Fredagsuppdatering 24 november 2017

En månad till julafton och även en (fre)dag som denna tarvar en fredagsuppdatering. Jag ser tillbaka på en vecka som varit väldigt intensiv med mängder av möten av olika slag. De allra flesta möten tycker jag är berikande och att samtala med andra människor är ett överlägset sätt att vidga sina vyer, utmana sina föreställningar och därmed få nya insikter.
 
Ibland tvingas jag göra omprioriteringar. Den här veckan hade jag sedan länge sett fram emot att återse Stora Brännbo Sigtuna och där träffa några av lärarna från min rektorsutbildning då en av mina kollegor i Europaskolan hade sin avslutning på rektorsprogrammet till vilken jag var inbjuden. Tyvärr var situationen på vår skola sådan att jag verkligen behövdes där och jag stannade hemma och jobbade med frågor som känns akuta att hantera.
 
I söndags var vi bortbjudna på middag, nämligen till Stockholm och vår dotter Ellinore och hennes sambo Calle. Vi tog kollektiva färdmedel till huvudstaden och det är verkligen smidigt, i synnerhet som de bor i Vasastan dit det är gångavstånd från Centralen. Det blev några jättemysiga timmar med god mat och trevliga samtal.
 
Annars är det inte så ofta vi är bortbjudna. Efter att vi förr i tiden hade ett oerhört stort socialt umgänge kan jag ibland känna en liten sorg över att vi inte hinner/orkar träffa bekanta så ofta vilket i sin tur leder till umgängeskretsen minskar. Självklart önskar jag att det såg annorlunda ut, men jag har inte den rätta orken när det blir helg. Jag skrev ju om möten här ovanför och när en vecka passerat med mängder av saker att hantera, de flesta mellanmänskliga och byggda på relationer, då uppstår åtminstone för mig ett behov att bara koppla av utan krav på prestation. Ändå har jag vilja att förändra den här situationen.
 
I tisdags var det handboll i underbara Stiga Sports Arena där Guif vann ganska lätt mot Hammarby. Ingen stor segermarginal, men ändå kändes det som om hemmalaget aldrig var i fara. Jag har snart varit handbollssupporter med säsongskort i tio år och det är en fantastisk publiksport, även om jag oftare och oftare kan tycka att vissa matcher är ganska tråkiga.
 
Träningen går på tomgång. Jag är ju skadad i både arm och lår, vilket bidrar till att jag tappat stinget en aning. Bara två pass den här veckan, båda hyfsat rejäla cykelpass. Har varit hos min sjukgymnast och fått ett gäng viktiga och nyttiga rehabövningar. Men det är ju så bååååååring.... 212 pass hittills i år skäms ändå inte för sig.
 
Igår kväll var jag i Stallarholmsskolan. Det är den skola som historiskt ligger mig varmast om hjärtat eftersom jag gick mina sex första skolår där och jag har jobbat där under många år. Anledningen till att jag var där var ett möte i protest mot att det är på väg att beslutas om att skolans högstadium ska läggas ner. Jag var naturligtvis lite nyfiken på vad som skulle sägas, men framförallt ville jag visa mitt stöd och min sympati för de som vill behålla skolan som en F-9-skola. Det är sannerligen ingen lätt fråga som politikerna har att hantera, men från min horisont är det fel att det gjorts till en smal skolfråga. Det borde hanteras som en samhällsbyggnadsfråga och då är det solklart att Stallarholmen ska ha ett högstadium. Jag klandrar inte politiker som tycker annaorlunda, det är liksom demokratins idé, men det känns som om ett beslut håller på att fattas på väldigt vaga grunder.
 
Jag hade tänkt skriva några rader om att vara snäll, det som jag uppmanar er att vara i varje fredagsuppdatering. Det ämnet får kvarstå till nästa veckas fredagsuppdatering, men jag vill ändå passa på att önska er en riktigt trevlig helg och tänk på att ni ska vara snälla mot varandra. Allt annat skapar bara förlorare.
 
//Steven :-)
 

Fredagsuppdatering 17 november 2017

Fredag den 17 november och därmed dags för en ny fredagsuppdatering. Datumet betyder faktiskt en hel del för mig, men jag kan inte gå in på varför... och lägg inte energi på att spekulera, så stort är det inte.
 
