelvis att ta deras bil hem samtidigt som Jonas kunde hämta min bil på morgonen därpå, men vilken nesa det skulle vara. Vi gick runt och kollade alternativa utfarter, vi kände på staketet, vi testade några randomkombinationer på hänglåset men läget såg lika mörkt ut som det gjorde på Kameruns avbytarbänk 1994.
Så... helt plötsligt... den andra föraren som gått runt och känt på diverse stängselstolpar lyckades lossa på en stolpe som i sin tur gjorde att vi kunde få upp en öppning i inhängnaden alldeles bredvid grinden. Vi körde ut våra bilar och sedan återställde stängslet så som det såg ut innan vi kom.
Ikväll när jag åker på handboll tänker jag inte chansa på att parkera någonstans där jag riskerar att ta mig hem utan bil.
//Steven :-)
Liten blir stor
Igår kom Ellinore hem med sin studentmössa. Det känns så himla overkligt att min yngsta dotter hunnit bli så stor att hon tar studenten om ett par månader. Vart tog alla de här åren vägen?
//Steven :-)
//Steven :-)
Årets första brohaveri i Stallarholmen
I fredags var det dags för årets första, men säkert inte det sista, brohaveri i Stallarholmen. Det finns inte ord längre att beskriva denna 30-åriga skandalösa följetong. Jag blev inte själv drabbad, men lider med alla som fastnade på ena eller andra sidan.
Då är det på sin plats att ännu en gång plocka fram Den jävla bron från Stallarholmsrevyn 2009. Tack Tobias Jobin för att du förvaltade och förmedlade min text så fantastiskt.
//Steven :-)
Då är det på sin plats att ännu en gång plocka fram Den jävla bron från Stallarholmsrevyn 2009. Tack Tobias Jobin för att du förvaltade och förmedlade min text så fantastiskt.
//Steven :-)
Ännu en sak på att-göra-listan
Jag har troligtvis världens tråkigaste bloggdesign, men nu har jag satt upp det som ett projekt på min "att-göra-lista". Förmodligen anlitar jag en expert på området, min "sonsambo" Emelie kanske har lust att hjälpa mig. Förresten har jag nästan världens tråkigaste blogg också och fortsätter jag tjata om bloggdesign och tråkigt innehåll i bloggen så kan jag snart kategoriseras som en fjortistjej så därför sluta jag skriva här och nu.
//Steven :-)
//Steven :-)
SVT Text failar igen
Jag vet för vilken gång i ordningen, men när jag ligger i sängen och tar min obligatoriska "text-tv-koll" så upptäcker jag ännu en gång hur amatörerna på SVT Text gjort en groda. Upptäcker någon av er felet?
//Steven :-)
Vem bryr sig om aprilskämt?
Jag skrev en kommentarpå Facebook igår, halvt på skämt och halvt på allvar, om att jag tycker aprilskämt är så mycket 1900-tal. Jag menar verkligen att aprilskämt har överlevt sig själv och det har exempelvis många medier insett. För 10-15 år sedan hade alla tidningar, TV-nyheter och så vidare ett aprilskämt i sina utgivningar men numera är det många som nöjer sig med att referera till andras aprilskämt.
Personligen tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt med aprilskämt även om jag inte brukar bli riktigt lurad. Det känns bara så mossigt. Däremot har jag en nära vän som gick på ett skämt som var publicerat på sportsidorna i EskilstunaKuriren/Strengnäs Tidning för ganska många år sedan. Jag minns det som igår och det handlade om att man bestämt att göra golfhålen några centimeter större. Jag läste själv den lurande artikeln och insåg genast att det var ett skämt, men när min kompis ifrågasatte beslutet som golfförbundet tagit hade jag inte ens mage att säga till honom att han blivit lurad. Det kändes liksom alltför pinsamt för att klä av honom på det sättet och jag lät saken bero. Hur han serdermera insåg att han, och säkert många andra blivit lurade, har jag aldrig tagit reda på.
//Steven :-)
Personligen tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt med aprilskämt även om jag inte brukar bli riktigt lurad. Det känns bara så mossigt. Däremot har jag en nära vän som gick på ett skämt som var publicerat på sportsidorna i EskilstunaKuriren/Strengnäs Tidning för ganska många år sedan. Jag minns det som igår och det handlade om att man bestämt att göra golfhålen några centimeter större. Jag läste själv den lurande artikeln och insåg genast att det var ett skämt, men när min kompis ifrågasatte beslutet som golfförbundet tagit hade jag inte ens mage att säga till honom att han blivit lurad. Det kändes liksom alltför pinsamt för att klä av honom på det sättet och jag lät saken bero. Hur han serdermera insåg att han, och säkert många andra blivit lurade, har jag aldrig tagit reda på.
//Steven :-)
Full fart på träningen, men inget svar
Mars var en bra träningsmånad för mig. Totalt sprang jag 16 pass och kom upp i 9,4 mil totalt under månaden. Den längsta distansen jag sprungit hittills i år är 9 km, men det kommer att öka upp mot 15 km under april. Så långt är allt väl, men tyvärr har jag ingen fart. Ingen kick i benen och inte någon rejäl snurr på kroppens motor vilket känns ganska trist. Hoppas på en snar vändning.
Tabellen visar antalet träningspass under feb-mars. Så här många pass har det inte blivit under mars sedan 2008 vilket känns bra.
Den här tabellen hur långt jag sprungit under feb-mars. Jag är uppe på samma nivå som 2009 och hoppas snart att det blir fart på kroppen.
Förutom att jag vill vara i bra form är ju huvudsyftet med min träning att hålla vikten i schack och kunna äta och dricka gott, framförallt under helgerna. Sedan min årliga invägning i början av året har vikten gått upp och ner i förhållande till startvikten. Just nu ligger den glädjande nog på minus, om än knappt, och jag hoppas att även viktminskningen tar ordentlig fart snart. Usch! Livet är ett slit...
//Steven :-)
Tabellen visar antalet träningspass under feb-mars. Så här många pass har det inte blivit under mars sedan 2008 vilket känns bra.
Den här tabellen hur långt jag sprungit under feb-mars. Jag är uppe på samma nivå som 2009 och hoppas snart att det blir fart på kroppen.
Förutom att jag vill vara i bra form är ju huvudsyftet med min träning att hålla vikten i schack och kunna äta och dricka gott, framförallt under helgerna. Sedan min årliga invägning i början av året har vikten gått upp och ner i förhållande till startvikten. Just nu ligger den glädjande nog på minus, om än knappt, och jag hoppas att även viktminskningen tar ordentlig fart snart. Usch! Livet är ett slit...
//Steven :-)
Samuel Ljungbladh
Hade verkligen laddat för flera blogginlägg idag, men prioriterar att komma i säng i bra tid. Kan dock inte låta bli att kommentera kvällens Så ska det låta där den fantastiska soulsångaren Samuel Ljungbladh var en av deltagarna. Han var för övrigt och gav en konsert hos Pingstförsamlingen i Strängnäs för en vecka sedan och det grämer mig att jag inte var där eftersom han är så oerhört duktig. Hur som helst så fick han inte speciellt utrymme i kvällens program eftersom Sarah Dawn Finer fanns i samma lag. Hon ser till att ta lite för mycket plats och det blev som det blev. Här är emellertid ett klipp från Samuel Ljungbladhs förra framträdande i Så ska det låta för några år sedan. Vilken kille!
//Steven :-)
//Steven :-)
Hovet.... lägg ner!
Ni som följer min blogg har säkert koll på att jag inte har mycket till övers för kungshuset och hovet. Enkelt uttryck tycker jag inte att en monarki platsar i ett modernt demokratiskt samhälle.
Idag nås ännu en gång bottennivån när hovet på sin egen hemsida publicerar en intervju med Prinsessan Madeleine, som fått mycket kritik för att befinna sig i New York och där leva på skattebetalarnas pengar. Intervjun går att läsa på www.kungahuset.se och jag kan aldrig förstå, acceptera eller respektera att människan tilltalas med prinsessan. Hallå, det är 2012! Vad är det för fel på att säga Madeleine? Dessutom påstår Madelei.... förlåt Prinsessan, att hon inte lever på apanaget i New York utan på privata medel. Då undrar jag bara lite försynt: Vem har pröjsat hennes privata medel? Inte fan har hon jobbat sig till stålarna utan de kommer garanterat från oss skattebetalare på ett eller annat sätt.
PR har väl aldrig varit hovets starka sida och det är ett faktum som de bara gör allt tydligare. Nu fattas det bara att pappa Kungen kommer med något plumpt och förvirrande uttalande i frågan.
//Steven :-)
Idag nås ännu en gång bottennivån när hovet på sin egen hemsida publicerar en intervju med Prinsessan Madeleine, som fått mycket kritik för att befinna sig i New York och där leva på skattebetalarnas pengar. Intervjun går att läsa på www.kungahuset.se och jag kan aldrig förstå, acceptera eller respektera att människan tilltalas med prinsessan. Hallå, det är 2012! Vad är det för fel på att säga Madeleine? Dessutom påstår Madelei.... förlåt Prinsessan, att hon inte lever på apanaget i New York utan på privata medel. Då undrar jag bara lite försynt: Vem har pröjsat hennes privata medel? Inte fan har hon jobbat sig till stålarna utan de kommer garanterat från oss skattebetalare på ett eller annat sätt.
PR har väl aldrig varit hovets starka sida och det är ett faktum som de bara gör allt tydligare. Nu fattas det bara att pappa Kungen kommer med något plumpt och förvirrande uttalande i frågan.
//Steven :-)
Vad är det för fel på ljudlöst?
De allra flesta har sin mobiltelefon på sig, i någon ficka eller liknande. Trots detta envisas de allra flesta med att ha ljudsignal påslagen och inte heller sällan en hög och ljudlig sådan. Det är ju inte bara en gång som telefoner ringer vid fel tillfällen och då verkar som om alla ska behöva höra det.
Jag har i princip aldrig ljudet på utan kör nog ljudlöst 99% av tiden och det fungerar alldeles utmärkt. Jag behöver inte visa hela världen att det ringer hos mig eller att jag får ett mejl eller sms.
//Steven :-)
Jag har i princip aldrig ljudet på utan kör nog ljudlöst 99% av tiden och det fungerar alldeles utmärkt. Jag behöver inte visa hela världen att det ringer hos mig eller att jag får ett mejl eller sms.
//Steven :-)
Ser ganska mörkt ut för Guif
Det var längesen jag skrev om handboll i bloggen. Mitt favoritlag Guif, vars hemmamatcher jag alltid tittar på, vann grundserien för första gången i klubbens historia och kan därmed på ett sätt kalla sig bäst i Sverige. Så är det nämligen i allmänhet, har man varit bäst över 32 omgångar då är man faktiskt bäst.
Å andra sidan är det SM-guld alla klubbar vill vinna och det är det som räknas. Guif inledde slutspelet igår genom att vinna mot Malmö på hemmaplan efter förlängning. Malmö är ett lag som Guif ska slå åtta dagar i veckan, men igår hade de tur som fick till en förlängning. Över 60 minuter var skåningarna bättre, men eskilstunalaget lyckades klamra sig ur knipan och i förlängningen var det inget snack om åt vilket håll segern skulle gå.
Jag är dock bekymrad och det finns inte mycket i spelet som tyder på att det ska kunna bli SM-guld, kanske inte ens final. Den stora orsaken stavas skador. Klubbens mest meriterade spelare, och den som på egen hand kan lirka upp vilket försvar som helst, Robin Andersson har varit långtidsskadad länge. Spelmotorn och lagkaptenen Haukur Andreson bröt båtbenet precis innan slutspelet och är också borta resten av säsongen. För att förstärka truppen värvade man Alexander Stenbäcken under VM-uppehållet i januari, men han slet av hälsenan innan han hunnit göra en enda match för Guif. Allt detta har bland annat inneburit att truppen är rejält tunn och man matchar i princip bara åtta utespelare, vilket inte känns så bra i ett tufft slutspel. Anfallsspelet är dessutom stereotypt och förutsägbart.
