Fredagsuppdatering 22 juni 2018

Idag är det midsommarafton, en dag som många tycker att vi borde ha som nationaldag i Sverige. Det är härligt med midsommar och det är en dag som de flesta förknippar med fest, lekar, glädje, sill, umgänge och så vidare. Det gör även jag, men det här året blir definitivt annorlunda för mig. Min älskling jobbade den gångna natten och hon jobbar även kommande natt. Det innebär ett väldigt spartanskt firande för mig. Vi har fikat och ätit jordgubbstårta och istället för sillunch blir det sill och potatis till middag lite senare under dagen. Därefter åker älsklingen till jobbet och jag får roa mig så gott jag kan på egen hand. Så går det också att fira midsommar.
 
 
Jag har haft en jättebra vecka. Lärarna jobbade till och med i onsdags då vi avslutade med en gemensam lunch. Vi har sytt ihop läsåret tillsammans och även blickat framåt mot nästa läsår (sånt jag jobbat med några månader tillbaka). Känslan var väldigt positiv när vi skildes åt och ur ett arbetsmässigt perspektiv ser jag verkligen fram emot augusti och nästa läsår. Självklart ser jag ännu mer fram emot semestern och om det mesta går som jag önskar, då blir det hela fem veckors semester med start efter nästa vecka. Det mörkaste molnet på himlen är de vakanser vi fortfarande brottas med, men jag hoppas verkligen att även detta löser sig.
 
Den här veckan känner jag att träningsgnistan har kommit tillbaka. Kroppen känns generellt bättre och skavankerna färre. Därför har jag faktiskt fått ihop sex pass under lördag-torsdag, varav tre löppass utan alltför mycket smärta i hälsenan/vaden. 
 
Roligare än så blir inte veckans fredagsuppdatering. Nu önskar jag alla en riktigt fin midsommarhelg med en förhoppning om att ni vare sig flyter eller blåser bort. Var lite extra snälla mot varandra!

//Steven :-)
 

Fredagsuppdatering 15 juni 2018

Fredag precis mitt i juni. Det är hemskt negativt att säga det, men om en vecka vänder det. Åtminstone har de ljusa kvällarna nått sin kulmen för det här året i och med sommarsolståndet på torsdag, dagen före midsommarafton.
 
Vi har haft vår sista vecka med eleverna på skolan. Idag hade vi avslutning och igår hade vi niornas lunch. Mysiga och lite vemodiga dagar. Det är ju avskedens dagar och detsamma gäller personal. Inom skolan är det alltid en (alltför) hög personalomsättning och på onsdag nästa vecka ska jag av olika anledningar säga hejdå till ett antal medarbetare.
 
En av uppgifterna när man är rektor är att hålla tal. Nu blev det tal två dagar i rad och om jag ska vara ärlig så var de ganska boring. Tycker nog själv att jag kan vara tämligen bra på att hålla tal, men tyvärr var det längesen jag la tillräckligt med energi på såväl talets innehåll som att träna på framförandet. Note to myself: Skärpning!
 
Sista dagen innan sommarlovet minns jag med ett enormt välbehag från att jag var liten, särskilt åren i Stallarholmsskolan (1-6). Det var som att en ocean av ledig tid låg framför en. Men... en sak stör.... jag är helt säker på att min pappa aldrig var på en enda av mina skolavslutningar, jo på min student 1980. Han var i stort sett aldrig engagerad i vad jag gjorde och det har, på gott och ont, format mig till den jag är idag. Var mamma där? Minns inte... ibland kanske.
 
När våra egna barn gick i grundskolan var det en tradition att åka hem och spela Mitt sommarlov med Anita Hegerland och om jag minns rätt, Barfotavisan med Mats Paulson. Full patte på stereon.
 
