Semesteruppdatering 1 augusti 2022
Det var några veckor sedan jag senast skrev en fredagsuppdatering och därför tänkte jag sammanfatta andra halvan av juli. Det var meningen att det skulle blivit en fredagsuppdatering den 22 juli, men hela den helgen låg den här sajten nere och det gick inte att lösa detta.
Det har varit en händelserik period och det finns massor att berätta varför det här blir ett mastigt inlägg där jag vill försöka att beskriva i både ord och med hjälp av mängder av bilder hur jag haft det. Eller... mastigt inlägg är en kraftig underdrift. Ska du orka ta dig igenom allt, då är det som att läsa en roman. Jag vill dock säga att jag främst skriver för att själv bearbeta, reflektera och dokumentera för min egen del. Samtidigt tycker jag att det är jättekul om någon annan hittar ett eller annat guldkorn i det jag berättar. Beträffande filmerna kan de ju aldrig göra rättvisa åt hur upplevelsen var, men jag hoppas att någon kanske finner nöje i något av klippen.
Senast jag skrev hade vi varit på en härlig kryssning till Ystad och Visby och vi hade hunnit med ett relativt spontant restaurangbesök i Strängnäs med våra vänner Magnus och Helena. Den efterföljande helgen gjorde vi inget speciellt utan började ladda för finbesök måndag-onsdag 18-20 juli. Då kom nämligen barnbarnen Adrian och Axel hem till oss för några dagars vistelse.
Det blev härliga dagar med dessa båda fina grabbar. Under måndagen åkte vi till Stallarholmen där de anlagt en jättefin aktivitetspark för kickbikes/cyklar/skateboard. Adrian och Axel hade med sig sina kickbikes och verkade uppskatta den dryga timmen vi var där. Anläggningen är lokaliserad bredvid Toresunds IP, en idrottsplats där jag tillbringat otaliga, vi snackar tusentals, timmar under min barndom och min tonårstid. Jag har själv tränat och spelat fotboll där, jag har haft skolidrott på idrottsplatsen, jag har under många unga år varit fotbollstränare för flera lag som haft sin hemvist där och jag har dessutom under en termin hunnit vara idrottslärare med en stor del av undervisningen förlagd dit.
Under de senaste 15 åren har idrottsplatsen genomgått en rejäl förändring och ansiktslyftning. Jag minns från min barndom och tonårstid att det var risiga och igenväxta löparbanor med kolstybb, gräsplanen var inte direkt lysande och det saknades omklädningsrum i anslutning till själva idrottsplatsen. Numera är det en plastgräsplan som är omgiven av löparbanor med allvädersmaterial i full längd (400 meter), det finns omklädningsrum, en klubblokal för den lokala idrottsklubben (Stallarholmens SK), ett utegym och sedan alltså den nya aktivitetsparken för cyklar och brädor. Magnifikt skulle mitt barnbarn Adrian säga.
Dagen efter hade vi planerat in ett besök på Tom Tits Experiment i Södertälje. Det är många, många år sedan jag senast var där. Troligtvis när våra egna barn var små och jag hade inte några svinhöga förväntningar på besöket. Tom Tits kan beskrivas som ett naturvetenskapsmuseum och på sin hemsida berättar de följande:
Naturvetenskap och teknik är det där fantastiska som finns runt om oss i vardagen utan att vi kanske ens tänker på det. Det är när man får testa på riktigt som man förstår, och kunskapen sitter kvar.
På fyra våningsplan och ute i parken (öppen maj-september), finns experiment för både stora och små. Experiment som lockar oss att utforska teknik, fysik, matematik, naturgeografi, biologi, människan, illusioner och mycket mer.
Alla experiment går att prova själv, inga förkunskaper behövs och det allra mesta kan alla göra, oavsett ålder. Många sinnen tas i bruk och en hel del experiment upplever man helt enkelt i kroppen genom att snurra, hoppa och studsa.