Om jag ska fortsätta vara kritisk så tycker jag att fixstjärnorna och landslagsmännen inte levererar. Mattias Zachrisson har blivit upphöjd till lagkapten, men springer mest och fokuserar på motståndare och domare. Hans kroppsspråk lyser bara av energiläckage och tankarna i många gester går till en viss Zlatan. Definitivt inte bra för laget enligt mig och en lite märklig lösning på kaptensfrågan. Tobias Aren har också fått chansen i landslaget till OS-kvalet, men har har varit pinsamt ojämn denna säsong. Han blandar och ger, men har tyvärr en väldigt låg lägstanivå. Spelet stannar ofta upp när han får bollen och sitter inte hans distansskott är han inte till någon stor nytta för laget.
Målvaktsfrågan känns också lite så där även om det är mycket stabilare än förra säsongen. Robin Hallberg har varit ojämn under säsongen, men gjorde en bra match igår då han visade upp en kavalkad av magiska räddningar. Dock släppar han i princip allt från nio meter förbi sig vilket inte känns så bra. Richard Larsson har varit den bästa målisen sett över säsongen i sin helhet, men verkar ha hamnat i ett formtapp vilket är synd eftersom hans energi är viktig. Jag hoppas jag har fel, men det känns inte som om det blir SM-guld i år heller, 2012 som skulle vara Guifs år.
Till sist undrar jag varför publiken sviker? Publiksnittet har gått ner jämfört med förra säsongen och igår hade det gått in nästan 800 pers ytterligare. När det är slutspel ska det vara fullspikat och det är märkligt att det inte ens attraherar folk att laget vann grundserien. Skäms Eskilstuna med omnejd!
//Steven :-)
Å andra sidan är det SM-guld alla klubbar vill vinna och det är det som räknas. Guif inledde slutspelet igår genom att vinna mot Malmö på hemmaplan efter förlängning. Malmö är ett lag som Guif ska slå åtta dagar i veckan, men igår hade de tur som fick till en förlängning. Över 60 minuter var skåningarna bättre, men eskilstunalaget lyckades klamra sig ur knipan och i förlängningen var det inget snack om åt vilket håll segern skulle gå.
Jag är dock bekymrad och det finns inte mycket i spelet som tyder på att det ska kunna bli SM-guld, kanske inte ens final. Den stora orsaken stavas skador. Klubbens mest meriterade spelare, och den som på egen hand kan lirka upp vilket försvar som helst, Robin Andersson har varit långtidsskadad länge. Spelmotorn och lagkaptenen Haukur Andreson bröt båtbenet precis innan slutspelet och är också borta resten av säsongen. För att förstärka truppen värvade man Alexander Stenbäcken under VM-uppehållet i januari, men han slet av hälsenan innan han hunnit göra en enda match för Guif. Allt detta har bland annat inneburit att truppen är rejält tunn och man matchar i princip bara åtta utespelare, vilket inte känns så bra i ett tufft slutspel. Anfallsspelet är dessutom stereotypt och förutsägbart.
Om jag ska fortsätta vara kritisk så tycker jag att fixstjärnorna och landslagsmännen inte levererar. Mattias Zachrisson har blivit upphöjd till lagkapten, men springer mest och fokuserar på motståndare och domare. Hans kroppsspråk lyser bara av energiläckage och tankarna i många gester går till en viss Zlatan. Definitivt inte bra för laget enligt mig och en lite märklig lösning på kaptensfrågan. Tobias Aren har också fått chansen i landslaget till OS-kvalet, men har har varit pinsamt ojämn denna säsong. Han blandar och ger, men har tyvärr en väldigt låg lägstanivå. Spelet stannar ofta upp när han får bollen och sitter inte hans distansskott är han inte till någon stor nytta för laget.
Målvaktsfrågan känns också lite så där även om det är mycket stabilare än förra säsongen. Robin Hallberg har varit ojämn under säsongen, men gjorde en bra match igår då han visade upp en kavalkad av magiska räddningar. Dock släppar han i princip allt från nio meter förbi sig vilket inte känns så bra. Richard Larsson har varit den bästa målisen sett över säsongen i sin helhet, men verkar ha hamnat i ett formtapp vilket är synd eftersom hans energi är viktig. Jag hoppas jag har fel, men det känns inte som om det blir SM-guld i år heller, 2012 som skulle vara Guifs år.
Till sist undrar jag varför publiken sviker? Publiksnittet har gått ner jämfört med förra säsongen och igår hade det gått in nästan 800 pers ytterligare. När det är slutspel ska det vara fullspikat och det är märkligt att det inte ens attraherar folk att laget vann grundserien. Skäms Eskilstuna med omnejd!
//Steven :-)
Kents nya singel 999 -Otippat bra!
Eric Saade - Vilken diva!
Förra årets melodifestivalvinnare Eric Saaaa, förlåt Eric Saade, har sina flesta och största fans bland dagisbarn och lågstadieelever. Trots detta har divan bestämt sig för att ta pröjs för att låta sina fans få möjlighet till en pratstund och att få en autograf av honom backstage. 1495 bagis ska det kosta att träffa denna unga artist som måste fått fullständig hybris.
Jag får nästan kväljningar när jag hör om detta, men är inte förvånad. Redan när han för två år sedan var med i Melodifestivalen uttalade han sig på ett sätt som om han vore en superstar. Faktum är ju att han mest gjort skitlåtar och sedan fått ett par spekulativa och specialskrivna hits passande just för mellospektaklet. Fy fan vad det äcklar mig att höra om såna divalater. Han skulle kunna gå en kurs hos exempelvis Markoolio som kan stå en timme bara för att alla kids och deras morsor ska få en autograf.
//Steven :-)
Jag får nästan kväljningar när jag hör om detta, men är inte förvånad. Redan när han för två år sedan var med i Melodifestivalen uttalade han sig på ett sätt som om han vore en superstar. Faktum är ju att han mest gjort skitlåtar och sedan fått ett par spekulativa och specialskrivna hits passande just för mellospektaklet. Fy fan vad det äcklar mig att höra om såna divalater. Han skulle kunna gå en kurs hos exempelvis Markoolio som kan stå en timme bara för att alla kids och deras morsor ska få en autograf.
//Steven :-)
Stor undersökning om publiksiffror
SVT Sport har gjort en stor undersökning om publiksiffrorna i de stora arenaidrotterna i Sverige. Totalt är det hela 119 lag som kan visa upp ett publiksnitt på över 1000 personer och det är låter i mina öron som väldigt många lag, i synnerhet i dagsläget då konkurrensen från TV är knivskarp.
Inte helt oväntat toppar AIK Fotboll publikligan med ett snitt på 13865 åskådare/Match. Toptalt är det sex olika lag som drar över 10000 pers i snitt, varav fem allsvenska fotbollslag och ett elitserielag i hockey (Frölunda). Fetaste ökningen står Kalmar FF för. De har plussat sin publiksiffra i den allsvenska fotbollen med 89%, naturligtvis mycket tack vare sin nya arena. Nästan lika stor procentuell ökning (86%) har Växjö Lakers i hockey och där är naturligtvis förklaringen att de bytte ut hockeyallsvenskan mot elitserien.
Det är hockey och fotboll på de 26 första platserna, sen kommer Dackarna Speedway som snittar respektingivande 4267 personer/match. Bland handbollslagen är det Kristianstad i särklassig ledning med ett imponerande publiksnitt uppgående till 3245 åskådare. Kommer Guif kunna matcha det när den nya arenan står färdig?
På tal om Guif. De har märkligt nog tappat publik trots att de är Sveriges bästa lag och vann grundserien denna säsong. Vi hittar dem på 67:e plats med 1825 åskådare i snitt och det är långt ifrån godkänt. Övriga klubbar i mitt grannskap ligger också ganska långt ner. SSK Hockey på plats 35 med 3232 åskådare/match, Syrianska 42:a med 2852 pers/match samt Assyriska på 56:e plats med 2319 som genomsnittlig publiksiffra.
Den siffra som kanske sticker ut allra mest är det forna storlaget i ishockey, Björklöven, som trots en ganska undanskymd tillvaro i division 1 utan några stora framgångar, ändå lyckas dra 2786 personer/match och innehar en 43:e plats.
//Steven :-)
Inte helt oväntat toppar AIK Fotboll publikligan med ett snitt på 13865 åskådare/Match. Toptalt är det sex olika lag som drar över 10000 pers i snitt, varav fem allsvenska fotbollslag och ett elitserielag i hockey (Frölunda). Fetaste ökningen står Kalmar FF för. De har plussat sin publiksiffra i den allsvenska fotbollen med 89%, naturligtvis mycket tack vare sin nya arena. Nästan lika stor procentuell ökning (86%) har Växjö Lakers i hockey och där är naturligtvis förklaringen att de bytte ut hockeyallsvenskan mot elitserien.
Det är hockey och fotboll på de 26 första platserna, sen kommer Dackarna Speedway som snittar respektingivande 4267 personer/match. Bland handbollslagen är det Kristianstad i särklassig ledning med ett imponerande publiksnitt uppgående till 3245 åskådare. Kommer Guif kunna matcha det när den nya arenan står färdig?
På tal om Guif. De har märkligt nog tappat publik trots att de är Sveriges bästa lag och vann grundserien denna säsong. Vi hittar dem på 67:e plats med 1825 åskådare i snitt och det är långt ifrån godkänt. Övriga klubbar i mitt grannskap ligger också ganska långt ner. SSK Hockey på plats 35 med 3232 åskådare/match, Syrianska 42:a med 2852 pers/match samt Assyriska på 56:e plats med 2319 som genomsnittlig publiksiffra.
Den siffra som kanske sticker ut allra mest är det forna storlaget i ishockey, Björklöven, som trots en ganska undanskymd tillvaro i division 1 utan några stora framgångar, ändå lyckas dra 2786 personer/match och innehar en 43:e plats.
//Steven :-)
Äntligen vår
Fågelkvitter. Löpning. Vedklyvning. Handbollsslutspel. Olympiatravet. Värme. Ljus. Sommartid. Knoppar. Påsklov. Sommardäck. Ochmycketmeränså. Älskarvåren!
//Steven :-)
Hammarby - alltid på jakt efter fansens stålar
Det är dags igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men ett av Hammarbys lag är i ekonomisk knipa. Det är handbollslaget som hotas av indragen elitlicens ifall det inte ramlar in någon mille senast onsdag.
Nu lanseras något som heter Tusen100-klubben och målsättningen med den kampanjen är att 1000 pers köper säsongskort för 1000 kr till nästa säsong. På det sättet ska Hammarby Handboll räddas undan tvångsnedflyttning till Allsvenskan, där de ändå riskerar att hamna på grund av sportsligt klena prestationer.
Jag reagerar dels över myten att Hammarby är det stora publiklaget. Det är bara fotbollslaget i Supertettan som fortfarande drar hyfsat med åskådare. övriga lag som handbollslaget, bandylaget, hockeylaget och vad det mer kan vara, har mediokra till usla publiksiffror. Hammarby Handboll som detta gäller har mellan 400-800 åskådare per match och sitället för att köra en drive där tusen pers ska slanta upp varsin lax vore det väl på sin plats att alla fans gick och tittade på matcherna istället. Det skulle laget vinna på (publikstöd!) och det skulle föreningen vinna på (mer deg in!). Nej, istället dras en ny snyfthistoria igång och fansen känner sig tvingade att rädda föreningen med ännu en stödinsats.
Jag inser att det på sitt sätt är tufft att bedriva elitidrott i huvudstaden i och med att hall- och planhyror är sjukt höga. Däremot fattar jag inte varför alla fans till Bajen ska få det att låta som att de är så jäkla populära så att de drar massor av åskådarmassor till sina matcher. Det är ren bullshit och en myt som skickligt har odlats under lång tid. Om fansen vore så många och så trogna skulle det vara betydligt fler som såg de olika Hammarbylagen spela, oavsett idrott. De är ju trots allt hemmahörande i en miljonstad.
//Steven :-)
Nu lanseras något som heter Tusen100-klubben och målsättningen med den kampanjen är att 1000 pers köper säsongskort för 1000 kr till nästa säsong. På det sättet ska Hammarby Handboll räddas undan tvångsnedflyttning till Allsvenskan, där de ändå riskerar att hamna på grund av sportsligt klena prestationer.