 
 
Jag har varit inne på det tidigare, att jag har ju världens bästa jobb och dessutom kanske ett av de viktigaste som finns. I dessa studenttider är det underbart att se elever som jag nyss tyckte gick i typ sexan nu helt plötsligt tar studenten. Det här, liksom föregående två stycken innan det, skulle jag kunna skriva massor om. Tyvärr är jag ganska låg för närvarande och har svårt att uppbåda energi och då blir det inte roligare än så här. Jag hoppas snart hitta mig själv igen.
 
Jag har tränat fyra gånger sen i söndags och det börjar kännas aningen bättre i kroppen igen.
 
Var snälla mot varandra och förlåt för att detta var en av mina sämsta och mest intetsägande fredagsuppdateringar någonsin, det blir bättre. Här nedanför finns några bilder från veckan som gått. Fler finns på min facebooksida och mitt instagramkonto @stephaneriksson
 
//Steven :-|
 
 
 
 
 
 
 

Fredagsuppdatering 8 juni 2018

Rubriken är missvisande. Det borde kanske stå så här:
 
Eller så här:
 
Nog har det hänt tidigare att fredagsuppdateringen glidit iväg in på lördagsdygnet, men aldrig så sent att det blivit söndag. Samtidigt har jag 1) bestämt mig för att fortsätta med mina fredagsuppdateringar och 2) inte låta det bli ännu ett stressmoment i livet. Därför är det som det är. Kul att se att ni är ganska många som varit inne på bloggen och förgäves tittat efter veckans fredagsuppdatering och nu får ni äntligen(?) något att läsa.
 
Veckan har varit oerhört intensiv med mycket jobb och alldeles för lite sömn. Det blir alltid en arbetstopp i slutet av läsåret och det blir alltid samma topp i samband med styrelsemöten i bolaget som är huvudman för skolan. I år har dessa saker sammanfallet vilket inneburit att jag, förutom allt det där operativa och alla säckar som ska knytas ihop på skolan, även har haft rejäl press på mig att leverera verksamhetsplan+budget för verksamhetsåret 2018-19 samt en sedvanlig rektorsrapport till styrelsen. 
 
Dessa alster levererades nästan i tid och när rektorsrapporten var inskickad i fredags unnade jag mig att sluta lite tidigare eftersom det väntade lite festligheter på kvällen. Jag och älsklingen var nämligen inbjudna till ett välgörenhetsevent under namnet Feel For Life till förmån för Barncancerfonden vilket arrangerades av det offensiva företaget ProFeel i Eskilstuna. Jag har handlat en del av dem för skolans räkning (borde varit mera...) och dessutom hade de engagerat Ellinore som musikunderhållare i början av kvällen.
 
Jag landade hemma, packade mina kläder, rakade mig och ilade till bussen som enligt appen skulle gå kl 13:58. Jag var nästan vid busshållplatsen kl 13:56 och fick se bussen smita förbi 15 sekunder innan jag hunnit dit. Två minuter för tidigt alltså. Hur svårt kan det va? På kuriosakontot kan jag nämna att vi döpte en uppsättning av Stallarholmsrevyn till Hur svårt kan det va? i mitten av 00-talet efter en likadan fadäs då bussen passerade hållplatsen före angiven tid. Nåväl, jag hade ett tåg att passa i Strängnäs och stod och överla med mig själv när grannen Per kom väldigt passande och kunde köra mig till Stallarholmen där jag kunde hoppa på bussen.
 
VI hade bokat hotellrum i Eskilstuna över natten och jag mötte upp älsklingen på hotellet. Hon hade nämligen umgåtts med barnbarnet Sixten hela dagen i Eskilstuna och var alltså redan på plats. Vi gjorde oss i ordning innan vi anslöt till en buss som arrangörerna hade ordnat ut till Sundbyholm. Innan och under bussresan bjöds det på vissa förfriskningar och hela upplägget andades klass och professionalitet, ett faktum som blev ännu tydligare på plats och under hela kvällen.
 