Bra vecka! Mycket bra vecka till och med och vi tar det kronologiskt. Lördagen var chill och jag höll mig mest hemma och tog det lugnt förutom en repa till gymmet. Där försökte jag springa, men mitt skadade lår sa ifrån och det blev ett pass på cykeln istället.
 
I söndags hade jag planerat att åka på trav. Breeders Crown-finaler på Sundbyholm, men det kom ganska tydliga direktiv om att jag borde vara hemma eftersom det var fars dag. Tur det! Jag fick påhälsning av alla mina tre barn och det är inte särskilt ofta som vi ses allihop. Tre av barnbarnen var också med, liksom en svärson. Ännu en svärson susade förbi och sa hej. Det blev en jättemysig eftermiddag där jag naturligtvis inte ångrade en sekund att det inte blev trav på plats. Jag följde travet framför TVn och kunde njuta av att se Johan Untersteiner vinna tre av fyra finaler i Breeders Crown och därmed köra in över fyra miljoner som kusk och mer än tre miljoner som tränare. Grym kille den där Johan ;)
 
Sedan blev det måndag och det är väl inte veckans älsklingsdag, men jag pallrade mig fram till kvällen och ett pass på gymmet innan det var dags för fotboll. Italien-Sverige i en avgörande VM-kvalmatch på San Siro Milano. Egentligen var det ingenting som talade för en svensk succé och avancemang till VM-slutspelet i Ryssland nästa år. Tänk vad fel jag hade. Laget gjorde en heroisk kämpainsats med en fulländad taktik och den största vinnaren av dem alla är Sveriges förbundskapten Janne Andersson. Han har lyckats skapa ett lag och även om italienarna spelare för spelare naturligtvis är bättre, eller åtminstone högre värderad, än svenskarna så har Janne visat vad ett lagbygge innebär för att nå framgång.
 
Jag har faktiskt tvekat in i det längsta om jag ska skriva det jag nu kommer att göra eftersom jag vet att debatten drar igång som ett brev på posten. Jag står emellertid för min åsikt, men orkar inte vara med och tjafsa om den i kommentarsfältet. Det magiska ordet stavas Zlatanär troligtvis den bästa fotbollsspelare som någonsin kommit från Sverige. Vissa har tyckt att han är bäst i världen, men jag kan åtminstone sträcka mig till att han varit topp-10, kanske topp-5. Tyvärr finns det ett problem med Zlatans landslagskarriär. Trots att han gjort flest mål i landslaget genom tiderna, trots att han gjort vissa helt osannolika och oförglömliga prestationer även i blågult, så har han aldrig någonsin burit ett svenskt landslag när det betytt som allra mest. Andra stora spelare i andra landslag, exempelvis Messi Argentina och Ronaldo Portugal, har bokstavligen varit synonyma mer deras lands framgångar. Problemet må vara att Zlatan varit för bra för sina lagkamrater, men i mina ögon har Zlatan själv haft dålig självinsikt om hur han ska användas i landslaget. Det är ju helt självklart att han styrt den delen av taktiken och Erik "Shining" Hamrén har inte klarat av att vara den ledare som krävs för framgång. Z har fått styra som han vill och landslaget har sällan kunnat dra nytta av Zlatans egentliga kapacitet i och med att de med honom i laget inte spelat som ett lag, utan som Zlatans eget lilla hov.
 
Nåväl, utan Ibrahimovic blev det svenska laget återigen ett kollektivt arbetande lag. Exakt det som tagit Sverige till obegränsat många idrottsframgångar. Jaget får aldrig bli större än laget och för första gången på nästan 15 år har vi hittat tillbaka till det som svensk fotboll ska stå för. Det finns ju mediarykten om att Zlatan är intresserad av en come back i landslaget, men jag betvivlar dessa spekulationer. Men... om det skulle bli verklighet utgår jag ifrån att Janne Andersson inte särbehandlar Z på det katastrofala sätt som Hamrén gjorde och därmed skapade en riktigt mörk era i svensk fotbollshistoria. Detta trots att vi alltså hade en av världens tio bästa spelare i laget och det ska i rättvisans sägas att det krävs en eller flera superstar(s) (likt Zlatan) för att vinna titlar och medaljer.
 