Jag reagerar dels över myten att Hammarby är det stora publiklaget. Det är bara fotbollslaget i Supertettan som fortfarande drar hyfsat med åskådare. övriga lag som handbollslaget, bandylaget, hockeylaget och vad det mer kan vara, har mediokra till usla publiksiffror. Hammarby Handboll som detta gäller har mellan 400-800 åskådare per match och sitället för att köra en drive där tusen pers ska slanta upp varsin lax vore det väl på sin plats att alla fans gick och tittade på matcherna istället. Det skulle laget vinna på (publikstöd!) och det skulle föreningen vinna på (mer deg in!). Nej, istället dras en ny snyfthistoria igång och fansen känner sig tvingade att rädda föreningen med ännu en stödinsats.
Jag inser att det på sitt sätt är tufft att bedriva elitidrott i huvudstaden i och med att hall- och planhyror är sjukt höga. Däremot fattar jag inte varför alla fans till Bajen ska få det att låta som att de är så jäkla populära så att de drar massor av åskådarmassor till sina matcher. Det är ren bullshit och en myt som skickligt har odlats under lång tid. Om fansen vore så många och så trogna skulle det vara betydligt fler som såg de olika Hammarbylagen spela, oavsett idrott. De är ju trots allt hemmahörande i en miljonstad.
//Steven :-)
Årets kommunala tjänsteman
När ni ser rubriken till det här inlägget så låter det säkert hur grått och trist som helst. Begreppet "kommunal tjänsteman" är väl antagligen så långt från rock'n roll man kan komma. Men innan ni pissar alltför mycket på begreppet så vill jag faktiskt upplysa dig kära läsare om att just jag är årets kommunala tjänsteman i Strängnäs kommun.
Vi tar det från början. Med start förra året arrangerar Strängnäs kommun tillsammans med organisationen Företagarna en näringslivsdag i Strängnäs. Under dagen hålls en näringslivsmässa där företag och organisationer har möjlighet att informera om sin verksamhet. Detta följs sedan upp med en gala under kvällen, en gala som innehåller mat, artistuppträdanden, dans, mingel och naturligtvis också utdelning av diverse utmärkelser till förtjänta personer.
Eftersom det är en näringslivsdag så riktar sig nästan alla utmärkelser mot företagen, exempelvis "årets nyföretag", "årets miljöföretag", "årets kvinnliga företagare" osv. Sedan finns en kategori som Företagarna, Strängnäsbygden står bakom, nämligen Årets kommunala tjänsteman. Denna utmärkelse är tänkt att delas ut till någon av alla hundratals, eller är det tusen(?), tjänstemän som jobbar inom kommunen.
Min dotter Ellinore var engagerad för att uppträda under galakvällen och därför misstänkte jag ingenting när jag fick en VIP-inbjudan till galan. Inte ens det faktum att vi satt vid ett VIP-bord långt fram, närmast scenen faktiskt, fick mig att misstänka någonting. Jag levde i villfarelsen att detta var tack vare Ellinore.
När det sedan var dags för den näst sista kategorin, Årets kommunala tjänsteman, så förstod jag en bit in i motiveringen att det kanske handlade om mig. Den oerhört fina motiveringen löd nämligen så här i sin helhet: "För din förmåga att se varje individ och stärka deras personlighet och självkänsla, att alltid kännas till för våra ungdomar och ge dem verktygen till att VILJA."
Det var oerhört omtumlande att gå upp på scenen inför 350 personer och ta emot priset av Christine Gyllby och Susanne Bergvall från Företagarna. Hade situationen varit normal hade jag börjat gråta, men nu var jag så förvånad och chockad att jag lyckades hålla ihop känslorna.
Jag är enormt tacksam och glad över denna utmärkelse och den inspirerar mig till att fortsätta vara en bra förebild, lärare, ledare, vuxen och så vidare för våra fantastiska ungdomar. Egot har fått sig en rejäl knuff och gratulationerna har varit många via mejl, Facebook och i personliga möten. Tack alla fina människor!
//Steven :-)
Vi tar det från början. Med start förra året arrangerar Strängnäs kommun tillsammans med organisationen Företagarna en näringslivsdag i Strängnäs. Under dagen hålls en näringslivsmässa där företag och organisationer har möjlighet att informera om sin verksamhet. Detta följs sedan upp med en gala under kvällen, en gala som innehåller mat, artistuppträdanden, dans, mingel och naturligtvis också utdelning av diverse utmärkelser till förtjänta personer.
Eftersom det är en näringslivsdag så riktar sig nästan alla utmärkelser mot företagen, exempelvis "årets nyföretag", "årets miljöföretag", "årets kvinnliga företagare" osv. Sedan finns en kategori som Företagarna, Strängnäsbygden står bakom, nämligen Årets kommunala tjänsteman. Denna utmärkelse är tänkt att delas ut till någon av alla hundratals, eller är det tusen(?), tjänstemän som jobbar inom kommunen.
Min dotter Ellinore var engagerad för att uppträda under galakvällen och därför misstänkte jag ingenting när jag fick en VIP-inbjudan till galan. Inte ens det faktum att vi satt vid ett VIP-bord långt fram, närmast scenen faktiskt, fick mig att misstänka någonting. Jag levde i villfarelsen att detta var tack vare Ellinore.
När det sedan var dags för den näst sista kategorin, Årets kommunala tjänsteman, så förstod jag en bit in i motiveringen att det kanske handlade om mig. Den oerhört fina motiveringen löd nämligen så här i sin helhet: "För din förmåga att se varje individ och stärka deras personlighet och självkänsla, att alltid kännas till för våra ungdomar och ge dem verktygen till att VILJA."
Det var oerhört omtumlande att gå upp på scenen inför 350 personer och ta emot priset av Christine Gyllby och Susanne Bergvall från Företagarna. Hade situationen varit normal hade jag börjat gråta, men nu var jag så förvånad och chockad att jag lyckades hålla ihop känslorna.
Jag är enormt tacksam och glad över denna utmärkelse och den inspirerar mig till att fortsätta vara en bra förebild, lärare, ledare, vuxen och så vidare för våra fantastiska ungdomar. Egot har fått sig en rejäl knuff och gratulationerna har varit många via mejl, Facebook och i personliga möten. Tack alla fina människor!
//Steven :-)
213 inlägg kvar
Jag lovade mig själv att skriva 250 blogginlägg under 2012. Jag har, inklusive detta, presterat 37 stycken vilket innebär att jag ska skriva ytterligare 213 inlägg. Eftersom det återstår 293 dagar det här året så borde det vara fullt möjligt att uppfylla löftet. Hoppas också jag kan lyfta nivån en aning på mina inlägg som tenderat att bli mer och mer färglösa.
//Steven :-)
//Steven :-)
Det kunde blivit en pinsam blunder
När vi var mitt uppe i föreställningarna av Sjåvven 2012 fick jag en förfrågan av en kollega på skolan ifall vi ville ställa upp och framföra några nummer i samband med Lärarförbundets lokalavdelnings årsmöte. Jag tackade ja på stående fot och nöjde mig med att notera datumet i huvudet, men för säkerhets skull hade jag det även i ett mejl.
Kollegan på skolan, som vi kan kalla Lise-Lotte, jobbar inte i samma huskropp som jag gör. Idag hade jag emellertid ett ärende över till det huset där hon jobbar. Ett ärende blev som vanligt till flera och precis när jag skulle gå och passerade fikahörnet i personalrummet såg jag Lise-Lotte. Hon ropade glatt till mig: "Vi ses ikväll!"
Jag svarade nästan lika glatt att det tror jag inte. "Ni ska ju uppträda med Sjåvven på vårt årsmöte ikväll" replikerade hon. "Nej, det är ju imorgon, svarade jag. Onsdag den 14 mars." Tvärsäker på sin sak hävdade Lise-Lotte att hon beställt underhållningen till tisdag den 13 mars. Jag gick inte i polemik med henne eftersom jag visste att en koll i mejlboxen skulle lösa tvisten. "Okej, är det ikväll? Jaja, det är lugnt. Jag fixar det" sa jag med ett utanpåliggande lugn som inte speglade den panik som spred sig inom mig.
Nu stod jag inför ett antal problem. Jag visste inte om min kollega Lotta hade möjlighet att delta just ikväll med så kort varsel och utan henne ingen kompmusik. Jag visste att hälften av eleverna som skulle delta var ute på prao och skulle vara svåra att nå. Jag visste också att de flesta ungdomarna som var med i Sjåvven också är engagerade i mycket annat på fritiden. Jag såg verkligen katastrofen komma mot mig med obarmhärtig kraft.
Under dagen jagade jag elever. Lotta kunde spela (pust!) och jag fick fler jakande svar än tvärtom. Till sist hade vi en lagom stor ensemble där egentligen bara en superviktig aktör tackade nej. Vi kunde ge oss iväg till restaurangen och genomföra vårt halvtimmeslånga framträdande och succén gick inte att ta miste på. Men tänk så nära det var att vi inte fått uppleva detta och tänk vad nära det var att Lärarförbundet blivit blåsta på sin emotsedda underhållning. Ibland ska man ha lite extra flyt och kanske var det så att både jag och eleverna förtjänade denna stolpe in?
//Steven :-)
Kollegan på skolan, som vi kan kalla Lise-Lotte, jobbar inte i samma huskropp som jag gör. Idag hade jag emellertid ett ärende över till det huset där hon jobbar. Ett ärende blev som vanligt till flera och precis när jag skulle gå och passerade fikahörnet i personalrummet såg jag Lise-Lotte. Hon ropade glatt till mig: "Vi ses ikväll!"
Jag svarade nästan lika glatt att det tror jag inte. "Ni ska ju uppträda med Sjåvven på vårt årsmöte ikväll" replikerade hon. "Nej, det är ju imorgon, svarade jag. Onsdag den 14 mars." Tvärsäker på sin sak hävdade Lise-Lotte att hon beställt underhållningen till tisdag den 13 mars. Jag gick inte i polemik med henne eftersom jag visste att en koll i mejlboxen skulle lösa tvisten. "Okej, är det ikväll? Jaja, det är lugnt. Jag fixar det" sa jag med ett utanpåliggande lugn som inte speglade den panik som spred sig inom mig.
Nu stod jag inför ett antal problem. Jag visste inte om min kollega Lotta hade möjlighet att delta just ikväll med så kort varsel och utan henne ingen kompmusik. Jag visste att hälften av eleverna som skulle delta var ute på prao och skulle vara svåra att nå. Jag visste också att de flesta ungdomarna som var med i Sjåvven också är engagerade i mycket annat på fritiden. Jag såg verkligen katastrofen komma mot mig med obarmhärtig kraft.
Under dagen jagade jag elever. Lotta kunde spela (pust!) och jag fick fler jakande svar än tvärtom. Till sist hade vi en lagom stor ensemble där egentligen bara en superviktig aktör tackade nej. Vi kunde ge oss iväg till restaurangen och genomföra vårt halvtimmeslånga framträdande och succén gick inte att ta miste på. Men tänk så nära det var att vi inte fått uppleva detta och tänk vad nära det var att Lärarförbundet blivit blåsta på sin emotsedda underhållning. Ibland ska man ha lite extra flyt och kanske var det så att både jag och eleverna förtjänade denna stolpe in?
//Steven :-)
Anja Pärson lägger av
Idag kom det väntade beskedet. Anja Pärson lägger efter den här säsongen. Som jag ser det fanns det inget alternativ. Hon är numera en föredetting, långt långt ifrån den världstopp hon tillhört under så många år.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i människan Anja Pärson. Jag har aldrig gått igång på henne, framförallt på grund av hennes ständiga bortförklaringar (oftast kring materialet) när det gått dåligt. Däremot talar hennes resultat för sig själva och det är ju naturligtvis det som räknas. Även om jag växte upp under den fantastiska Stenmarkseran så håller jag nog Anjas meriter högre. Hennes förmåga att fokusera i samband med stora mästerskap har varit förbluffande och jämfört med Stenmark har hon ett stort plus som även åkt fartdisciplinerna.
//Steven :-)
Väntad seger för Loreen
I lördags avgjordes årets final av Melodifestivalen. Jag var borta och såg bara fragment av programmet, bland annat TV-tittarnas röster.
Jag tycker det kändes väldigt ospännande och det var ganska solklart att Loreen skulle vinna. Den internationella juryn hade ju också henne som etta och det var väl möjligtvis ifall de hade haft en annan uppfattning som det hade kunnat bli lite spännande. Att hon skulle få flest svenska röster var ju uppenbart. Tidningarna har gjort allt för att hissa henne och hon har promotats rejält i alla radiokanaler, inklusive P3.