Oj vad bra det blev och vilken rolig och givande dag vi hade tillsammans med Adrian och Axel. Vistelsen på Tom Tits överträffade med råge mina, förvisso lågt ställda, förväntningar. När vi avrundade dagen med varsin glass var vi överens om att det var en toppendag med mycket skratt och nya upptäckter av både det ena och det andra. Stort plus för hur det var ordnat med möjligheter att äta mat, fika osv.
Här nedan kan du även se ett klipp på min vinnarskalle under en dag som skulle vara barnens aktivitet 😅😂 Klicka här >>
Jag skjutsade hem Adrian och Axel under onsdagseftermiddagen och begav mig till Sundbyholmstravet för att följa deras tävlingar under den så kallade "ICA Maxi-dagen". Toppsport stod på programmet och jag tycker det är oerhört kul och rogivande att titta på trav, komma nära hästarna och surra med olika människor som jobbar inom sporten.
På Sundbyholm mötte jag upp Fredrik och Sixten vilket gjorde att vi var tre generationer som tillsammans följde tävlingarna. Jag gillar bäst att gå och skrota på stallbacken och blev så glad att även Sixten uppskattade det så mycket. Det var rejält varmt, det var ju den där varmaste dagen vi upplevt på massor av år.
Vi gick en sväng över till publikplatserna också. Där fick jag träffa den före detta tennisstjärnan Kent Carlsson, för övrigt även aktiv inom travet som uppfödare och amatörtränare. Kent har gett ut en bok som jag naturligtvis köpte och fick signerad av honom. När han var som bäst, för all del också tiden innan och tiden därefter, var jag oerhört intresserad och fascinerad av det som brukar kallas det svenska tennisundret. Under nästan två decennier, efter att Björn Borg hade slutat, hade Sverige enorma tennisframgångar med ett helt koppel spelare som i olika perioder var rankade bland världens tio bästa spelare. Obegripligt att förstå idag när vi nätt och jämnt bara har en spelare bland världens 100 bästa i denna globala och starkt konkurrensutsatta sport.
Dagarna därefter bestod av pyssel hemma i form av trädgårdsarbete, packning inför semestern, lite jobb. Ja, så är det ju... trots semester hänger jobbet över en mest hela tiden. Jag har verkligen försökt att koppla bort det, men det är lika svårt som det är osunt att inte klara av det.
Vi hann faktiskt med en liten aktivitet utöver det vanliga innan vi åkte iväg på semester. På torsdagskvällen tog vi cyklarna och åkte vi till vårt kära picknickställe tre kilometer hemifrån. Vi hade med oss en god pastasallad och lite rosévin. Som vanligt var det magiskt att sitta under den där eken och se solen gå ner mot horisonten. Livskvalitet!
Söndag morgon styrde vi sedan färden mot Dalarna. Vi har ju haft ett gäng olika evenmangsbiljetter, uppskjutna från 2020, att utnyttja under det här året. Den här veckan var det två evenemang som skulle klaras av, dessutom 60 mil från varandra inom fyra dagar. Vi hade bokat ett boende i Vikarbyn. Oftast när vi varit i Dalarna har vi bott i Tällberg, men även i Rättvik någon gång. Nu skulle vi alltså prova att bo några kilometer norr om Rättvik på ett bed and breakfast som verkade trevligt. Vi hoppade över frukosten hemma och stannade istället i Säterdalen och åt en medhavd matsäck. Det är något av det mysigaste jag vet, att rasta med eget fika när man är på väg med bil någonstans.
När vi kom fram till Vikarbyn hade vi ganska ont om tid innan vi skulle åka med en buss till Dalhalla. På agendan stod en konsert med tre av våra stora favoritartister, Petter, Miss Li och framförallt Magnus Uggla. Vi visste att vi hade kanonplatser (på tredje raden) och bra platser är något vi allt oftare försöker prioritera när vi ska se föreställningar av olika slag. Vädret utvecklade sig positivt och det var varmt, soligt och skönt. Jag hade jeansshorts och t-shirt på mig hela kvällen, ända från det att konserten startade kl 18:00 till dess att den var slut och klockan hade nästan blivit elva på kvällen.