Det blev en magisk kväll i det sommarvackra vädret vid Sundbyholms slott alldeles i kanten av MälarenDet var härligt mingel när vi kom dit, därefter följde enkel mat, en bar med kalla sköna drycker, Ellinore som sjöng, stand-up-komikern Tobias Persson som framträdde samt lite lagom skön musik serverad av en DJ i bakgrunden. Därefter blev det en auktion med mängder av bra produkter och tjänster som olika företag hade skänkt och när kvällen summerades hade det samlats in mer än 400 000 kronor till Barncancerfonden. Helt fantastiskt!
 

Älsklingen och jag tillsammans med Marcus, en av ProFeels ägare och initiativtagare till välgörenhetseventet.
 
Ellinore spelade och sjöng i början av kvällen.
 
Tobias Persson bjöd på en uppskattad stand-up-show
 
Per Skoglund i samspråk med ProFeels VD Michael Serrander.
 

Per Skoglund var oerhört skicklig som auktionsutropare och lyckades jobba upp priserna rejält. Här är det ett utomhuspingisbord, skänkt av Stiga Sports, som går under klubban.
 
Per Skoglund visade sig inte bara vara ett superproffs på scenen, utan dessutom en oerhört trevlig kille.
 

 
En starkt bidragande orsak till att det blev så bra var att Per Skoglund var engagerad som auktionsutropare och konferencier. Per har som sitt främsta värv att jobba som programledare vid de stora travsändningarna i TV4 och TV12, men han har också till och från andra tunga programledaruppdrag i TV4. Jag har alltid gillat Per och naturligtvis tog jag chansen att surra en hel del med honom. Han var oerhört trevlig och behaglig som person och som spindeln i nätet på scenen superproffsig. Bättre auktionsutropare hade inte gått att få.
 
Stort tack till Marcus, Michael och Magnus på ProFeel som gjorde det möjligt för oss att delta under den här magiska kvällen.
 
Under förra helgen hade vi finbesök av barnbarnet Adrian som jag hämtade på lördagen och han sov hos oss till söndagen. Vi var och badade och hade så otroligt mysigt. Hela söndagen ägnade jag åt jobb och så har sedan resten av veckan rullat på.
 
 
Jag har fortsatt att ta det ganska lugnt med träningen vilket inneburit fyra träningspass sedan förra fredagsuppdateringen. Det mest glädjande är att jag kunnat springa de tre senaste passen. Jag har dessutom varit hos min sjukgymnast och det är nog bara att acceptera att jag kanske aldrig mer kan springa i den omfattning jag gjort tidigare. Vi får se hur det utvecklar sig med min hälsena och min vad, men jag måste lyssna bättre på kroppen. När eleverna slutat skolan på fredag så räknar jag med att börja trappa upp träningen igen, men det blir mycket cykel och styrketräning som komplement till mindre löpning.
 
På tal om skolavslutningar så tar de allra sista eleverna som jag undervisat i klassrummet, studenten det här året. Eleverna som till största delen är födda -99 undervisade jag när de gick i årskurs 6 på Stallarholmsskolan och nu är de vuxna studenter. Time flies!
 
Under lördagskvällen gjorde Helena och jag en mysig sak tillsammans. Vi tog bilen och åkte en rejäl repa på Selaön. Den här gången valde vi Överselö och jag tycker det är fascinerande att utforska hembygden som jag på olika sätt har så många olika kopplingar till. 
 
Som alltid vill jag avsluta med att uppmana alla att vara snälla mot varandra. Det är lika självklart som det är svårt. Ibland får jag kämpa lite extra och någon gång händer det att jag misslyckas, vilket inte är okej. Jag har haft en sådan situation under den gångna veckan där jag var långt ifrån snäll och sa saker i affekt som jag inte menade till någon jag älskar. Det är inte acceptabelt och det finns inget annat än att be om förlåtelse för sitt tillkortakommande. Sedan är ju varje uttalat taskigt ord mot någon annan redan sagt och ett förlåt kan aldrig kompensera fullt ut. Det är emellertid det enda jag kan göra i den uppkomna situationen och sedan i handling visa att jag tänker leva som jag lär. Var snälla mot varandra! Det är den enda rätta vägen. Den enda vägen!

//Steven