Som jag skrivit tidigare tycker jag att det var helt okej att Loreen vann. Låten är väl halvbra, men kommer säkert funka bra internationellt innan den faller i glömska. Alldeles för mycket woah-woah-woah (Jag vet att det är u-u-u-u-u-up), men det verkar vara en trend bland massproducerande textförfattare.
Allvarligt talt bryr jag mig inte om Eurovision Song Contest i Baku, men självklart är det kul när det går bra för Sverige.
Min favorit var, och är ännu mer än tidigare, Jag reser mig igen med Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern. Det kändes riktigt bra att han fick tredje mest röster av de svenska tittarna och han hade rejäl marginal ner till fjärde låten. Jämfört med tidigare omgångar var det solklart hans bidrag som lyft mest. Jäklar anåda vad han gav järnet - det var ju milsvidd skillnad mot tidigare framföranden. Titta själva om ni missade Thorstens framförande i lördags.
//Steven :-)
Jag tycker det kändes väldigt ospännande och det var ganska solklart att Loreen skulle vinna. Den internationella juryn hade ju också henne som etta och det var väl möjligtvis ifall de hade haft en annan uppfattning som det hade kunnat bli lite spännande. Att hon skulle få flest svenska röster var ju uppenbart. Tidningarna har gjort allt för att hissa henne och hon har promotats rejält i alla radiokanaler, inklusive P3.
Som jag skrivit tidigare tycker jag att det var helt okej att Loreen vann. Låten är väl halvbra, men kommer säkert funka bra internationellt innan den faller i glömska. Alldeles för mycket woah-woah-woah (Jag vet att det är u-u-u-u-u-up), men det verkar vara en trend bland massproducerande textförfattare.
Allvarligt talt bryr jag mig inte om Eurovision Song Contest i Baku, men självklart är det kul när det går bra för Sverige.
Min favorit var, och är ännu mer än tidigare, Jag reser mig igen med Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern. Det kändes riktigt bra att han fick tredje mest röster av de svenska tittarna och han hade rejäl marginal ner till fjärde låten. Jämfört med tidigare omgångar var det solklart hans bidrag som lyft mest. Jäklar anåda vad han gav järnet - det var ju milsvidd skillnad mot tidigare framföranden. Titta själva om ni missade Thorstens framförande i lördags.
//Steven :-)
Ett halvår utan älskade Cayenne
Tiden går som bekant väldigt fort. Idag är det ett halvår sedan som fina, underbara Cayenne fick somna in. Jag saknar dig varje dag.
Läs om Cayenne på vår kennelhemsida >>
//Steven
Claes Malmberg
När jag fyllde år i januari fick jag en present av några av mina jobbarkompisar. Det var biljetter till Claes Malmbergs föreställning på Eskilstuna teater och ikväll var det dags.
Det är svårt att sätta en etikett på föreställningen. Det var en blandning av stand-up och härlig musik. Claes är ju en duktig sångare och hade valt en mysig repertoar som vävdes in i föreställningen framfördes till ett oerhört kompetent kompband.
Stickspåren i de olika anekdoterna var många och ofta hejdlöst roliga. Självdistansen var stor och skratten många. Det mesta tog avstamp i Claes eget liv, men kunde bära iväg åt de mest oväntade håll. Ska jag vara kritisk mot något i hans framträdande var det att kontakten med publiken var snudd på obefintlig. Det var nästan som om han inte vågade ta ögonkontakt och då satt vi ändå på första raden.
Världens största tack till mina kolleger Kalle och Kristin för denna underbara och från min sida mycket uppskattade present. Jag tror även att Lotta fanns med som finansiär, men hon kunde av olika skäl inte följa med ikväll. Däremot var både Kristins sambo Jonas och min älskling med.
//Steven :-)
Det är svårt att sätta en etikett på föreställningen. Det var en blandning av stand-up och härlig musik. Claes är ju en duktig sångare och hade valt en mysig repertoar som vävdes in i föreställningen framfördes till ett oerhört kompetent kompband.
Stickspåren i de olika anekdoterna var många och ofta hejdlöst roliga. Självdistansen var stor och skratten många. Det mesta tog avstamp i Claes eget liv, men kunde bära iväg åt de mest oväntade håll. Ska jag vara kritisk mot något i hans framträdande var det att kontakten med publiken var snudd på obefintlig. Det var nästan som om han inte vågade ta ögonkontakt och då satt vi ändå på första raden.
Världens största tack till mina kolleger Kalle och Kristin för denna underbara och från min sida mycket uppskattade present. Jag tror även att Lotta fanns med som finansiär, men hon kunde av olika skäl inte följa med ikväll. Däremot var både Kristins sambo Jonas och min älskling med.
//Steven :-)
Läkarbesök
Under de allra första dagarna i september, alltså för mer än ett halvår sedan, var jag på hockeydomarkurs. Där spelade vi fotboll och i ett stenhårt motlägg (som jag vill påstå att jag gick segrande ur) skadade jag mitt högra knä rejält. Jag hade så pass ont att det blev kryckor några dagar och smärtan har till och från förföljt mig sedan dess.
I mitten av januari hade jag en tid på ortopeden, men tvingades tacka nej till den eftersom vi var mitt uppe i tidspressade repetitioner av Sjåvven 2012.
Idag var det äntligen dags för läkarbesöket. Det är inte alltid som jag och läkarna på ortopeden på Mälarsjukhuset i Eskilstuna varit överens, men idag var vi rörande eniga. Eftersom mina smärtor inte besvärar mig speciellt mycket just nu (jag kan ju exempelvis springa) så känns det onödigt med en operation i dagsläget. Dock vill jag ju att det ska kunna gå hyfsat snabbt om knät blir sämre och därför får jag göra en magnetröntgen för att kolla av aktuell status i knät. Jag är ganska säker på att knät skulle behöva fixas till, precis som jag gjorde med mitt vänstra knä för två år sedan, men rehabperioden är så seg och tråkig att jag undviker det om jag kan. Fortsättning lär följa...
//Steven :-)
I mitten av januari hade jag en tid på ortopeden, men tvingades tacka nej till den eftersom vi var mitt uppe i tidspressade repetitioner av Sjåvven 2012.
Idag var det äntligen dags för läkarbesöket. Det är inte alltid som jag och läkarna på ortopeden på Mälarsjukhuset i Eskilstuna varit överens, men idag var vi rörande eniga. Eftersom mina smärtor inte besvärar mig speciellt mycket just nu (jag kan ju exempelvis springa) så känns det onödigt med en operation i dagsläget. Dock vill jag ju att det ska kunna gå hyfsat snabbt om knät blir sämre och därför får jag göra en magnetröntgen för att kolla av aktuell status i knät. Jag är ganska säker på att knät skulle behöva fixas till, precis som jag gjorde med mitt vänstra knä för två år sedan, men rehabperioden är så seg och tråkig att jag undviker det om jag kan. Fortsättning lär följa...
//Steven :-)
Min festivalfavvo
Ny springkompis
Efter att i snart 20 år haft en stor svart hund som träningskompis är det nya tider som gäller. Blandrashunden (labrador/flat) Amelia var min partner 1995-2004 och därefter labradoren Cayenne fram till att vi var tvungna att ganska hastigt avliva henne i september förra året.
Nu är det vår fina bedlington Nala som blir mitt springsällskap. Jag kan ju lugnt säga att det var lite mer macho att springa med en svart labbe än med en liten "ulltuss" som dessutom har rosa sele. Fast Nala är underbar att ha med sig och det ska bli intressant att se vad hon klarar när vi kommer upp på lite längre distanser.
Idag gjorde jag mitt femte träningspass, varav det fjärde på fem dagar. Än så länge handlar det om en halvmil i makligt tempo, men det brukar gå ganska snabbt att komma ner i tid och upp i distans.
//Steven :-)
Nu är det vår fina bedlington Nala som blir mitt springsällskap. Jag kan ju lugnt säga att det var lite mer macho att springa med en svart labbe än med en liten "ulltuss" som dessutom har rosa sele. Fast Nala är underbar att ha med sig och det ska bli intressant att se vad hon klarar när vi kommer upp på lite längre distanser.
Idag gjorde jag mitt femte träningspass, varav det fjärde på fem dagar. Än så länge handlar det om en halvmil i makligt tempo, men det brukar gå ganska snabbt att komma ner i tid och upp i distans.
//Steven :-)
Sluta säg busshållsplats!
Nu är jag så förbannat trött på alla som säger busshållsplats med foge-s. Jag har hört det i flera år, men tycker mig ana att denna felsägning tilltar.
Busshållplats är väl ändå ett sammansatt ord av buss och hållplats? Då känns det oerhört ologiskt att pillra in ett s i ordet hållplats bara för att man sätter ihop det med buss. Samma människor som säger busshållsplats brukar inte, såvitt jag har märkt, säga hållsplats utan det korrekta hållplats. Ingen kan väl heller på fullt allvar påstå att ordet är sammansatt av busshåll och plats?
Min uppmaning är solklar: Sluta säg busshållsplats!
//Steven :-)
Busshållplats är väl ändå ett sammansatt ord av buss och hållplats? Då känns det oerhört ologiskt att pillra in ett s i ordet hållplats bara för att man sätter ihop det med buss. Samma människor som säger busshållsplats brukar inte, såvitt jag har märkt, säga hållsplats utan det korrekta hållplats. Ingen kan väl heller på fullt allvar påstå att ordet är sammansatt av busshåll och plats?
Min uppmaning är solklar: Sluta säg busshållsplats!
//Steven :-)
Melodifestivalen på lördag
Så har vi efter fem veckors kvaltävlande kommit fram till Melodifestivalens final i Globen. På lördag är det dags för tio bidrag att slåss om segern, men som det känns just nu kommer det att stå mellan två bidrag.
Jag har ju varit väldigt positiv till Melodifestivalen under alla år. Inte alltid för musikens skull, utan kanske mer för spektaklet som en härlig happening i nöjessverige. Nu är jag emellertid inte lika positiv längre eftersom jag tycker att kvalitén på bidragen generellt sett blivit sämre, eller åtminstone ointressantare. I år har det varit några rejäla bottennapp, inte minst hela kvaltävlingen som avgjordes i Leksand. En annan sak som gör mig negativ är mycket låter likadant som det gjort tidigare. Andreas Johnsson kom med en repris, Lotta Engberg och Christer Sjögren kom med en repris. Fredriks Kempes låtar går igen, vi har i år hört både Manboy, Popular och Hero fast i sämre versioner.
Självklart bryr jag mig om vilka som vinner. Däremot bryr jag mig inte om Eurovision Song Contest ett enda skvatt. Jag fattar ju att vi inte kan skicka Thorsten Flinck eller Björn Ranelid dit och det är väl därför vi har så mycket spekulativ och fabricerad musik med numera. Clublåtarna dominerar och tanken måste helt klart vara att de ska kunna konkurrera om européernas röster i den stora finalen. Självklart har Loreens dansvänliga låt eller Dannys stöld av Swedish House Maffia betydligt större möjligheter än ett rockabillygäng från Värmland.
Hur som helst tänkte jag gå igenom startfältet och ge mina personliga kommentarer. Ni har också möjlighet att lyssna på varje bidrag här i mitt blogginlägg. De presenteras i den startordning som de har i finalen på lördag.
1. Shout it Out - David Lindgren
En clublåt som kommer att gå het på discoteken under våren. David Lindgren är egentligen helt okänd för mig, men han var min favorit i deltävlingen som avgjordes i Göteborg. Nu kommer han inte att få speciellt många röster eftersom hans målgrupp röstar på Loreen eller möjligtvis Danny. En ganska skön låt dock.
2. Jag reser mig igen - Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern
Jag såg inte den första deltävlingen i Växjö, men kände mig instinktivt negativ till att Thorsten Flinck deltog. Dock anser jag att låten lyfter rejält för varje lyssning och under Andra chansen i Nyköping var han min favorit. Jag gillar äktheten i texten som jag antar är skriven speciellt för Thorsten, som haft ett minst sagt brokigt liv. Det är Ted Ström som skrivit texten, ni vet han som skrev Vintersaga som både Monica Törnell och Jerry Williams haft stora hits med. En bonusinfo är att Helenas farbror Uffe Wahlberg spelar klaviatur i Revolutionsorkestern, ett faktum vi inte visste förrän vi såg honom på TV i Andra chansen.