Vi har varit i Dalhalla en gång tidigare, då vi såg Lars Winnerbäck. Det är ju en magnifik anläggning, både vacker och funktionell. På plats träffade vi Fredriks svärföräldrar, Catarina och Ola. Det var trevligt att ha några att prata med i väntan på att konserten skulle dra igång.
Det vi sedan bjöds på var helt otroligt bra. Petter la en fantastisk grund tillsammans med sitt band och inte minst med sin samarbetspartner Eye N' I. Den sistnämnda bidrog i hög grad till att framträdandet blev så bra som det blev och tillsammans var de grymma.
Därefter var det dags för Miss Li och hennes band att äntra scenen. Herrejösses vilken show hon bjöd på. Hon jobbade stenhårt och med en enorm frenesi under en dryg timme med en publikkontakt som var helt enorm. Jag var fullständigt tagen efteråt och hon var alldeles briljant i allt hon företog sig. Miss Li måste jag definitivt se igen. Videon jag lagt in från hennes framträdande är lång, men rekommenderas varmt.
Inte vet jag om Uggla var påverkad av två superba framträdanden från sina artistkollegor innan honom, men jag har inte sett honom så här på tårna under en konsert de senaste 25 åren. Jag har ju sett Uggla i mängder av sammanhang vid massor av tillfällen under 45 år. Det har varit konserter i olika stora sammanhang, krogshower, monologföreställningar men i detta format var han som sagt overkligt laddad och som han levererade. Det är svårt att tro att människan är 68 bast, men han har ju en hitkatalog att ösa ur som ingen annan svensk artist och jag tycker att han verkligen hade fått ihop en helt perfekt setlist. Han proklamerade redan efter en låt att det inte skulle bli en massa meningslöst mellansnack utan han skulle bjuda på hits. Punkt! Och som han gjorde det.... Jag vet att jag överanvänder olika förstärkningsord, men inte ens de räcker till den här gången. Detta trots att han hade, vad jag tror, ett för honom relativt nytt band bakom sig. Även Ugglaklippet jag lagt in är långt, men sevärt med en magisk avslutning.
Under måndagen vaknade vi upp till ett ganska kallt väder med regnet hängande i luften. Vi hade planerat att cykla in till Rättvik (ca 7 km) men med tanke på nederbördsrisken tog vi bilen istället. Vi knallade runt lite i Rättvik, träffade fina vännen David som säljer smycken på torget hela sommaren, tog en fika på Fricks konditori och självklart även tog den obligatoriska svängen ut på långbryggan. Därefter blev det lite inhandling av förnödenheter innan vi pausade "hemma" en stund.
Fika på Fricks konditori
Långbryggan vill man inte missa när man är i Rättvik.
Utsikten över Siljan från vårt boende hos Backlunds i Vikarbyn.
På kvällen gick vi på trav. Det slumpade sig så att det var trav i Rättvik den här kvällen och det var faktiskt älsklingens idé. Hon hade sett att det fanns möjlighet att få träffa On Track Piraten som vid 14 års ålder nyligen blivit pensionär. Han är den häst som vunnit flest V75-lopp genom tiderna, han har sprungit in 19,2 miljoner, startat 199 gånger, deltagit i elitloppet och VM och mycket mer än så. Jag har ju sett honom på tävlingsbanan många gånger, men aldrig haft förmånen att vara i sådan närkontakt med honom som nu. Det var helt magiskt att se honom. Så oerhört majestätisk i hela sitt väsen, väl medveten om att han är (har varit) en stjärna. Dessutom vacker som en tavla.
