Stevens Sanningar

En ovanligt efterlängtad helg efter en längre period med jobb, jobb och ännu mera jobb. Förutom något ytterst enstaka träningspass, absolut ingen padel och en dygnskryssning med Cinderella förra helgen, har jag nog snittat 13-14 timmar/dag med jobb de senaste tre-fyra veckorna. Lägg till ett rejält antal timmar med arbete även på söndagarna så förstår jag varför jag är ganska sliten just nu. Jag klagar emellertid inte, det är roligt och arbetet har i någon mening burit frukt, men nu måste jag verkligen försöka ta ner tempot till en mer rimlig nivå ett tag framöver.

 

Träning i olika former måste åter få ta plats i mitt liv. Jag har spelat en enda padelmatch sedan den 22 juni och det saknar jag något otroligt. Jag har å andra sidan inte behövt tacka nej heller, ingen har efterfrågat mig på padelbanan och tiden/energin till att själv fixa matcher har inte funnits där.

 

Jag hade bestämt att skriva lite om klubbkänsla på temat "det var bättre förr" i veckans fredagsuppdatering och bara minuterna innan jag satte mig vid datorn så fick jag ännu mer bränsle till mitt ämne då det offentliggjordes att Christiano Ronaldo ska återvända till Manchester United i Premier League.

 

Det slog mig i veckan under en diskussion på Twitter efter att Malmö FF blivit klart för gruppspelet i Champions League att fotboll sedan länge snarare är en individuell idrott än en lagsport. Det började med att jag vände mig mot den uttjatade klyschan om att MFFs avancemang är bra för svensk fotboll. Skitsnack! säger jag. Det är bra för MFF, det är bra för deras supportrar och det är möjligtvis bra för det svenska fotbollsintresset. Däremot är det vare sig plus eller minus för svensk fotboll. Nästan allt handlar numera om att de bästa fotbollsspelarna ska maximera sitt eget varumärke och väldigt lite handlar om att de spelar för en klubb av lojalitet. Jag fattar att det är en naturlig utveckling inom stora kommersiella lagsporter, men handen på hjärtat. Hur kul är det egentligen?

 

Jag är dålig på att ha favoritlag och håller inte helhjärtat på ett enda fotbollslag. Om jag håller på några så är det i allmänhet underdogs, jag tycker t.ex. att det är kul om Degerfors, Varberg eller Mjällby vinner matcher i fotbollsallsvenskan eller när Leicester City vann Premier League. Egentligen har jag nog bara två favoritlag som jag verkligen vill ska vinna varenda match och där jag i viss mån blir känslomässigt engagerad. Det är Södertälje SK i ishockey, ett lag för vilket hjärtat alltid bultat starkt (nej, jag gav inte SSK fördelar när jag dömde...) och handbollslaget Guif. 

 

Jag har vuxit upp i en tid då det fanns en själ och en kultur i de olika klubbarna. Det var ungefär samma spelare säsong efter säsong. Några, kanske max en handfull, nyförvärv tillkom till en ny säsong och många var trotjänarna som spelade kvar i samma klubb år efter år. Då var det lätt att sympatisera med olika lag, men vad är det som gör att så många supportrar engagerar sig idag? Målsprutan, försvarsbjässen eller slitvargen som blir så populär i min klubb kan nästa år spela i en annan och två säsonger senare spela i en tredje. Manchester U idag kan till stor del vara Chelsea imorgon och de som bar upp Elfsborg en säsong är ryggrad i IFK Göteborg några år senare. Nej, det var bättre förr när klubben och laget stod i centrum, inte ett gäng induvidualister som spelar mer för sitt ego än för klubbmärket. Jag inser att den här åsikten tyder på att jag börjar bli äldre, men idag krävs en landskamp för att engagemanget ska ta tag i mig. Å andra sidan är det snart samma missär på den nivån, Qatar lär väl köpa ihop ett slagkraftigt landslag till nästa fotbolls-VM....

 

Kryssningen med Cinderella lördag till söndag var superrolig. Dels ett välbehövligt avbrott i en tuff vardag, men också ett kärt återupplevande av kryssningskonceptet. Älsklingen och jag har ju åkt flera hundratals kryssningar med Birka Cruises, den senaste i februari 2020 någon månad innan pandemin slog till. Därför har vi saknat detta och då Birka numera lagt ner sin verksamhet fick vi säka oss någon annanstans och det blev Viking Line och Cinderella den här gången.Vi hade fantastiskt roligt och åt en underbart god buffé under lördagskvällen. Nöjet på båten var begränsat, men ändå fullt tillräckligt för oss som alltid sätter just nöjet i främsta rummet. Ett riktigt bra coverband i form av Sveriges Näst Snyggaste Band, Janssons duo som spelade på akterdäcket och sist men inte minst kryssningsvärden Per Nyberg. Den sistnämnda lärde vi känna väldigt väl under de år han jobbade på Birka Princess och det är en av de mest ödmjuka och professionella personer jag känner. VI räkande ut att vi inte setts på 16 år och det var sannerligen ett kärt återseende. Totalt sett en plusvariant och vi kommer att återuppta kryssandet.

 

Veckans fredagslåt är en riktigt snygg sak med ett band som jag gillar väldigt mycket.

 

Var snäll mot alla du möter och ha en trevlig helg!