3. Mystery - Dead by April
Det här gillar jag inte och growling går fetbort i min värld. Tjatig text dessutom. Sämst om jag får bestämma!
4. Why start a fire - Lisa Miskovsky
Lisa Miskovsky tillhör de svenska artister som jag gillar och det här känns som en mysig låt att ha på i bakgrunden när man sitter ett gäng och snackar. Svagheten är att den inte riktigt fastnar och den får antagligen rikta in sig på att undvika någon av de allra sista placeringarna i Globen.
5. Baby Doll - Top Cats
Är Playtones med i år också? Nej, det är ett ungt band från Torsby som låter likadant och det är väl problemet med rockabillybanden, de låter alltid likadant och ska alltid vara ungefär lika häftiga på scenen genom att exempelvis stå på sin ståbas och spela. Även om jag blir ganska glad av musiken känns det redan så gjort och jag får inga sympatier.
6. Euphoria - Loreen
Årets stora favorit som de allra flesta tror ska vinna. En låt av internationellt snitt med en oerhört duktig sångerska och med ett visuellt sett väldigt snyggt nummer. Jag säger inte woah, men håller med om att det är ett av de starkaste bidragen i årets final.
7. Soldiers - Ulrik Munther
Melodifestivalens egen Anderssonskans Kalle (syftar på utseendet) är ju alla småtjejers favorit och visst är han förbannat duktig med tanke på sin ringa ålder. Tyvärr är låten hopplöst dålig och även om Comviq kommer att tjäna multum när fjortistjejernas kontantkort rings upp så kan det väl för allt i världen inte bli någon framskjuten placering. Förresten, visst är väl årets refränger tjatigare än någonsin?
8. Mirakel - Björn Ranelid fest. Sara Li
Allt är väl redan sagt om den här låten? När jag hämtade ljudklippet från YouTube kunde jag konstatera att klippet hade nästan 250 000 träffar så helt klart är Björn Ranelids intåg i Melodifestivalen något som engagerar. Jag tycker det hela är patetiskt och jag tycker att Ranelid är patetisk. Sara Li är en duglig sångerska som tidigare varit med i tjejgruppen Caracola men vem bryr sig om henne? Skitlåt som bara fått plats för att ge programmet extra PR-skjuts.
9. When am I crying - Molly Sandén
Unga Molly Sandén är en av våra bästa balladsångerskor och hon känns trovärdig i den här lugna låten. Ballader är alltid svåra att bedöma innan man hört dem tillräckligt många gånger. Minns Jessica Anderssons I did it for love som var med för några år sedan och som i efterhand växte ut till en jätteballad som fortfarande håller. Tillbaka till Molly och hennes bidrag som kommer att få massor av röster eftersom hon är ensam i genren. Jag tror på en topp-4-placering och det är både låt och artist värd.
10. Amazing - Dannu Saucedo
Danny sjöng ganska surt i kvaltävlingen, men tog sig ändå vidare till finalen vilket inte förvånar. Det här är antagligen utmanaren till Loreen, men jag anser att den är betydligt sämre än Euphoria. Däremot har Danny som vanligt den snyggaste och mest spektakulära scenshowen. Textskrivandet har också utvecklats någon millimeter sen förra årets In the club, men det är mycket woah-oah-woah. Efter att ha hört detta hoandet undrar jag om inte Magnus Uggla varit med på ett hörn och skrivit texten.
//Steven :-)
Jag har ju varit väldigt positiv till Melodifestivalen under alla år. Inte alltid för musikens skull, utan kanske mer för spektaklet som en härlig happening i nöjessverige. Nu är jag emellertid inte lika positiv längre eftersom jag tycker att kvalitén på bidragen generellt sett blivit sämre, eller åtminstone ointressantare. I år har det varit några rejäla bottennapp, inte minst hela kvaltävlingen som avgjordes i Leksand. En annan sak som gör mig negativ är mycket låter likadant som det gjort tidigare. Andreas Johnsson kom med en repris, Lotta Engberg och Christer Sjögren kom med en repris. Fredriks Kempes låtar går igen, vi har i år hört både Manboy, Popular och Hero fast i sämre versioner.
Självklart bryr jag mig om vilka som vinner. Däremot bryr jag mig inte om Eurovision Song Contest ett enda skvatt. Jag fattar ju att vi inte kan skicka Thorsten Flinck eller Björn Ranelid dit och det är väl därför vi har så mycket spekulativ och fabricerad musik med numera. Clublåtarna dominerar och tanken måste helt klart vara att de ska kunna konkurrera om européernas röster i den stora finalen. Självklart har Loreens dansvänliga låt eller Dannys stöld av Swedish House Maffia betydligt större möjligheter än ett rockabillygäng från Värmland.
Hur som helst tänkte jag gå igenom startfältet och ge mina personliga kommentarer. Ni har också möjlighet att lyssna på varje bidrag här i mitt blogginlägg. De presenteras i den startordning som de har i finalen på lördag.
1. Shout it Out - David Lindgren
En clublåt som kommer att gå het på discoteken under våren. David Lindgren är egentligen helt okänd för mig, men han var min favorit i deltävlingen som avgjordes i Göteborg. Nu kommer han inte att få speciellt många röster eftersom hans målgrupp röstar på Loreen eller möjligtvis Danny. En ganska skön låt dock.
2. Jag reser mig igen - Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern
Jag såg inte den första deltävlingen i Växjö, men kände mig instinktivt negativ till att Thorsten Flinck deltog. Dock anser jag att låten lyfter rejält för varje lyssning och under Andra chansen i Nyköping var han min favorit. Jag gillar äktheten i texten som jag antar är skriven speciellt för Thorsten, som haft ett minst sagt brokigt liv. Det är Ted Ström som skrivit texten, ni vet han som skrev Vintersaga som både Monica Törnell och Jerry Williams haft stora hits med. En bonusinfo är att Helenas farbror Uffe Wahlberg spelar klaviatur i Revolutionsorkestern, ett faktum vi inte visste förrän vi såg honom på TV i Andra chansen.
3. Mystery - Dead by April
Det här gillar jag inte och growling går fetbort i min värld. Tjatig text dessutom. Sämst om jag får bestämma!
4. Why start a fire - Lisa Miskovsky
Lisa Miskovsky tillhör de svenska artister som jag gillar och det här känns som en mysig låt att ha på i bakgrunden när man sitter ett gäng och snackar. Svagheten är att den inte riktigt fastnar och den får antagligen rikta in sig på att undvika någon av de allra sista placeringarna i Globen.
5. Baby Doll - Top Cats
Är Playtones med i år också? Nej, det är ett ungt band från Torsby som låter likadant och det är väl problemet med rockabillybanden, de låter alltid likadant och ska alltid vara ungefär lika häftiga på scenen genom att exempelvis stå på sin ståbas och spela. Även om jag blir ganska glad av musiken känns det redan så gjort och jag får inga sympatier.
6. Euphoria - Loreen
Årets stora favorit som de allra flesta tror ska vinna. En låt av internationellt snitt med en oerhört duktig sångerska och med ett visuellt sett väldigt snyggt nummer. Jag säger inte woah, men håller med om att det är ett av de starkaste bidragen i årets final.
7. Soldiers - Ulrik Munther
Melodifestivalens egen Anderssonskans Kalle (syftar på utseendet) är ju alla småtjejers favorit och visst är han förbannat duktig med tanke på sin ringa ålder. Tyvärr är låten hopplöst dålig och även om Comviq kommer att tjäna multum när fjortistjejernas kontantkort rings upp så kan det väl för allt i världen inte bli någon framskjuten placering. Förresten, visst är väl årets refränger tjatigare än någonsin?
8. Mirakel - Björn Ranelid fest. Sara Li
Allt är väl redan sagt om den här låten? När jag hämtade ljudklippet från YouTube kunde jag konstatera att klippet hade nästan 250 000 träffar så helt klart är Björn Ranelids intåg i Melodifestivalen något som engagerar. Jag tycker det hela är patetiskt och jag tycker att Ranelid är patetisk. Sara Li är en duglig sångerska som tidigare varit med i tjejgruppen Caracola men vem bryr sig om henne? Skitlåt som bara fått plats för att ge programmet extra PR-skjuts.
9. When am I crying - Molly Sandén
Unga Molly Sandén är en av våra bästa balladsångerskor och hon känns trovärdig i den här lugna låten. Ballader är alltid svåra att bedöma innan man hört dem tillräckligt många gånger. Minns Jessica Anderssons I did it for love som var med för några år sedan och som i efterhand växte ut till en jätteballad som fortfarande håller. Tillbaka till Molly och hennes bidrag som kommer att få massor av röster eftersom hon är ensam i genren. Jag tror på en topp-4-placering och det är både låt och artist värd.
10. Amazing - Dannu Saucedo
Danny sjöng ganska surt i kvaltävlingen, men tog sig ändå vidare till finalen vilket inte förvånar. Det här är antagligen utmanaren till Loreen, men jag anser att den är betydligt sämre än Euphoria. Däremot har Danny som vanligt den snyggaste och mest spektakulära scenshowen. Textskrivandet har också utvecklats någon millimeter sen förra årets In the club, men det är mycket woah-oah-woah. Efter att ha hört detta hoandet undrar jag om inte Magnus Uggla varit med på ett hörn och skrivit texten.
//Steven :-)
Facebook i evighet amen, eller....?
Har funderat en del över sociala medier. Mina barn höll på med Lunarstorm när de var yngre. MSN, Bilddagboken och annat tjafs har haft sina storhetsperioder. Bloggarna kom i mångfald för några år sedan och har nog passerat sin peak. Facebook blev så stort att de flesta privatpersoner använder det samtidigt som företag och organisationer integrerat det i sin marknadsföring. Ibland verkar det till och med vara så att människor tror att Facebook kommer att vara för evigt, men faktum är att jag redan nu märker en viss mättnad och nedåtgående trend där.
Istället är det Twitter, som efter en trevande start, håller på att vara platsen där de intressanta meningsutbytena sker. Mängder av offentliga personer är på olika sätt oerhört aktiva och levererar tweets i parti och minut. Vanliga dödliga följer och får möjlighet att respondera på vad kändisarna skriver.
Om någon tror att Facebook kommer att vara lika stort om fem år som idag, är det antagligen dags att tänka om. Om någon tror att Twitter is the shit om samma fem år är det nog också dags att tänka om. Det kommer att komma nya sociala medier som är mer inne, kanske mer tilltalande och med bättre funktionalitet. Bloggarna överlever säkert i en och annan form ett tag till, men de kommer också att tappa i popularitet.
Kanske har jag fel, kanske har jag rätt runt detta ämne. Det är en spaning som kommer att vara intressant att titta tillbaka på om några år.
//Steven :-)
Istället är det Twitter, som efter en trevande start, håller på att vara platsen där de intressanta meningsutbytena sker. Mängder av offentliga personer är på olika sätt oerhört aktiva och levererar tweets i parti och minut. Vanliga dödliga följer och får möjlighet att respondera på vad kändisarna skriver.
Om någon tror att Facebook kommer att vara lika stort om fem år som idag, är det antagligen dags att tänka om. Om någon tror att Twitter is the shit om samma fem år är det nog också dags att tänka om. Det kommer att komma nya sociala medier som är mer inne, kanske mer tilltalande och med bättre funktionalitet. Bloggarna överlever säkert i en och annan form ett tag till, men de kommer också att tappa i popularitet.
Kanske har jag fel, kanske har jag rätt runt detta ämne. Det är en spaning som kommer att vara intressant att titta tillbaka på om några år.
//Steven :-)
Snacka om legendarer
Nedanstående klipp är från EM-finalen i bordtennis i Budapest 1982. Japp, du läste rätt... 1982! 30 år sen. Trettio år! Många av er som läser detta är inte ens 30 år fyllda. Det är en helsvensk final mellan Mikael Appelgren och Jan-Ove Waldner. "Äpplet" är vid tillfället 20 år, medan J-O bara är 16 bast och verkligen ser ut som en liten pojkspoling. Appelgren vann finalen efter 21-19 i skiljeset och det var en stor svensk idrottshändelse.