Det blev även i övrigt en mysig kväll på travet. Vi träffade och pratade en ganska lång stund med Patric Skoglund som är löpningsreferent och som intervjuar vinnarna i vinnarcirkeln. Lite senare träffade vi även bekanta här hemifrån, inga mindre än Kerstin och Staffan Blomkvist. Ibland är världen ändå ganska liten.
Trav i Rättvik.
En ynnest att få klappa stjärnhästen On Track Piraten.
Tisdagen var resdag. De uppskjutna föreställningarna jag skrev om tidigare innebar att det bara var fyra dagar mellan konserten i Dalhalla och nästa event, friluftsteatern Vallarna i Falkenberg som spelade Åsa-Nisse. Nästan 60 mil i bil skulle klaras av och vi rullade från boendet vid halvtio på morgonen. Vi har ju alltid cyklarna med oss numera på våra bilsemestrar och jag älskar cykelstället vi köpte för ett par år sedan. Stabilt och lättlastat.
Så när som på någon kort kisspaus så dröjde det till att vi var i Åmål innan vi stannade för att fika. Det finns ju flera, ungefär lika långa, vägalternativ och den här gången valde vi att åka på västra sidan av Vänern. Utanför Åmål hade älsklingen scoutat upp ett fik som låg en bit från stora vägen och som var specialiserade på våfflor. Det låg i en gammal kvarn i ett väldigt naturskönt område och där tankade vi energi i dubbel bemärkelse.
I Falkenberg hade vi bokat ett boende via det så kallade Airbnb, som är en förmedlingstjänst av privata boenden. Vi skulle bo centralt i Falkenberg, bara hundra meter från vårt vårt favoritkonditori Stålboms med några få minuter på cykel både till affärer och till centrum.
Det var en stuga som låg på en villatomt och vi belv förälskade direkt i den välutrustade och rymliga stugan. Värdparet bodde precis bredvid, men det var inget som störde oss och jag kände att det blir perfekta dagar i den halländska staden som vi lärt oss att älska.
Vi var rejält hungriga efter den långa resan och efter lite proviantering i den närliggande ICA-affären var det dags att bege sig till restaurangen PomoD'Oro där vi hade bokat bord. Det var en supermysig liten italiensk restaurang i bistrostil som Helena rekat och jag kan säga att vi inte blev besvikna, tvärtom. En sån där restaurang till vilken vi garanterat kommer att återvända. Pizzan jag åt, som var himmelskt god, fastnade inte på bild.
Efter att ha ätit frukost på uteplatsen under onsdagsmorgonen, eller snarare förmiddagen där det för övrigt var underbart att ha hundra meter till ett bageri och kunna köpa färskt bröd, förberedde vi oss för en liten tripp ner till Holm norr om Halmstad. Där huserar travtränaren Johan Untersteiner och där har jag en häst jag är delägare i. Det är en tvåårig hingst som heter Casper For Cash och när vi ändå var i krokarna passade det bra att hälsa på honom, något jag inte gjort tidigare.
Han var så himla go och mysig. Det tog några morötter och lite kliande innan han förstod att jag var en kompis som ville gosa och kela lite med honom. Han var oerhört tillgiven och social, något jag uppskattar mycket när det kommer till hästar. Hans skötare Jenna bekräftade också att han är väldigt lätt att hantera. Han bor normalt sett ute, men Jenna hade varit snäll och tagit in honom till dess att vi skulle komma. Vi hängde med "Casper" en knapp timme och följde med honom ut till hans hage innan vi styrde kosan tillbaka till Falkenberg, den här gången på den betydligt mindre kustvägen.
Efter en eftermiddagsfika på Stålboms började vi planera för kvällen. Vi bestämde att köpa mat och satsa på en picknick, trots att det var ganska blåsigt, dock i avtagande. Vi tog cyklarna och rekade några lämpliga platser för ändamålet och vi bestämde oss för en plats där vi varit tidigare, strax intill den gamla Tullbron som går över Ätran. Det blev en supermysig kväll som vi avslutade med en cykeltur längs med Ätran, där vi bland annat kunde se baksidan av Vallarnas scen på andra sidan älven och höra skratten från publiken. Eller nej, avslutningen blev varsin öl på Hermans som är en av våra absoluta favoritrestauranger i Falkenberg.
