Ännu en grym träningsmånad

Nu är februari till ända och jag kan summera en träningsmånad jag är grymt nöjd med. Det har blivit hela 23 träningspass under månaden och det har känts bra alla gånger utom vid ett intervallpass i löpning då jag tränade för tätt inpå middagen. Jag kör medvetet relativt lugnt eftersom jag vill att kroppen ska hålla och att jag inte ska råka ut för den typen av skador jag gjort de senaste åren på sommaren, jag tänker på gubbvad(!), hälsporre och hälseneinflammation.
 
Eftersom nästan hälften av träningspassen numera är styrketräning så vill siffertokiga jag naturligtvis ha ett mått på volymen även där. Jag har valt att summera de vikter jag på något sätt förflyttar under övningarna. Kör jag exempelvis armcurl 3x10 med 35-35-40 kg så har jag förflyttat 1100 kg under den övningen.
 
Jag hade ju satt upp som mål inför året att jag skulle träna 160 pass. Nu har jag redan klarat av 45 pass under två månader, det vill säga drygt en fjärdedel av passen när det bara gått en sjättedel av året. Målet är att hålla i detta även om jag inte räknar med att kunna upprätthålla den här träningsvolymen varje månad under året.
 
Min egen vikt går äntligen åt rätt håll även om minskningen är långsam. Den eventuella muskeltillväxten som sker genom styrketräningen dämpar väl också viktnedgången och jag har också några omfångsmått att jämföra med från årsskiftet, vilket jag ännu inte gjort.
 
Nedan några tabeller som bland annat visar att jag aldrig tränat så här många pass eller sprungit så här långt redan i januari och februari. När man ser hur mycket vikter jag förflyttat under mina övningar (drygt 220 ton) hissnar man nästan och då räknar jag ändå inte med hur jag förflyttar min fortfarande alltför tunga kropp under löppassen. 
 
//Steven :-)
 
 
 
 
 

Körkort i 37 år

Det är plågsamt att påminna sig själv om hur fort åren går. Nyss var jag 18 år och tog körkort, ja det är faktiskt på pricken 37 år sedan idag.
 
Jag körde privat. Inte en endast lektion eller teoripass på körskola. Om jag minns rätt kostade hela körkortet 485 kronor inklusive läkarundersökning, körkortstillstånd och uppkörning. Jag körde upp i Strängnäs i min storebrors Toyota Carina. Nu för tiden tror jag inte att man får köra upp i privatbilar, men det är en okvalificerad gissning.
 
Trots att det gått 37 år minns jag känslan som igår. Jag skrev teoriprovet först och sedan körde jag. På den tiden var körkortet färdigt och man fick det i handen när man klarade uppkörningen. Den känslan... ja, den känslan kan vara den bästa känsla jag någonsin haft. Det enda som konkurrerar, och förhoppningsvis kändes ännu bättre, var när våra tre barn föddes och även när jag gick fram till altaret med min älskade hustru för snart 31 år sedan.
 
Men overklighetskänslan av att få sitta ensam och köra i bilen var så fantastisk. Jag minns hur jag åkte hem och av någon anledning satte jag på en skiva och spelade en och samma låt om och om igen på högsta volym. Låten hade inget med körkortet att göra, men jag var så hooked på den låten då och jag tycker fortfarande att det är en tidlös hit som alltid är lyssningsvärd. En bra låt är alltid en bra låt som bekant och den som snurrade på min vinylspelare var Gloria Gaynor med I Will Survive.
 
När jag hade haft körkort i knappa tre månader var olyckan framme. Jag var och mönstrade under två dagar i Solna (Frösunda). Eftersom jag hade fotbollsmatch första kvällen åkte jag fram och tillbaka istället för att sova på något sunkigt logement. Det innebar att när jag kom till fotbollsträningen dag 2, då hade jag kört ungefär 36 mil. Efter träningen, när jag var mindre än två kilometer hemifrån (jämför med 36 mil...) kom jag ikapp en kompis på moppe. Jag laravde mig lite med honom, åkte lite slalom med min SAAB 99 på vägen och så där men det i sig var ingen fara. Däremot tappade jag fokus och utan att jag märkt det hade jag kört ikapp en personbil med ett högt lastat släp som framfördes ganska sakta. Jag bestämmer mig för att köra om, men får ett möte. Det är egentligen inte någon skymd sikt, men jag trora tt den mötande bilen delvis doldes bakom all bråte på släpvagnen. Hade detta hänt idag, då hade jag antingen fortsatt att köra om (hade lätt hunnit) eller så hade vi fixat att samsas om hela vägbanan tre i bredd (med risk för en frontalkrock). Jag valde inget av dessa alternativ utan jag tvärbromsade. Jag tappade kontrollen på den framhjulsdrivna bilen som for ner i diket bredvid som inte bara var ett dike. På den nästan 13 km långa vägen mellan Stallarholmen och Mariefred var jag exakt vid den längsta och brantaste slänten ner mot en åker. Jag volatde ett varv, två och jag minns än hur långsam den tredje voltningen var innan jag var parkerad på åkern i en bil som landat på alla fyra hjulen. Bälte hade jag inte på mig och jag satt i passagerarsätet. I baksätet hade jag en hel kartong med 21-lotter och då låg utspridda i hela bilen.
 