Men historian tar inte slut där, tvärtom är det bara början. Till helgen spelas bordtennis-SM och två av förgrundsfigurerna heter Mikael Appelgren och Jan-Ove Waldner. Trettio år har alltså gått och de håller fortfarande högsta nationella klass. Som om inte det vore nog så är ytterligare en spelare från en gyllene generation med och tampas om SM-guldet. Det är Jörgen Persson som för fyra år sedan, 42 år gammal, blev fyra i OS och till sommaren siktar denna 46-åring på att göra sin sjunde(!) OS-start. Helt magiska spelare som jag hade nöjet att se i Gomorron Sverige på SVT i morse. Jag blir så oerhört imponerad och tycker att dessa killar ger ordet legendar en ny dimension.
//Steven :-)
Men historian tar inte slut där, tvärtom är det bara början. Till helgen spelas bordtennis-SM och två av förgrundsfigurerna heter Mikael Appelgren och Jan-Ove Waldner. Trettio år har alltså gått och de håller fortfarande högsta nationella klass. Som om inte det vore nog så är ytterligare en spelare från en gyllene generation med och tampas om SM-guldet. Det är Jörgen Persson som för fyra år sedan, 42 år gammal, blev fyra i OS och till sommaren siktar denna 46-åring på att göra sin sjunde(!) OS-start. Helt magiska spelare som jag hade nöjet att se i Gomorron Sverige på SVT i morse. Jag blir så oerhört imponerad och tycker att dessa killar ger ordet legendar en ny dimension.
//Steven :-)
Modeord
Tänk vad det går mode i språkanvändning och ord. Jag skulle kunna grotta ner mig rejält i ämnet, men det väntar jag med till en annan gång. I min vardag, det vill säga inom skolan, går det inte en enda dag utan att jag hör begreppet formativ bedömning. Visst, det har en tydlig koppling til den nya läroplanen (Lgr11) vi jobbar med, men begreppet är absolut inte nytt och har även tidigare i högsta grad varit användbart. Från framförallt skolvärlden, men även från andra samhällsfunktioner, hittar jag också ett ord som överanvänds just nu även om trenden är en aning vikande. Det gäller ordet implementera. Vad är det för fel på synonymer till det ordet som vi alltid använde förr? Införa, förverkliga, realisera, genomföra osv. Blir lite trött på när ord och uttryck överanvänds av alla, även av de som inte ens vet vad ordet eller frasen i fråga betyder.
Sen skapas det ju också slangbegrepp som blir alltför frekventa för att passa min smak. Der ju alla sociala medier till att förstärka den frekventa användningen. Ett sådant aktuellt ord är mellon. Ett slangord för den svenska melodifestivalen som använts ganska sparsamt, men ändå lite hippt av vissa under ett par år. Numera använder ALLA det ordet. Det är så mycket använt att det känns fruktansvärt ohippt att säga det. Kanske dags att återgå till "schlager-SM" eller "schlagerfinalen"? Förresten överanvänder jag också ordet "mello", vilket jag bums borde sluta med. Om det nu bättrar på mitt ego kan jag i alla fall stoltsera med att jag nyttjade det ordet redan innan det blev var mans egendom.
Ni som häckar på Facebook och/eller Twitter kan inte heller ha missat att var och varannan skriver ungefär så här: "känslan när man......"
Jag tror banne mig jag ska uppdatera min status på Facebook och skriva "känslan när man blir trött på att alla ska plagiera coola uttryck som nån annan hittat på." Använd er fantasi och kom på nåt eget istället eller håll er åtminstone till en egen språkstil.
//Steven :-)
Sen skapas det ju också slangbegrepp som blir alltför frekventa för att passa min smak. Der ju alla sociala medier till att förstärka den frekventa användningen. Ett sådant aktuellt ord är mellon. Ett slangord för den svenska melodifestivalen som använts ganska sparsamt, men ändå lite hippt av vissa under ett par år. Numera använder ALLA det ordet. Det är så mycket använt att det känns fruktansvärt ohippt att säga det. Kanske dags att återgå till "schlager-SM" eller "schlagerfinalen"? Förresten överanvänder jag också ordet "mello", vilket jag bums borde sluta med. Om det nu bättrar på mitt ego kan jag i alla fall stoltsera med att jag nyttjade det ordet redan innan det blev var mans egendom.
Ni som häckar på Facebook och/eller Twitter kan inte heller ha missat att var och varannan skriver ungefär så här: "känslan när man......"
Jag tror banne mig jag ska uppdatera min status på Facebook och skriva "känslan när man blir trött på att alla ska plagiera coola uttryck som nån annan hittat på." Använd er fantasi och kom på nåt eget istället eller håll er åtminstone till en egen språkstil.
//Steven :-)
Blir förbannad på yrkeschaufförer
Klar generaliseringsvarning på det här inlägget, men jag kan inte låta bli att uppröras över yrkeschaufförer. De ska framstå som så förbannat duktiga och bra i trafiken, men i själva verket är det massor av dem som uppträder som svin. Några självupplevda exempel från den senaste tiden:
Jag kommer fram till en T-korsning med väjningsplikt i Stallarholmen. Från höger kommer en buss och ska svänga vänster in på samma väg som jag kommer ifrån. Busschauffören skiter fullständigt i att jag kommer körande och skär igenom hela korsningen så att jag tvingas tvärbromsa och snudd på backa för att inte bli rammad. Så jävla dålig är inte svängradien på en buss så att det inte går att ta ut svängen betydligt bättre.
Vid upprepade tillfällen när jag åker på tvåfiliga motorväger ger sig lastbilar ut i omkörningsfälet för att köra om andra lastbilar. Ofta kör lastbilen i högerfilen i ca 90 km/tim medan det omkörande ekipaget ligger på ca 95 km/tim. Det kan ju ta en evighet för lastbilen att köra om och bakom bildas en lång kö bara för att yrkeschauffören i fråga tror att han/hon äger vägen.
Idag åkte jag från Strängnäs i en av alla miljontals rondeller. I en av dem var jag solklart inne i rondellen när det kommer en lastbil med släp som helt enkelt ger fan i att jag kör där. Chauffören slänger sig bara in med sitt monstruösa fordon och jag tvingas tvärnita. Liknande saker har hänt med de gröna bussarna som tror att de bara kan köra enligt principen "störst först!".
Sammantaget är mitt förtroende för yrkeschaufförerna lika med noll även om de allra flesta säkert sköter sig alldeles utmärkt genom att både visa hänsyn och följa trafikreglerna. Tyvärr är det svinen man ser.
//Steven :-)
Jag kommer fram till en T-korsning med väjningsplikt i Stallarholmen. Från höger kommer en buss och ska svänga vänster in på samma väg som jag kommer ifrån. Busschauffören skiter fullständigt i att jag kommer körande och skär igenom hela korsningen så att jag tvingas tvärbromsa och snudd på backa för att inte bli rammad. Så jävla dålig är inte svängradien på en buss så att det inte går att ta ut svängen betydligt bättre.
Vid upprepade tillfällen när jag åker på tvåfiliga motorväger ger sig lastbilar ut i omkörningsfälet för att köra om andra lastbilar. Ofta kör lastbilen i högerfilen i ca 90 km/tim medan det omkörande ekipaget ligger på ca 95 km/tim. Det kan ju ta en evighet för lastbilen att köra om och bakom bildas en lång kö bara för att yrkeschauffören i fråga tror att han/hon äger vägen.
Idag åkte jag från Strängnäs i en av alla miljontals rondeller. I en av dem var jag solklart inne i rondellen när det kommer en lastbil med släp som helt enkelt ger fan i att jag kör där. Chauffören slänger sig bara in med sitt monstruösa fordon och jag tvingas tvärnita. Liknande saker har hänt med de gröna bussarna som tror att de bara kan köra enligt principen "störst först!".
Sammantaget är mitt förtroende för yrkeschaufförerna lika med noll även om de allra flesta säkert sköter sig alldeles utmärkt genom att både visa hänsyn och följa trafikreglerna. Tyvärr är det svinen man ser.
//Steven :-)
50-årsfesten
Som jag skrivit tidigare finns ju hur mycket som helst att sammanfatta från en lång period då jag inte bloggat. En av dessa händelser är min 50-årsfest som jag hade den 7 januari. Ja, så inledde jag det här inlägget för mer än två veckor sedan och la det som utkast. Känns nästan pinsamt att försöka rekapitulera vad som hände för nästan två månader sedan, men jag vill trots allt ha en dokumentation om min fest varför jag ändå väljer att skriva om den.
Under flera år har det känts självklart att jag skulle ha en stor fest då jag fyller 50. Mina planer vad gäller innehållet har svängt fram och tillbaka, men att det skulle bli fest har varit givet. Nåt halvår innan det var dags började jag emellertid vackla och jag ställde mig själv ett antal kritiska frågor. Har jag råd? I så fall, är det värt alla pengar det kostar? Vill tillräckligt många komma och fira mig? Har jag verkligen tillräckligt många vänner? Tänk om något går fullständigt åt skogen?
Till sist och i senaste laget bestämde jag mig dock för att köra. Jag visste ganska exakt hur jag ville ha festen. Schysst mat från någon cateringfirma för att vi själva skulle slippa detta besvär. Bra musik att dansa till under kvällen, vilket i mina ögon är nyckeln till att en fest blir bra och lever längre än bara till middagen. Till sist någon form av show som får festen att lyfta lite extra, så där så att det pratas om den efteråt.
Vad gällde musiken så diskuterade jag med ett par av alla mina vänner som är bra musiker, nämligen Per Fjällström och Ola Swenson. Vi bollade lite fram och tillbaka innan de kom på den briljanta idén att Ellinore kunde spela och sjunga tillsammans med dem. De förstärkte också med en annan kille från Stockholm som heter Ole Ornered. Han visade sig för övrigt vara en oerhört mysig kille, som förutom sitt musikaliska kunnande, hade hög social kompetens och var jäkligt rolig. För att få ihop "bandet" följde jag med Ellinore till Stockholm för en dryg halvdags rep ett par dagar före festen och det kändes direkt att musiken skulle funka. Mitt förtroende för Per och Ola är ju också hundraprocentigt och när de säger att det blir bra, då känner jag mig trygg.
Maten bestämde jag tidigt att jag vill ta från Megs kök och trevligt som innehas av min vän Christine Gyllby. Jag tycker alltid att hon levererar kanonbra mat och till min 50-årsfest var det inte läge att chansa. Den här gången utgjorde inget undantag. Vi bjöd på laxtartar som förrätt och tjälknöl på hjort (lokalproducerat) till varmrätt. Vi hoppade över dessert och hade istället kaffe och kladdkaka som efterrätt. Vi hade ovärderlig hjälp av två före detta elever till mig, Alva och Emma, vilka var superduktiga. Tack!
Beträffande show hade jag många idéer och min första tanke var showgruppen Milda Makter, men de kändes i dyraste laget och dessutom är de utspridda över hela Sverige samt Mallorca. Istället engagerade jag Daniel Yngwe som jag lärt känna på Birka Paradise. Är oerhört kompetent artist med en fantastisk röst som spänner över ett oerhört brett register. Dessutom spelar han grymt bra saxofon och har flera genomtänkta showkoncept. Han gjorde mig inte heller det minsta besviken och hans framträdanden kan bara beskrivas som supersuccé. Han uppträdde bland annat som Elvis och som hårdrockare. Dessutom rev han av några helt fantastiska sångnummer som fick hela Vikingavallen att lyfta.
Vi blev knappa 100 personer på festen och utöver det jag skrivit om framförde min superfina familj en jättemysig sång till mig. Mina kolleger på skolan sjöng också en egenkomponerad sång liksom mina kompisar i revyföreningen. Fredrik fungerade som toastmaster och skötte sitt uppdrag med bravur. Äpplet faller inte så långt från...
Sammantaget blev det en kväll att minnas för resten av livet. Jag är också så oerhört tacksam för all hjälp jag fick. Naturligtvis blev det en dyr historia, men det var värt varenda krona som det kostade. Smolket var möjligtvis att vi var tvungna att vara på plats redan klockan 10 dagen därpå för att städa eftersom det skulle anordnas en julgransplundring. Fast även detta gick bra med tanke på att festen blev så lyckad.
