Stevens Sanningar

 

Fredag igen, dagen efter att vi vaknade upp till beskedet att Ryssland på bred front och oprovocerat påbörjat en invasion av Ukraina. Orden räcker naturligtvis inte till för att uttrycka den avsky jag känner för Rysslands president (diktator) Vladimir Putin och mina tankar går till alla som drabbas av denna obarmhärtiga krigshandling. Som många andra känner jag en oro för var denna upptrappning ska sluta. Med detta sagt kommer här en fredagsuppdatering i vanlig ordning. Vi ska reagera, vi ska agera, vi ska visa empati, vi ska visa vrede, men vi ska inte sluta att leva våra liv.

 

Den här veckan har det varit sportlov för elever och personal vilket inneburit lite lugnare tempo för mig. Då var det tajmat att min knäoperation äntligen blev av just i tisdags. Jag prickade ju in covid mellan jul och nyår och nu en operation på sportlovet. Det är perfekt att inte behöva vara frånvarande när eleverna är på plats och verksamheten i skolan går på högvarv.

 

Knäoperationen gick bra, men det var mycket som inte fungerade runt omkring. Jag ska inte dra alla detaljer, men jag skulle operera mig kl 13:00 och var ju fastande. Kl 16:30 blev jag sövd.... det var en seg väntan med hungrig mage. Jag klandrar inte personalen på Capio Artro Clinic (Sophiahemmet), det fanns naturligtvis anledningar till förseningen men det var tufft. Därefter blev det strul i kubik när jag skulle åka hem, men om det kanske jag berättar en annan gång.

 

 

Förvånansvärt är att jag inte haft ont efter operationen. Jag har inte behövt ta några av värktabletterna som läkaren skrev ut och nu är det upp till mig att sköta min rehabträning på bästa sätt. Det är ju så oerhört tråkigt med rehab, men jätteviktigt. När det här knät är ordentligt igång ska jag göra en sväng till i vården för att även få rätsida på mitt andra knä, vilket inte på långa vägar är lika illa däran som mitt högra var.

 

 

 

Jag har ju flaggat för en personlig OS-sammanfattning. Ur svensk synvinkel blev det verkligen framgångsrikt med totalt 18 medaljer fördelat på 8 guld, 5 silver och lika många brons. Ändå fanns det ju idrottare med stora medaljchanser som underpresterade, exempelvis Frida Karlsson, Hanna Öberg, Sebastian Samuelsson och Tre Kronor.

 

Det var tredje gången i rad som ett olympiskt spel avgjordes i Asien och jag tycker det är tufft att behöva gå upp tidiga morgnar för att titta på tävlingarna. Nu blir det Europa i form av Paris 2024 (sommar-OS) och nästa vinter-OS avgörs i Italien. Skönt!

 

Jag tänkte ranka våra OS-guld, helt subjektivt utifrån hur känslomässigt de grep tag i mig. Det är alltså inte mitt betyg på prestationen som så.

 

Jag älskar att titta på skidskytte och vårt landslag är ju så grymt bra, inte minst på damsidan där det finns 6-7 åkare som kan vara topp-10 i vilken världscuptävling som helst. Det fina med det här guldet tyckte jag var jämnheten, där alla tjejer presterade på hög nivå och därmed i högsta grad bidrog till segern.

 

 

Få guld kan väl kännas så välförtjänt som curlinglagets under ledning av skippern Niklas Edin. Efter att ha varit 4-3-2 i föregående tre OS-turneringar var det äntligen dags för Niklas att ställa sig högst upp på prispallen tillsammans med sina lagkamrater. Under den tid som gått sedan fjärdeplatsen i Vancouver har medlemmar i laget bytts ut, det har vunnits mängder med VM- och EM-medaljer men juvelen i kronan, ett OS-guld, har saknats. Det är ju också sen gammalt att svenskar i gemen blir oerhört curlingintresserade under OS. Det är en fantastisk TV-sport, inte minst tack vare att spelarna har mikrofoner på sig. Just den detaljen lyfter tittarupplevelsen markant.