Nu hade det redan blivit torsdag och ännu en gång hade min älskade fru kommit på ett bra förslag till aktivitet under dagen. Vi cyklade dryga milen norrut till en ort som heter Glommen. Det är ett samhälle med en liten fiskehamn som ligger på en udde som sticker ut från kusten. I dess närhet finns även en annan udde som heter Morups Tånge med en vacker och ganska hög (ca 28 meter) fyr.
Vi började vid fiskeläget där vi njöt av havets närhet och även passade på att fika. Ja, det blir mycket fika under våra semestrar, inte optimalt för midjemåttet men väldigt mysigt och gott. Den här gången blev det glass till fikat vilket vi köpte i en liten kiosk de hade inrymt i en hästtransport.
Därefter cyklade vi till fyren, just fyrar är faktiskt något som fascinerar mig. Jag är fascinerad, utan att vara nördigt intresserad, av ganska många olika saker och företeelser. Det var väldigt vackert i området, men vi missade vildkaninerna som tydligen finns i massor i området. En kunskap jag fick efter att vi varit där.
När vi kom tillbaka till vår stuga började vi laddningen för vad jag trodde skulle vara sista kvällen i Falkenberg kryddat med teater på Vallarna. Vi åt tidig middag redan strax efter halvfem på Hermans och vi var mer än nöjda med såväl mat som service.
Därefter cyklade vi till ett nästan hemligt ställe vi har hittat sedan tidigare när vi varit i Falkenberg. Det är en undanskymd parkbänk, nästan vid Ätrans strand precis vid Tullbrons brofäste. Där myste och laddade vi inför Vallarna med lite bubbel i den varma och sköna sommarkvällen. Ibland får jag för mig att spela in en liten filmsnutt när vi mår så där himla bra och resultatet den här gången kan du se under bilderna.
Vallarnas friluftsteater älskar jag. Miljön som till 100 % känns som en gammaldags folkpark, dessutom med ett oslagbart läge vid Ätran. Allt är så enkelt och liksom naivt. Inte en massa ordningsvakter och det man vill köpa inhandlas i enkla försäljningsstånd inrymda i bodar. Jag skulle kunna nöja mig med att bara vara där och insupa just stämningen och känna doften från en plats så som det såg ut när människor roade sig förr.
Årets föreställning hette Alla tiders Åsa-Nisse. Den var välspelad och skådespelarprestationerna som vanligt på topp. Typiska buskisskämt hör ju till, men jag tyckte nog aldrig att det riktigt lyfte och det får nog sättas på manuskontot. När det gäller buskis, i synnerhet på friluftsteatrar, är förvecklingarna och missförstånden den sammanhållande tråden och jag tyckte inte att den varan fanns i tillräcklig omfattning denna gång. Men visst, jag skrattade och hade inte velat ha kvällen ogjord. Jag kommer garanterat att återkomma till Vallarna.
Så kom vi fram till fredagen. Ursprungligen skulle vi åka hem den här dagen, men Helena frågade för några månader sedan om vi kunde ta en dag till. Inga problem för mig och hon berättade att hon bokat något i hemlighet till oss. Jag älskar hemlisar, men var mentalt inställd på att vi skulle röra oss hemåt, ta in på ett hotell någonstans på vägen och troligtvis se någon form av konsert eller liknande.
När vi åt frukost på morgonen, lite tidigare än vanligt eftersom det var utcheckning klockan 11, berättade Helena att vi skulle vara kvar i Falkenberg ytterligare en natt. Vi skulle dock bli tvungna att byta boende då stugan vi bott i redan var uthyrd efter den här extranatten. Hon berättade också att vi skulle göra något på kvällen med ungefär samma upplägg som dagen innan, det vill säga tidig middag. Mitt fyrkantiga jag hade först svårt att ta in att vi skulle vara kvar i Falkenberg ännu en dag, men jag hade ju inget emot det.