//Steven :-)
In i det sista pågick förberedelserna. Här är det bara en dryg kvart kvar till dess att gästerna kommer och lampor hängs, borden dukas och soundcheck sker.
Just in time står lokalen redo att ta emot alla gäster.
Marie-Helene och Jonas fixar välkomstdrinkarna under överinseende av Jonas föräldrar.
Gästerna anländer.
Trots att jag avböjt presenter så kom det lite blommor och lite flytande...
Mingel innan det var dags att sätta sig till bords.
Min fina familj framförde en jätterolig sång till mig.
Även revygänget gjorde detsamma.
Naturligtvis ville inte kollegorna från skolan vara sämre.
Daniel Yngwe bjöd på en härlig show.
Jag höll naturligtvis ett tacktal.
Emil skötte avecen och var så här glad över det uppdraget.
Per, Ola, Ole och Ellinore spelade så att det svängde ordentligt.
Full fart på dansgolvet hela kvällen.
Fler bilder på Facebook >>
Under flera år har det känts självklart att jag skulle ha en stor fest då jag fyller 50. Mina planer vad gäller innehållet har svängt fram och tillbaka, men att det skulle bli fest har varit givet. Nåt halvår innan det var dags började jag emellertid vackla och jag ställde mig själv ett antal kritiska frågor. Har jag råd? I så fall, är det värt alla pengar det kostar? Vill tillräckligt många komma och fira mig? Har jag verkligen tillräckligt många vänner? Tänk om något går fullständigt åt skogen?
Till sist och i senaste laget bestämde jag mig dock för att köra. Jag visste ganska exakt hur jag ville ha festen. Schysst mat från någon cateringfirma för att vi själva skulle slippa detta besvär. Bra musik att dansa till under kvällen, vilket i mina ögon är nyckeln till att en fest blir bra och lever längre än bara till middagen. Till sist någon form av show som får festen att lyfta lite extra, så där så att det pratas om den efteråt.
Vad gällde musiken så diskuterade jag med ett par av alla mina vänner som är bra musiker, nämligen Per Fjällström och Ola Swenson. Vi bollade lite fram och tillbaka innan de kom på den briljanta idén att Ellinore kunde spela och sjunga tillsammans med dem. De förstärkte också med en annan kille från Stockholm som heter Ole Ornered. Han visade sig för övrigt vara en oerhört mysig kille, som förutom sitt musikaliska kunnande, hade hög social kompetens och var jäkligt rolig. För att få ihop "bandet" följde jag med Ellinore till Stockholm för en dryg halvdags rep ett par dagar före festen och det kändes direkt att musiken skulle funka. Mitt förtroende för Per och Ola är ju också hundraprocentigt och när de säger att det blir bra, då känner jag mig trygg.
Maten bestämde jag tidigt att jag vill ta från Megs kök och trevligt som innehas av min vän Christine Gyllby. Jag tycker alltid att hon levererar kanonbra mat och till min 50-årsfest var det inte läge att chansa. Den här gången utgjorde inget undantag. Vi bjöd på laxtartar som förrätt och tjälknöl på hjort (lokalproducerat) till varmrätt. Vi hoppade över dessert och hade istället kaffe och kladdkaka som efterrätt. Vi hade ovärderlig hjälp av två före detta elever till mig, Alva och Emma, vilka var superduktiga. Tack!
Beträffande show hade jag många idéer och min första tanke var showgruppen Milda Makter, men de kändes i dyraste laget och dessutom är de utspridda över hela Sverige samt Mallorca. Istället engagerade jag Daniel Yngwe som jag lärt känna på Birka Paradise. Är oerhört kompetent artist med en fantastisk röst som spänner över ett oerhört brett register. Dessutom spelar han grymt bra saxofon och har flera genomtänkta showkoncept. Han gjorde mig inte heller det minsta besviken och hans framträdanden kan bara beskrivas som supersuccé. Han uppträdde bland annat som Elvis och som hårdrockare. Dessutom rev han av några helt fantastiska sångnummer som fick hela Vikingavallen att lyfta.
Vi blev knappa 100 personer på festen och utöver det jag skrivit om framförde min superfina familj en jättemysig sång till mig. Mina kolleger på skolan sjöng också en egenkomponerad sång liksom mina kompisar i revyföreningen. Fredrik fungerade som toastmaster och skötte sitt uppdrag med bravur. Äpplet faller inte så långt från...
Sammantaget blev det en kväll att minnas för resten av livet. Jag är också så oerhört tacksam för all hjälp jag fick. Naturligtvis blev det en dyr historia, men det var värt varenda krona som det kostade. Smolket var möjligtvis att vi var tvungna att vara på plats redan klockan 10 dagen därpå för att städa eftersom det skulle anordnas en julgransplundring. Fast även detta gick bra med tanke på att festen blev så lyckad.
//Steven :-)
In i det sista pågick förberedelserna. Här är det bara en dryg kvart kvar till dess att gästerna kommer och lampor hängs, borden dukas och soundcheck sker.
Just in time står lokalen redo att ta emot alla gäster.
Marie-Helene och Jonas fixar välkomstdrinkarna under överinseende av Jonas föräldrar.
Gästerna anländer.
Trots att jag avböjt presenter så kom det lite blommor och lite flytande...
Mingel innan det var dags att sätta sig till bords.
Min fina familj framförde en jätterolig sång till mig.
Även revygänget gjorde detsamma.
Naturligtvis ville inte kollegorna från skolan vara sämre.
Daniel Yngwe bjöd på en härlig show.
Jag höll naturligtvis ett tacktal.
Emil skötte avecen och var så här glad över det uppdraget.
Per, Ola, Ole och Ellinore spelade så att det svängde ordentligt.
Full fart på dansgolvet hela kvällen.
Fler bilder på Facebook >>
Ängeln i rummet
Första träningspasset 2012
Om man med träning räknar löpning, vilket jag helst gör, så genomförde jag igår mitt första pass för året. Det blev 5 km och jag kan garantera att det gick extremt långsamt, vilket det i och för sig alltid gör när jag sparkar igång kroppen efter att knappt ha sprungit under ett halvår. Känns bra att vara igång och nu är siktet inställt på att förbättra min tid i Å-varvet som i år avgörs ett par veckor senare än förra året, närmare bestämt den 16 juni.
På vågen har det varit upp och ner hittills under året. Dock kan jag glädja mig åt att jag legat under min startvikt varje vecka och det ska nog kunna bli riktigt bra när jag kommer igång med träningen på allvar.
//Steven :-)
Sjåvven 2012
Nu är det över. Slut. Finito. Sjåvven 2012 som jag i princip levt dygnet runt med under den senaste månaden. För er som inte har koll, så sätter vi på Stallarholmsskolan upp en stor scenproduktion varje år i januari-februari. Det är femte året i rad som jag är inblandad i denna produktion och sedan 2010 totalansvarig tillsammans med min vän och vår musiklärare Lotta Bergil. När jag skriver totalansvarig så menar jag det bokstavligt, Lotta och jag gör allt utom sköter snickerier och det tekniska (vi har grymma ljud- och ljustekniker - Tack Fredrik, Henrik, Jens och Jonathan). Naturligtvis finns det också föräldrar som ställer upp och hjälper till på olika sätt och deras insatser är ovärderliga.
Men när jag skriver att vi gör allt så menar jag allt annat, från alla texter till regi och rubbet där emellan. Vartannat år går vår scenproduktion under namnet Sjåvven och det kan liknas vid en nummerrevy innehållande sång, dans och massor av sketcher. I år hade vi totalt ca 40 nummer som spelades upp under två akter i en 2,5 timmar lång föreställning. Alla elever på skolan i årskurserna 6-9 får vara med och vi låter också alla som vill att vara med.
Det har blivit sju föreställningar totalt. Fem offentliga och två skolföreställningar, varav den för de yngsta barnen på skolan var rejält förkortad. Den här uppsättningen har varit jobbigare än vanligtvis eftersom mycket annat som hände på skolan tog vår tid och kraft under första halvan av höstterminen. När vi väl kom igång på allvar jobbade vi under värre tidspress än vanligt och när vi hade vårt genrep 24 timmar innan premiären var det mycket som inte fungerade. Då tänker jag inte på elevernas insatser, snarare att föreställningen inte var färdig. Det var otajta övergångar, segt tempo och annat som vi själva ogillar. Redan till premiären hade vi sedan fixat till en hel del och dessutom gjort om massor samt helt strukit ett nummer. Trots dessa åtgärder kände jag mig inte 100% nöjd (eleverna levererade - men det saknades nåt), men successivt blev det bara bättre och bättre och de sista föreställningarna var snudd på overkligt bra.
Jag tror att just detta är en av våra framgångsformler, att vi inte nöjer oss förrän det är så bra som det kan bli. Vi petar vidare i detaljer inför varje föreställning. Det går till så att jag antecknar massor under föreställningarna och sedan har jag och Lotta en stor genomgång nummer för nummer. Den sista av dessa genomgångar, då vi fortfarande jobbade med att göra saker bättre, hade vi mindre än en timme innan sista föreställningen.
Det är nästan overkligt att förstå att helt vanliga skolungdomar i en helt vanlig kommunal skola kan vara så enormt drivna på scenen. Årets ensemble bestod av nästan 50 elever med tydlig tonvikt åt sexor och sjuor (ca 70%) och det är som om det vore den naturligaste sak i världen för dem att ställa sig inför 150-200 pers och uppträda. Man ser också jättetydligt hur alla, precis alla, utvecklas massor under den här perioden. Alla har naturligtvis olika förutsättningar, vissa är trots sin ringa ålder ordentligt drivna på scenen, men alla bidrar i högsta grad till det goda resultatet och är lika viktiga för helheten.
Vi har haft jobbigt så tillvida att det snurrat runt elaka baciller i gruppen och många har ställt sig på scenen trots hög feber och andra åkommor. Det är inte så att vi på något sätt kräver att någon ska spela teater sjuk, men på något sätt hittar man kraften och kör efter devisen The show must go on. Några elever var emellertid tvungna att bryta mitt under brinnande föreställning och då fanns det andra som med i princip inget varsel alls hoppade in och vikarierade. Respekt!
Att få jobba i ett sånt här projekt med alla dessa ungdomar är så fantastiskt. Det går inte att beskriva för er som inte har varit med hur mycket positiv energi man får tillbaka. Årets ensemble har dessutom varit oerhört lättjobbad och disciplinerad. Det är som om det har hunnit sätta sig i väggarna på vår skola hur vi vill arbeta och de nya eleverna som fyller på underifrån lär sig snabbt vårt arbetssätt. Jag är så lycklig som får vara en del av detta som skapar så mycket åldersöverskridande gemenskap och personlig utveckling. Jag är tämligen säker på att de flesta av eleverna som deltagit i våra stora scenproduktioner aldrig kommer att glömma det. Ungdomarna växer garanterat av detta på ett sätt som är snudd på omöjligt att nå via någon annan väg.
Världens största tack från mitt hjärta till alla er: Amanda, Pontus, Smilla, Linnéa, Ingrid, Towe, Eva, Albin, Mousomi, Alva D, Sofia, Nora, Julia, David, Anna, Cecilia, Dag, Wilma H, Calle, Elin H, Josefine, Saga, Angelica K, Louise, Wilma K, Moa K, Gustav, Rasmus, Malin, Linn, Angelika L, Yasmine, Andreas, Claudia, Emma, Alva OK, Felix, Peter, Tobias, Elin S, Helena, Johanna, Eric, och Moa Ö. Jag skänker också en extra tanke till er som av olika anledningar tvingades hoppa av i sista stund: Edwin, Caroline, Alicia, Hampus och Moa W. Jag älskar er alla och hoppas snart att vi får arbeta tillsammans igen <3.
Nu blir det lite återhämtning innan det är dags att ladda för vår traditionella vårkonsert i Toresunds kyrka någon gång i mitten av maj. Det är också ett stort event som brukar sluta med succé. Det känns som om det inte går att misslyckas med världens bästa elever.