 

 

 

Jag skrev ju lite om Nils van der Poel redan förra veckan. Vilken unik idrottsman och människa. Att han bara hamnar trea (och femma) på min lista tror jag till viss del hänger ihop med att man har känslan av att han är överlägsen. Jag har älskat skridskosporten sedan barnsben och gjort mängder av egna skridskotävlingar med hjälp av kortlek (ja, det kanske kan förklaras en annan gång), men trodde att sporten för alltid var död till dess att NvdP dök på stjärnhimlen förra året. Han mosade motståndarna och kapade även en ansenlig del av sitt eget världsrekord. Mitt tips är att han lägger av nu, men återkommer i något annat sammanhang om några år.

 

 

 

Åh vad jag gillar Jonna Sundling. Denna, vad det verkar i alla fall, ganska späda kvinna har sådan explosivitet i sina muskler att hon ser helt oslagbar ut när hon är i form. Har du aldrig sett en skidtävling live, då kan du knappast föreställa dig hur oerhört snabbt de åker. Jonna ägde sprinttävlingen från kval till final och var helt överlägsen. Som parentes lovade hennes fjärdeplats på tremilen gott inför framtiden, då hon säkert även kan utveckla sina skills på längre distanser.

 

 

 

Ja, det var ju det första guldet för Nils och betydligt mer spännande upplösning. Han var faktiskt efter Nederländaren Roest när varvet återstod, men med en högklassig avslutning blev segern i sammanhanget ganska betryggande (0,47 sek om jag minns rätt).

 

 

 

Sandra har varit totalt överlägsen inom sin gren de senaste säsongerna och innevarande säsong mer överlägsen än någonsin. Därför var det logiskt att hon fick vinna guldet, men det var ändå ett jobb som skulle göras i en oerhört tajt disciplin där marginalerna är små och minst lilla felskär kan förstöra dagen.

 

 

 

Även Sara har varit dominant i grenen den här säsongen, inte alls i paritet med Sandra Näslund, men hon kom till OS med ett knappt favoritskap. Sara har tidigare haft mentala utmaningar och sett mot den bakgrunden är det fantastiskt att hon kunde hålla ihop åkningen i två åk och få sin välförtjänta belöning i form av ett guld.

 

 

 

Någon ska rankas sist och att det blir Walter handlar nog mer om mig än om honom och hans prestation. Jag fattar inte grenen. Jag fattar inte vad som avgör vem som vinner. Det är simply as that varför jag har svårt att gå igång till 100 på detta, men som sagt. Det är jag som är mossig medan Walter är bra. Däremot grät jag under prisutdelningen, det var ju Sveriges första guld (väl?) och han såg så lycklig ut på prispallen, vilket jag rycktes med i.

 

 

 

Ja, det var min ranking av de svenska OS-guldmedaljörerna ur mitt känslomässiga perspektiv. För ordningens skull och för de framtida dokumentationen ska jag också nämna vilka våra övriga medaljörer var.

 

Maja Dahlqvist - Längdåkning sprint fristil

Elvira Öberg - Skidskytte sprint

Elvira Öberg - Skidskytte jaktstart

Maja Dahlqvist & Jonna Sundling - Längdåkning Teamsprint klassisk stil

Martin Ponsiluoma - Skidskytte masstart

 

Oskar Eriksson & Almida de Val - Curling mixed

Henrik Harlaut - Freestyle, big air

Längdskidor damer - Stafett 4 x 5 km (Maja Dahlqvist, Ebba Andersson, Frida Karlsson, Jonna Sundling)

Jesper Tjäder - freeski, slopestyle

Lag Anna Hasselborg - curling damer (Anna Hasselborg, Sara McManus, Sofia Mabergs, Agnes Knochenhauer och reserven Johanna heldin)

 

 

För övrigt tycker jag att OS inte ska arrangeras i diktaturer eller i länder som saknar en rotad kultur för den eller de idrotter som ska utövas. I det avseendet steg Nils van der Poel ännu mer i min aktning idag när den här nyheten kablades ut.

 

 

 

Innan jag släpper OS, vill jag dela ut ett plus vad gäller arenornas utformning, de såg fina ut och jag njöt exempelvis av de väl tilltagna spårområdena med tilltagen bredd i längdskidtävlingarna.

 

Nu önskar jag er alla en riktigt trevlig helg och jag gör det med förhoppningen om att ett mirakel skyndsamt vrider utvecklingen i Ukraina åt rätt håll. Var snälla mot varandra, hatet som sprids i det lilla sammanhanget är på sikt grogrund för det allra värsta som det vi upplever just nu.