Nu flyttade vi till ett annat airbnb. Det slumpade sig till och med så att detta boende ägdes, och var hemma i källaren hos, paret som drev den italienska restaurangen vi med sådan förnöjsamhet besökt under tisdagskvällen. Det låg inte riktigt lika centralt, men med cykel var man i centrum på dryga fem minuter. Det var otroligt fräscht och gästvänligt på alla sätt och jag har svårt att så här i efterhand avgöra vilket av våra boenden som var allra bästa. Båda hade sina fördelar och båda var fantastiskt bra.
Vi gjorde en utflykt med bilen till Yngeredsforsens kraftverk. En jättefin och spännande miljö där det tidigare legat ett vattenkraftverk i Ätran, uppfört under de första åren på 1900-talet och i bruk fram till 1964. Ruinen av dammvallen man använde står kvar och den i stort sett torrlagda kallas för döda fallet. Jag blir mer och mer fascinerad av sånt som tidigare funnits och varit viktigt för hur det svenska välståndet vuxit fram under det förra seklet.
Efter denna bilutflykt åkte vi tillbaka till Falkenberg och inkvarterade oss i det nya boendet. Självklart blev det först en fika på Stålboms innan det var dags att göra sig i ordning för kvällens äventyr. Jag hade ju ingen aning om vad vi skulle göra, men eftersom vi skulle äta tidig middag även denna kväll var jag inställd på att det skulle vara någon form av evenemang. Det jag inte visste var att den kvällen skulle göra det största avtrycket på mig under hela veckan, trots att vi några dagar tidigare hade sett en femstjärnig konsert i Dalhalla.
Det blev middag på Hermans även denna kväll. Vi satt i gassande sol och jag kände mig förväntansfull. När vi ätit färdigt så var det jag som fick ta rygg på älsklingen, jag visste ju inte ens åt vilket håll vi skulle cykla. Det blev ingen lång cykeltur, vi hamnade utanför ett ställe som heter Hwitan. Det hör ihop med Grand Hotel i Falkenberg och en sommar bodde vi faktiskt i Hwitan, vilket kan ses som ett annex till hotellet. Jag minns från den vistelsen att vi såg affischer om att de ofta hade musikframträdanden, just en av kvällarna vi bodde där var Ebbot Lundberg och Caroline af Ugglas på plats och uppträdde. Men nu när jag kom fram, då såg jag direkt vad som väntade mig under kvällen. Klockan var bara runt 18, men det hade redan samlats många människor på plats. Jag blev glad och väldigt förväntansfull.
Innan jag berättar vidare ska jag göra en rejäl bakåtblick till några dagar tidigare, dessutom med ett par avvikningar. När vi åker på våra bilsemestrar lyssnar vi alltid på ett antal sommarpratare. Vi skriver upp hemma vilka vi vill lyssna på och sedan lägger jag in namnen i en app, "spin the wheel", som slumpar fram namnen bland alla namn vi valt. Under den här semestern har vi i tur och ordning lyssnat på Charlotte Kalla, Hedvig Lindahl, Anis Don Demina, Oscar Magnusson, Pär Lernström, Edvin Ryding (bara ungefär en tredjedel då vi inte tyckte att det var så bra) och Emma Hamberg. Samtliga dessa program hade sina olika kvaliteter och ett par av dem var oerhört känslostarka.