Det här var ju långt före mobiltelefonernas tid, men bilen med släpet stannade medan den mötande bilen bara fortsatte att åka och jag återkommer till det strax. Polaren på moppe som sett allting stannade också och ganska snabbt var min pappa på plats för undsättning. Jag bodde fortfarande hemma och vår plan var att snabbt forsla bort bilen innan polisen kom.
 
Kvinnan i den mötande bilen hade emellertid andra planer. Hon hade stannat i en butik i Stallarholmen och ringt... just det polisen. Så innan jag ens hann säga traktor så hade vi sällskap av farbror blå och jag fick sätta mig i baksätet. Där ställdes det en massa frågor om mig och om vad som hade hänt. En av frågorna minns jag mycket väl, nämligen huruvida jag hade någon inkomst. Jag svarade osanningsenligt nej på den frågan. Förvisso gick jag fortfarande i gymnasiet, men jag sommar- och helgjobbade. Dessutom dömde jag hockey i landets nästa högsta serie och drog in del pengar den vägen. Jag tror också att jag fick en fråga om jag erkände att jag gjort mig skyldig till vårdslöshet i trafik.
 
Efter någon månad kom ett strafföreläggande från nånstans. Minns inte om det var tingsrätten, polisen eller länsrätten. Hur som helst var det ett föreläggande om att jag gjort mig skyldig till vårdslöshet i trafik och blivit dömd att betala 20 dagsböter. I papperet såg jag en fråga där det stod: Inkomstkontroll utförd? Handläggaren hade kryssat i nej-rutan vilket innebar att de hade gått på mina uppgifter om att jag inte hade någon inkomst. Dagsboten sattes därför till 5 kr vilket innebar att jag dömdes till totalt 100 kr i böter. Jag vet att jag snabbt som attan gick till posten och betalade mina böter och hoppades att den där onkomstkontrollen aldrig skulle göras. Lite dyrare hade det blivit för gymnasisten Eriksson.
 
Ytterligare någon månad senare kom ett brev från länsrätten. Det här var ju innan prövotidens existens och min trafikförseelse skulle bedömas utifrån vilken trafikförseelse som helst. Jag blev både lättad och överraskad när det stod klart för mig att jag kommit undan med en varning och slapp att få körkortet återkallat.
 
Två år senare fastnade jag i en radarkontroll och åkte dit för fortkörning, ytterligare något år senare blev jag bötfälld för att inte använda säkerhetsbälte och för ca tio år sen åkte jag på ytterligare en fortkörningsbot. I övrigt har mina 37 år som körkortsinnehavare gått bra och jag har nog kört ca 125 000 mil på våra vägar.
 
//Steven :-)
 
 

Fredagsuppdatering 24 februari

Veckans fredagsuppdatering sammanfaller med att det är tio månader till julafton. Tal och siffror är något jag ofta går igång på och hittar associationer till vare sig jag vill eller inte. En annan lurig sak med helgen är huruvida det är lönehelg eller inte. För de som har lön den 25:e (flertalet människor?) är det lönehelg, men för oss som har lön den 27:e är det en fattighelg. Nu lever inte jag på det sättet att jag konsumerar mer bara för att det skulle vara lönehelg, men många gör ju det. Samma sak blir det i mars eftersom veckodagarna och datumen är exakt desamma i februari och mars under de år som det inte är skottår.
 
Innan jag lämnar mina tankar kring tal, datum och löner så kan jag konstatera att den lön som man får i februari är den lön under hela året som behöver räcka minst antal dagar. Och på tal om minst antal såg jag nedanstående tweet från Kristdemokraterna under veckan.
Jag gillar ju att vara språkpolis och jag undrar hur KD tänker kring att mindre brott begås. Snattas det ett par kalsonger storlek small istället för ett par XL? Snor tjuven 22-tumscykeln istället för 28-tummaren? Ja, ni fattar förhoppningsvis vad jag är ute efter. De har använt fel ord, de menar självklart att det skulle begås färre brott om det finns fler poliser. Ja, jag förstod naturligtvis vad de menade och jag ställer upp på logiken i sakfrågan (fler poliser = färre brott) men visst är det märkligt att ett riksdagsparti (än så länge) inte har språksäkrare kommunikatörer på sociala medier?
 