Janne är troligtvis tillräckligt stark för att inte äventyra LAGETs kraft och skulle Zlatan mot förmodan bli aktuell, lär det bli på halläningens villkor .En av Janne Anderssons största ledaregenskaper visar sig för övrigt i nedanstående bild. Den är tagen ca en halvtimme efter bragden på San Siro och Andersson, som är fostrad i den genuina idrottsrörelsen, tar ansvar även i triumfögonblicket. Ingen annan ska behöva städa upp det som vi har grisat ner. Vilken ledare!
 
 
Oj! Det var en lång utvikning om måndagen. Det största som hände i tisdags var att vår fiber blev driftsatt. Jag tycker det är så himla häftigt att kunna ta del av nedanstående gigantiska hastighet trots att vi bor på landet. Vi har länge harvat runt med ca 7 mbit/s och så helt plötsligt detta. Wow! I tisdags hade vi också en temakväll för vårdnadshavare på skolan. Ämnet var hur skola och föräldrar kan samverka på ett sätt som gynnar eleverna. Jag vet inte varför, men jag älskar föräldramöten.
 
 
I onsdags hade vi en föreläsning i Strängnäs för alla anställda inom Europaskolan . Det var Torkild Sköld som föreläste och han var kanonbara. Huvudtemat, bland många underteman, var att verkligen skilja på sak och person samt att våga utmana sig själv.
 
Igår var det torsdag och en tämligen händelselös dag. men det som hände det hände på morgonen. Jag lyssnar i allmänhet på Sveriges Radio P4 Sörmland när jag åker till och ifrån jobbet, så även denna torsdagsmorgon. Till min glädje fick jag höra hur de skulle sända från Stallarholmsskolan och när de lämnade över till reporter Linnea Svensson som var på plats i skolan fick jag höra två kloka och engagerade elever som jag känner mycket väl, nämligen Tilda Bouvin och Elsa Djäknestam. Båda dessa tjejer är engagerade i elevrådet och var oerhört duktiga att prata i radio. När Elsa skulle berätta om hur det är att bo i Stallarholmen tog hon ett citat rakt av från Sjåvven 2012 (sista repliken i en sketch som jag skrev och som finns att hitta på YouTube, sök på "Jakten på en slogan") som lyder: Alla är släkt med alla och hälften heter Eriksson!
 
För att göra en lång historia kort så blev detta en snackis i radiostudion som slutade med att jag blev uppringd och i direktsändning fick berätta lite om uttrycket. Ni kan själva lyssna här, dra fram tiden till ca 3 tim och 25 min in i programmet. 
 
I övrigt var torsdagen lugn, kanske som en upptrappning för dagen idag, fredagen!  Jag inledde dagen hos sjukgymnasten. Jag har en längre tid haft ont i en armbåge/axel/överarm, dvs ganska oidentifierat. Det var svårt att komma fram till exakt vad problemet är, men till sist enades vi om att kalla det för "gymarm". Jag fick välja mellan det, tennisarmbåge och musarm. Redan om en vecka ska jag på återbesök eftersom jag även haft en bristning i baksidan av mitt högra lår. Bara skit med gammgubben Stephan!
 
Då är vi framme vid dagen idag, fredag! Världens och veckans bästa klass! När jag hade min favoritklass "Änglarna" i Fogdö skola 1998-2001 hade vi ett litet ordspråk vi ofta upprepade för varandra i samband med att vi gick igenom dagens datum. Det löd så här: "Dagen idag är en märkvärdig sak, evighet fram och evighet bak." Jag tror att det kan vara Alf Henriksson som skaldat dessa rader.
 
Ska jag sammanfatta veckan så har den slutat i dur. Jag är glad och har så varit hela dagen. Sovit alldeles för lite har jag gjort, men jag har fått energi av mina duktiga medarbetare och inte minst de fyra lektionsbesök jag ägnat mig åt under veckan. Att hälsa på och följa hela lektioner kan vara en rektors absoluta guldkant.
 