Pär Lernströms sommarprogram var ju årets första och har varit väldigt omtalat i media. Jag känner Pär och jobbade ihop med honom ett par år i hans ungdom en gång i tiden på Fogdö skola. Hans historia berörde väldigt mycket och jag förstår uppmärksamheten programmet har fått, men det var en annan av sommarpratarna som berörde mig ännu mer. Jag tänker på Oscar Magnusson som på ett oerhört fint sätt berättade om sig själv, om sin uppväxt, som sin pappas bortgång och inte minst arvet att iklä sig rollen som frontfigur i Sven Ingvars. Ett val som inte på något sätt egentligen var självklart för Oscar. Har du inte lyssnat på något av årets sommarprogram och bara ska välja ett enda, då rekommenderar jag verkligen att du lyssnar på detta. Jag satt med tårar i ögonen medan vi lyssnade på denna kloka och ödmuka kille där både sättet på hur han berättade och vad han pratade om, grep tag i mig på ett sätt jag knappt själv kunde förstå. Här en teaser som Sveriges Radio använde sig av för att puffa för programmet.
Vi var rejält tagna av det vi lyssnat till, både jag och älsklingen. Vi kom att prata om att vi aldrig egentligen sett Sven Ingvars, åtminstone inte på ett seriöst sätt och efter ett eget val. Ändå gillar vi deras musik, såväl alla de gamla dängorna som de senaste årens låtar. Minns att jag såg dem som hastigast för kanske 30 år sedan på dansrestaurangen Aladdin i Stockholm när jag hängde med några domarkompisar dit i samband med någon kurs eller konferens. Helena har sett bandet för längesen på Tyrol, men då i något sammanhang med jobbarkompisar och valet var inte hennes eget. Efter att ha lyssnat på Oscar var vi fullständigt överens om att vi borde se Sven Ingvars.
För att göra ytterligare en rejäl avvikning från det jag egentligen ska berätta så fick jag för mig när vi passerade Grums, att jag ville åka in i det lilla samhället Slottsbron. Anledningen är att ännu en av mina fascinationer gäller små orter som haft bandylag på högsta nivå. Jag har länge haft koll på att Slottsbron var bra i bandy för länge sen och förra sommaren hamnade jag och min kompis Magnus Wahlman, huvudreferent för bandy på Radiosporten, i en härligt nostalgisk diskussion om bandy och vi påminde varandra om att Slottsbron kallades blåtomtarna och IF Göta från Karlstad kallades rödtomtarna. Dessa namn fick naturligtvis efter vilka färger de hade på sina dräkter, Slottsbron i blått och Karlstad-Göta i rött, och för att bandysäsongen alltid drog igång under annandag jul. Dessa två rivaliserande värmlandsklubbar dominerade scensk bandy framförallt på 1940-talet och det var heta derbyn har jag förstått. Även om det snart är 60 år sedan Slottsbron försvann ur allsvenskan och numera spelar i någon gärdsgårdsserie så ville jag se deras hemmaplan.
Vi svängde in i Slottsbron och det var snart gjort att hitta idrottsplatsen. Jag kunde bocka av ännu ett besök på en ort jag hört talas mycket om, men aldrig besökt. När vi sedan fortsatte vårt samtal om Oscar Magnusson och Sven Ingvars så googlade Helena lite på nätet och ser man på. Sven-Erik Magnusson var uppvuxen i Slottsbron och det var där bandet startade en gång i tiden, faktiskt för hela 65 år sedan. Det var som att ett par timmar genom Värmland medan vi lyssnade på Oscar och diskuterade Sven Ingvars flöt ihop till en enhet.
Ja, nu förstår du säkert åt vilket håll den här historien är på väg. Det var Sven Ingvars som skulle spela på Hwitan och slumpen eller ödet hade spelat älsklingen rakt i händerna. Dels var det ju inte självklart att Oscars sommarprogram skulle slumpas fram så att vi tillsammans skulle lyssna på det, det var ju inte heller givet att det skulle innebära så mycket känslor och beundran för den historia han hade att berätta. Helena hade ju bokat det här för nästan två månader sedan och var vid det tillfället osäker på om det skulle falla mig i smaken över huvudtaget.