Veckan har varit lite mer chill än vanligt eftersom elever och lärare haft sportlov. Jag hade planerat att jobba på skolan måndag-onsdag för att sedan jobba hemifrån torsdag-fredag. De här veckorna utan elever och lärare känns å ena sidan tomma och innehållslösa, men å andra sidan guldkantade då det finns möjlighet att hinna med många saker då man får jobba ostört på ett sätt som är omöjligt när det är full verksamhet.
 
En tydlig nersida med att jobba i Malmköping är vägen dit. Visst finns det fördelar med att ha 40-45 minuters resväg till och från jobbet eftersom det är bra reflektionstid. Tyvärr blir det inte så mycket reflektion under det mörka vinterhalvåret eftersom riksväg 55 är vägen som Gud glömde. Den är högtrafikerad, inte minst med massor av tunga fordon, och den är viltrik. Skogen smiter precis bredvid den smala vägen och det gäller att vara superfokuserad varenda sekund.
 
Resan till skolan i tisdags morse blev en riktig mardrömsupplevelse. På måndag har jag haft körkort i prick 37 år och det väglag och den potentiella fara jag upplevde i tisdags är det värsta jag någonsin varit med om. Allt detta dessutom helt i onödan och beroende på att snöröjarna inte gjort sitt jobb. Jag har inga problem med att det är vinter i Sverige och att det kommer mycket snö ibland som gör att man får anpassa både hastighet och körstil. Men det väglag som erbjöds i tisdags var fullständigt livsfarligt. Det var spårigt med sluttande kanter och även vid mycket låga hastigheter for man fram och tillbaka över vägbanan. Då är man ganska utlämnad till att precis alla trafikanter fattar att det är riktig låg hastighet som gäller. Att möta ett stort tungt lastbilsekipage på en väldigt smal väg när man glider lite fram och tillbaka på vägen, på grund av dess beskaffenhet, är inget som gör att pulsen går ner i viloläge. Jag har märkt ett mönster även tidigare i vinter, nämligen att vägarna hemifrån mig till Biskopskvarn är bra snöröjda samtidigt som det sedan är katastrofdåligt på den betydligt mer trafikerade 55:an. Det hänger naturligtvis på den entrepenör, i detta fall NCC, som har uppdraget att snöröja den vägen. Hade de varit ute i tid hade aldrig väglaget blivit så katastrofalt dåligt. Ännu mer förbannad blir jag när precis alla visste att det var ett rejält snöfall på ingång, det fanns liksom dagar att förbereda sig på... Det var ett under att det inte skedde fler olyckor, men bilden här nedanför är tagen där en personbil låg på taket 5-6 meter bredvis vägbanan.
 
Skräckresan i tisdags gjorde att jag vände hem efter 15 km i onsdags morse. Det kändes inte värt att riskera livet  för att åka till skolan när jag inte var tvungen. Det jag skulle göra under dagen kunde jag göra lika bra hemifrån.
 
Vad mer i veckan? Ja, skid-VM är igång. Jag hinner tyvärr inte titta på särskilt mycket sport på TV, jag önskar verkligen att jag kunde prioritera det mycket mer. Skidor är dock något jag försöker titta på så ofta jag kan och jag följde gårdagens sprinttävlingar. Stina Nilsson var ju ett stort guldhopp, kanske Sveriges största i hela mästerskapen, men hon slarvade själv på ett ganska onödigt sätt bort sina möjligheter att slåss om medaljerna. Skönt på ett vis att inte kunna skylla på någon annan, men samtidigt riktigt surt. Stina kommer garanterat igen och det var befriande att höra henne i intervjuer efteråt där hon inte la skulden på någon annan än sig själv.
 
Min maniska besatthet av att träna håller i sig. Den här veckan har jag tränat sju dagar i rad (lördag-fredag) och det känns strålande. Jag måste säga att jag trivs otroligt bra av att vara på gymmet även om några saker (naturligtvis) förbryllar mig. Exempelvis de som mest går runt och softar på gymmet, typ ett marklyft och sedan inte gör något på en kvart innan det blir ett marklyft igen. Eller de personer som inte ens har vett att säga hej i omklädningsrummet. Nåja, mitt gymkort är den bästa investering jag gjort på länge.
 
Var snälla mot varandra och ha en riktigt trevlig helg!

//Steven :-)