//Steven :-)
Men när jag skriver att vi gör allt så menar jag allt annat, från alla texter till regi och rubbet där emellan. Vartannat år går vår scenproduktion under namnet Sjåvven och det kan liknas vid en nummerrevy innehållande sång, dans och massor av sketcher. I år hade vi totalt ca 40 nummer som spelades upp under två akter i en 2,5 timmar lång föreställning. Alla elever på skolan i årskurserna 6-9 får vara med och vi låter också alla som vill att vara med.
Det har blivit sju föreställningar totalt. Fem offentliga och två skolföreställningar, varav den för de yngsta barnen på skolan var rejält förkortad. Den här uppsättningen har varit jobbigare än vanligtvis eftersom mycket annat som hände på skolan tog vår tid och kraft under första halvan av höstterminen. När vi väl kom igång på allvar jobbade vi under värre tidspress än vanligt och när vi hade vårt genrep 24 timmar innan premiären var det mycket som inte fungerade. Då tänker jag inte på elevernas insatser, snarare att föreställningen inte var färdig. Det var otajta övergångar, segt tempo och annat som vi själva ogillar. Redan till premiären hade vi sedan fixat till en hel del och dessutom gjort om massor samt helt strukit ett nummer. Trots dessa åtgärder kände jag mig inte 100% nöjd (eleverna levererade - men det saknades nåt), men successivt blev det bara bättre och bättre och de sista föreställningarna var snudd på overkligt bra.
Jag tror att just detta är en av våra framgångsformler, att vi inte nöjer oss förrän det är så bra som det kan bli. Vi petar vidare i detaljer inför varje föreställning. Det går till så att jag antecknar massor under föreställningarna och sedan har jag och Lotta en stor genomgång nummer för nummer. Den sista av dessa genomgångar, då vi fortfarande jobbade med att göra saker bättre, hade vi mindre än en timme innan sista föreställningen.
Det är nästan overkligt att förstå att helt vanliga skolungdomar i en helt vanlig kommunal skola kan vara så enormt drivna på scenen. Årets ensemble bestod av nästan 50 elever med tydlig tonvikt åt sexor och sjuor (ca 70%) och det är som om det vore den naturligaste sak i världen för dem att ställa sig inför 150-200 pers och uppträda. Man ser också jättetydligt hur alla, precis alla, utvecklas massor under den här perioden. Alla har naturligtvis olika förutsättningar, vissa är trots sin ringa ålder ordentligt drivna på scenen, men alla bidrar i högsta grad till det goda resultatet och är lika viktiga för helheten.
Vi har haft jobbigt så tillvida att det snurrat runt elaka baciller i gruppen och många har ställt sig på scenen trots hög feber och andra åkommor. Det är inte så att vi på något sätt kräver att någon ska spela teater sjuk, men på något sätt hittar man kraften och kör efter devisen The show must go on. Några elever var emellertid tvungna att bryta mitt under brinnande föreställning och då fanns det andra som med i princip inget varsel alls hoppade in och vikarierade. Respekt!
Att få jobba i ett sånt här projekt med alla dessa ungdomar är så fantastiskt. Det går inte att beskriva för er som inte har varit med hur mycket positiv energi man får tillbaka. Årets ensemble har dessutom varit oerhört lättjobbad och disciplinerad. Det är som om det har hunnit sätta sig i väggarna på vår skola hur vi vill arbeta och de nya eleverna som fyller på underifrån lär sig snabbt vårt arbetssätt. Jag är så lycklig som får vara en del av detta som skapar så mycket åldersöverskridande gemenskap och personlig utveckling. Jag är tämligen säker på att de flesta av eleverna som deltagit i våra stora scenproduktioner aldrig kommer att glömma det. Ungdomarna växer garanterat av detta på ett sätt som är snudd på omöjligt att nå via någon annan väg.
Världens största tack från mitt hjärta till alla er: Amanda, Pontus, Smilla, Linnéa, Ingrid, Towe, Eva, Albin, Mousomi, Alva D, Sofia, Nora, Julia, David, Anna, Cecilia, Dag, Wilma H, Calle, Elin H, Josefine, Saga, Angelica K, Louise, Wilma K, Moa K, Gustav, Rasmus, Malin, Linn, Angelika L, Yasmine, Andreas, Claudia, Emma, Alva OK, Felix, Peter, Tobias, Elin S, Helena, Johanna, Eric, och Moa Ö. Jag skänker också en extra tanke till er som av olika anledningar tvingades hoppa av i sista stund: Edwin, Caroline, Alicia, Hampus och Moa W. Jag älskar er alla och hoppas snart att vi får arbeta tillsammans igen <3.
Nu blir det lite återhämtning innan det är dags att ladda för vår traditionella vårkonsert i Toresunds kyrka någon gång i mitten av maj. Det är också ett stort event som brukar sluta med succé. Det känns som om det inte går att misslyckas med världens bästa elever.
//Steven :-)
Äkta människor
På söndagskvällar visar SVT serien Äkta människor. En serie som inte liknar något annat och som känns omöjlig att släppa. Så här beskriver SVT serien:
"Vem är egentligen äkta människa? Vad händer i våra liv och relationer när robotar blivit så mänskliga att det knappt går att skilja dem från riktiga människor? När de till och med kan vara våra älskare och kanske också älska oss? Svaren ges i Äkta människor, en ny dramaserie som följer några människor vars liv förändras dramatiskt av den nya generationen robotar – Hubotarna.
Berättelsen kretsar kring Leo (Andreas Wilson) och Niska (Eva Röse), två ledargestalter i en grupp vilda hubotar som kämpar för frihet. Under en flykt skadas och försvinner Leos älskade, Mimi (Lisette Pagler) och Leo beger sig för att leta efter henne.
Samtidigt bestämmer sig familjen Engman efter många diskussioner att skaffa en begagnad hubot, något som visar sig inte vara helt problemfritt. Hubotar är ett mekaniserat tjänstefolk, som är så snarlika oss människor att de kan betraktas som fullgoda substitut."
Har ni inte sett serien hittills så rekommenderar jag att ni kollar på de första fyra avsnitten på SVT Play och sedan hänger med på söndagskvällar.
//Steven :-)
Alltid något beslut som ska fattas
Ja, så känns det. Att det alltid är något viktigt beslut som måste fattas och just nu har jag framförallt två saker jag funderar väldigt mycket över. För att lugna mina närmaste så handlar bägge sakerna om sådant som jag gör på fritiden.
Jag måste verkligen lära mig att fatta beslut utifrån vad som är bäst för mig sett ur en helhet. Jag måste sätta mig själv i första rummet och inte fatta beslut utifrån vad någon annan tycker.
Ett av besluten är det bråttom att fatta, känns som om dead line är imorgon. Det andra beslutet kan jag suga på ytterligare några månader.
//Steven :-)
Jag måste verkligen lära mig att fatta beslut utifrån vad som är bäst för mig sett ur en helhet. Jag måste sätta mig själv i första rummet och inte fatta beslut utifrån vad någon annan tycker.
Ett av besluten är det bråttom att fatta, känns som om dead line är imorgon. Det andra beslutet kan jag suga på ytterligare några månader.
//Steven :-)
Känns fortfarande obegripligt med sänkt restaurangmoms
Jag har skrivit om ämnet många gånger tidigare och sedan årsskiftet har det blivit verklighet, nämligen sänkt restaurangmoms. Hur öppen jag än försöker vara får jag inte in i mitt huvud att det är en vettig reform. Kostnaden för reformen är hela 5,4 miljarder kronor och det är inga småpengar, inte ens i ett lands budget.
Jag är emot sänkningen av flera skäl. Dels gillar jag inte att vissa branscher gynnas, dessutom en bransch som till stor del av tradition hanterar mycket svarta pengar. Dels kan väl ingen på allvar tro att antalet restaurangbesök ökar bara för att en maträtt kostar 112 kronor istället för 125 kronor? Det är ju bara naivt att tro att eventuella prissänkningar skulle leda till så värst mycket större efterfrågan så att det därmed skulle skapas massor av nya jobb. Är det nya jobb man är ute efter finns säkert mycket bättre sätt att stimulera sysselsättningen om man har 5,4 miljarder att spendera.
Nu har det dessutom som väntat visat sig att momssänkningen, som du och jag och alla andra skattebetalare finansierar, inte ens har inneburit några sänkta priser på krogen. I en undersökning som DN låtit göra har man undersökt 792 maträtter på 329 restauranger. Endast 45 av de 329 krogarna hade sänkt priserna, resten hamnar alltså direkt i fickan på krögarna. Förhoppningsvis upptäcker även de beslutande politikerna detta och är så ödmjuka så att de inom sinom tid river upp reformen och lägger pengarna på något bättre.
Det kanske är bäst att förtydliga att jag gjort vissa generaliseringar i detta inlägg. Det finns många fantastiskt bra och seriösa krögare. Jag missunnar inte heller någon att tjäna mer pengar, men har som sagt svårt att se hur en viss bransch blir ensidigt gynnad av allmänna medel.
//Steven :-)
Jag är emot sänkningen av flera skäl. Dels gillar jag inte att vissa branscher gynnas, dessutom en bransch som till stor del av tradition hanterar mycket svarta pengar. Dels kan väl ingen på allvar tro att antalet restaurangbesök ökar bara för att en maträtt kostar 112 kronor istället för 125 kronor? Det är ju bara naivt att tro att eventuella prissänkningar skulle leda till så värst mycket större efterfrågan så att det därmed skulle skapas massor av nya jobb. Är det nya jobb man är ute efter finns säkert mycket bättre sätt att stimulera sysselsättningen om man har 5,4 miljarder att spendera.
Nu har det dessutom som väntat visat sig att momssänkningen, som du och jag och alla andra skattebetalare finansierar, inte ens har inneburit några sänkta priser på krogen. I en undersökning som DN låtit göra har man undersökt 792 maträtter på 329 restauranger. Endast 45 av de 329 krogarna hade sänkt priserna, resten hamnar alltså direkt i fickan på krögarna. Förhoppningsvis upptäcker även de beslutande politikerna detta och är så ödmjuka så att de inom sinom tid river upp reformen och lägger pengarna på något bättre.
Det kanske är bäst att förtydliga att jag gjort vissa generaliseringar i detta inlägg. Det finns många fantastiskt bra och seriösa krögare. Jag missunnar inte heller någon att tjäna mer pengar, men har som sagt svårt att se hur en viss bransch blir ensidigt gynnad av allmänna medel.
//Steven :-)
Pojken med gökurshjärtat
I mitten av december var det dags för Ellinore, och resten av den projektgrupp hon ingick i, att under en vecka spela upp den teaterföreställning de arbetat med under hela hösten på skolan.
De hade valt att dramatisera Pojken med gökurshjärtat, skriven av en fransk sångare och författare vid namn Mathias Malzieu med originaltiteln La mécanique du coeur (eng titel: The boy with the cuckoo-clock heart). Det är en ganska ny bok (2007) som en av Ellinores klasskompisar hade översatt och skrivit manus utifrån. Handlingen i boken är ganska mörk och rör sig i gränslandet mellan saga och verklighet, något som Ellinore och hennes kompisar verkligen tagit fasta på och med all önskvärd tydlighet gestaltade på bästa sätt.
Det var fantastiskt att se dessa ungdomar i en uppsättning där de gjort precis allting själva. Massor av fantasirika scenlösningar, roliga detaljer och stort skådespel. Kort och gott en underbar kväll i en halvskum och snudd på otillgänglig teaterlokal i anslutning till Stockholms Estetiska Gymnasium.
//Steven :-)
De hade valt att dramatisera Pojken med gökurshjärtat, skriven av en fransk sångare och författare vid namn Mathias Malzieu med originaltiteln La mécanique du coeur (eng titel: The boy with the cuckoo-clock heart). Det är en ganska ny bok (2007) som en av Ellinores klasskompisar hade översatt och skrivit manus utifrån. Handlingen i boken är ganska mörk och rör sig i gränslandet mellan saga och verklighet, något som Ellinore och hennes kompisar verkligen tagit fasta på och med all önskvärd tydlighet gestaltade på bästa sätt.
Det var fantastiskt att se dessa ungdomar i en uppsättning där de gjort precis allting själva. Massor av fantasirika scenlösningar, roliga detaljer och stort skådespel. Kort och gott en underbar kväll i en halvskum och snudd på otillgänglig teaterlokal i anslutning till Stockholms Estetiska Gymnasium.
//Steven :-)