Nåväl, nu stod vi där. Klockan var runt 18 och en timme senare skulle den norsksvenska underhållaren Rune Sundby uppträda som en förartist medan kvällens huvudakt skulle äntra scenen kl 21. Vi hamnade med trevliga människor omkring oss medan vi väntade och publiken fylldes på i strid ström. Jag tror de hade ett max på 1000 personer och den ideella föreningen som arrangerade berättade att det här var deras största ekonomiska satsning någonsin.
Cirka tio minuter försenade, främst beroende på lite teknikstrul för Sundby, klev Sven Ingvars upp på scenen. De inledde med Det var dans bort i vägen, en Frödingdikt tonsatt sedan länge och som Sven Ingvars hade en hit med redan för drygt 50 år sedan. Det var liksom det perfekta startskottet och utan att jag kan förklara varför så släppte alla mina känslomässiga spärrar. Av ren lycka så kunde jag inte låta bli att gråta. Det var som att allt det Oscar hade berättat om i sitt program nu blev så tydligt och visualiserat för mig. Efter en stund brydde jag mig inte ens om att torka tårarna utan de fick rinna obehindrat nedför kinderna medan hela jag bara var ett lyckorus.
Jag kan fortfarande inte riktigt förklara vad som gjorde detta så stort för mig. Kanske är det för att jag är så genuint intresserad av vad som får människor att fungera tillsammans och naturligtvis även vad som har påverkat en människa att utvecklas till att bli vad den blir. Det finns en oerhört fin episod i slutet av Oscars sommarprat, där han beskriver sin djupa vänskap med bandets gitarrist Mats Billinger, en vänskap som startade redan på BB för 41 år sedan och där Mats är densamma för Oscar, som Ingvar Karlsson var för Sven-Erik Magnusson och vice versa. När jag ser bandet uppträda så ser jag en enhet samarbeta och den blir aldrig tydligare än i samspelet mellan Oscar och Mats. Just det är nog triggern för min lycka, min beundran och mina tårar.
Jag lyckades faktiskt fixa 20-25 sekunder åt oss tillsammans med Oscar efter spelningen. 20-25 sekunder säger ibland ingenting, ibland säger denna tidsrymd allt. Låt mig sammanfatta dessa sekunder med att Oscar på riktigt är en människa att inspireras av och att hålla i handen när det blåser snålt. I filmklippet under bilderna är det bara gamla kända låtar med, men deras nya låtar rekommenderas också varmt, där finns många guldkorn att hitta med mycket symbolik kring det som Oscar pratar om i sitt sommarprogram. Jag bjuder också på lite av mina tårar inklippt mellan de första två låtarna.
Jag lovar att vi somnade gott och väldigt lyckliga i fredags och det kunde ju behövas inför hemfärden. Vi lämnade Falkenberg strax efter 10 på förmiddagen och förutom sedvanlig kisspaus så dröjde det till att vi var norr om Gränna innan vi stannade för att fika. Min fru är en hejare på att hitta fikaställen, jag har ju berättat om det utanför Åmål, och nu hade hon span på ett café en bit avsides från E4 vid Uppgränna. Det var så mysigt! Gammeldags touch på caféet och en magisk utsikt över Vättern, en sjö som alltid fascinerat mig. Det har förresten varit mycket fascination i det här blogginlägget.
Sammanfattningsvis hade vi en magiskt fin semester som jag kommer att minnas med glädje. Nu ska jag in i ekorrhjulet igen och det är med blandade känslor. Ännu en sommar där jag känner att jag inte riktigt hunnit vila upp mig, samtidigt har jag ett driv och en längtan efter att vi ska ha vårt bästa läsår någonsin på skolan och jag är taggad för den utmaningen.
Det är nästan bragdmedalj om du som läsare tagit dig ända hit, men som jag skrev inledningsvis är den här dokumentationen något som jag mår bra av att göra. Var snäll mot människor du möter och på återhörande här i bloggen.
//Steven :-)