Vi nåddes idag av det tragiska budet att Rikard Wolff avlidit. Väldigt ledsamt naturligtvis, i synnerhet då han var så ung. De flesta minns nog Wolff som en av huvudrollsinnehavarna i Colin Nutleys film Änglagård där han var strålande som rollfiguren Zac. Själv minns jag Rikard mest för den sista gången jag såg honom på scenen, nämligen på Stadsteatern och föreställningen Karl-Gerhard. Vila i frid Rikard, men jag är även denna gång trött på allt rippande och vilande i frid... uppskatta och hylla människor medan de lever. Hade Rikard Wolff bara fått höra hälften av alla fina ord som sagts om honom idag, när han levde, hade han mått så mycket bättre.
 
Sömnen har varit kraftigt eftersatt under veckan och träningen går, på grund av skadorna, på sparlåga. Tre pass och totalt 210 träningstillfällen hittills under 2017. I onsdags var det förresten prick ett år sedan som jag började på World Class i  Mariefred. Det föranledde mig att testa några övningar med samma vikter som jag hade för ett år sedan. Det har hänt en del, kan jag säga....
 
Några ord om TV också. Sveriges, och varför inte världens, bästa humorgrupp Grotesco är igång i SVT med åtta nya avsnitt. I lördags handlade det om ett föräldramöte och akt 2 hade en intressant rubrik. Jag kan säga att det inte gick så bra för rektorn i programmet...
 
 
Var snälla mot varandra och ha en trevlig helg!
 
//Steven :-)
 

Fredagsuppdatering 10 november 2017

Dags för fredagsuppdatering och det kan vara den kortaste och mest intetsägande fredagsuppdatering jag skrivit sedan jag började skriva den i bloggen för snart ett år sedan.
 
Anledningen till den korta fredagsuppdateringen stavas jobb. För andra veckan i rad har jag arbetat oerhört mycket och därmed inte hunnit med så mycket annat. Sömnen blir lidande och det sociala livet blir lidande, men sådant är mitt jobb och ni vet att jag tycker mig ha världens bästa jobb. Det är med andra ord inget beklagande, utan bara ett konstaterande.
 
Förra lördagen, på vår 37-årsdag (se förra veckans fredagsuppdatering), unnade vi oss att äta ute. Vi tog bussen in till Mariefred och åt på Slottspaviljongen vilket alltid är lika bra. Extra kul att jag där träffade vår tidigare grundskolechef i Strängnäs kommun, Andreas Gydingsgård, som är tillbaka i Sverige efter att ha bott några år i Bogotá, Colombia.
 
Den lilla tid jag kunnat ägna åt annat än att arbeta har jag vigt åt träning, åtminstone i början av veckan. Fyra pass hann det bli innan jag fick en rejäl känning i baksidan av låret i onsdags kväll och därför har jag valt att vila några dagar efter det. I tisdags tränade jag faktiskt dubbla pass, styrketräning på morgonen och intervallöpning en dryg timme under kvällen.
 
Tillbaka till jobbet där jag fortsätter med mina medarbetarsamtal. Jag älskar dessa samtal och särskilt den första informella halvtimmen som jag viger åt att lära känna medarbetaren lite mer ur ett personligt perspektiv. Jag är privillegierad som får ta del av så många människors olika livshistorier och det ökar min förståelse hur mycket som helst. Den förståelsen hoppas jag kunna ta med mig in i ett ännu bättre ledarskap för varje enskild individ.
 
#MeToo-kampanjen må ha klingat av en aning, men fortfarande avslöjas hemska förhållanden här och där. Senast i raden har situationen på Dramaten blivit belyst och en av de mest profilerade programledarna på Sveriges Radio har tydligen också haft ett vidrigt beteende. Det gör faktiskt lite ont i mig att personer jag sett som väldigt vettiga och dessutom viktiga i samhällsdebatten, visar sig vara riktigt obehagliga. Den framstående komikern och radioprofilen är definitivt två människor som jag trodde så mycket bättre om, men det är bara att konstatera att man inte ska lita på den fasad som visas upp i media.
 
Det var nog allt. Inga selfies, faktiskt inga bilder överhuvudtaget och inget glättigt. Bara en vanlig vecka i november i landet där invånarna i konungariket Sverige längtar till jul och att ljuset så sakta ska återvända.
 
Var snälla mot varandra! Hur svårt kan det egentligen va?
 
Trevlig helg!
 
//Steven :-)
 
PS! Har ännu inte hunnit ta fajten med bilförsäljaren, men jag har åtminstone betalat fordonsskatten.