Å-varvet 2013

För tredje året arrangerades löpartävlingen Å-varvet i Eskilstuna och för tredje året fanns jag med på startlinjen. Det är definitivt inte primärt för Å-varvet som jag tränar, men ändå finns siktet inställt mot den tävlingen under vårens alla pass. Jag har tyckt att det varit ganska trögt i vår, men har ändå kunnat lägga upp träningen nästan precis som jag velat. Däremot blev den sista veckan skit eftersom jag jobbade 12-14 timmar varje dag och jag började återigen slarva med både maten och vattendrickandet. Med tanke på detta hade jag ingen bra känsla när jag begav mig mot Eskilstuna och mina drömmar om att slå min tid från förra året kändes ganska avlägsen. För att gambla lite extra valde jag ett par helt nya skor. Mina gamla har varit trasiga ett tag, men jag hade inte tänkt byta förrän efter Å-varvet. Fast när jag såg hur slitna de var så bestämde jag mig för att chansa och det var inga problem.
 
Jag och min svärson Jonas, som jag alltid tävlar tillsammans med, hade anmält oss till rätt startgrupp det här året. Tidigare har vi anmält oss till den grupp där man räknar med att springa på en tid mellan 56-65 minuter, men nu anmälde vi oss till gruppen 46-55 minuter, vilket motsvarar vår kapacitet. Det visade sig vara ett bra drag eftersom det blev fart från första början och vi stod dessutom i princip längst fram i den startgruppen. Å andra sidan kunde jag känna en annan nackdel med den startgruppen vilket jag återkommer till.
 
För min del kändes det bra till att börja med. Min plan var att inte gå ut alltför hårt, men troligtvis rycktes jag ändå med i ett tempo som var aningen för högt. Efter ungefär 3 kilometer blev jag rejält trött och det blev mentalt tufft när jag blev omsprungen av väldigt många löpare och själv sprang om ganska få. Det är ju nackdelen med att starta längst fram i en snabb startgrupp och jag fick sedan slita ont väldigt länge. Det var först under den sista dryga kilometern som jag kände att krafterna började komma tillbaka.
 
När jag gått i mål kände jag mig väldigt missnöjd och var helt säker på att jag hade betydligt sämre tid än förra årets 53.25. Detta bekräftades också av min familj som stod ett par hundra meter före mål och deras känsla var att Jonas var 3-5 minuter före mig i mål, vilket skulle vara en betydligt större marginal än vad som brukar skilja mellan oss.
 
När jag sedan en timme efter loppet fick min definitiva sluttid blev jag genast mycket gladare. Jag hade landat på 52.32, det vill säga hela 53 sekunder snabbare än mitt tidigare rekord och för första gången snittade jag under 5 minuter per kilometer. I efterhand kan jag bara tänka mig att min dåliga känsla berodde på att jag gick ut i ett alldeles för hårt tempo. Det bekräftas också av den officiella tidtagningen som säger att jag sprang första halvmilen i ett 4.46-tempo och nästa halvmil i 5.12-tempo, vilket är en oerhört stor skillnad. Placeringsmässigt kom jag topp-500 vilket innebär att jag hade cirka 2700 löpare efter mig i mål.
 
Nu är det bara att börja ladda för nästa år. Så länge jag kan förbättra mig trots att jag blir äldre är jag mer än nöjd. Att någonsin kunna slå Jonas känns som en utopi och avståndet mellan oss ökar faktiskt för varje år trots att han är ganska sparsam med sina träningspass. Jag får trösta mig med att han är drygt 20 år yngre och dessutom både längre och lättare än mig.
 
//Steven :-)
 

Passering efter knappt 3 km.
 
Här återstår bara några hundra meter till mål.
 
Även några bilder på Jonas som passerar med lite högre fart.
 
Efteråt var det skönt att pusta ut. Fredrik och Sixten var tillsammans med resten av hela min familj på plats och hejade.
 
Jag kände mig riktigt missnöjd efteråt.
 
 Men för säkerhets skull tog jag en alternativbild och det var ju den jag fick mest användning för efteråt när jag fick reda på tiden.
 
Naturligtvis de obligatoriska bilderna på mig och Jonas efteråt.
 

Min kropp fattar ju ingenting

Jag springer ju mycket under sommarhalvåret, från mars till slutet av augusti brukar jag försöka hålla i. Det blir fem pass i veckan och totalt brukar jag pendla mellan 4,5-6 mil. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Jag har tränat hela mitt liv och jag hade nästan 20 år då jag tränade riktigt hårt för att bibehålla min position som hockeydomare på elitnivå. Numera tränar jag mest för att kunna unna mig att äta och dricka gott, framförallt under helgerna. Måhända ett ganska primitivt tänk, men jag mår bra av det och att plåga min delvis sargade kropp (mina knän mår inte jättebra....) ger min tävlingsiver ett visst mått av uppfyllelse.
 
Trots att jag tränat så oerhört mycket och borde känna min kropp på alla sätt så blir jag inte klok på den. Visst vet jag att jag för att fungera kräver extremt lite sömn, extremt lite mat och klarar extremt mycket stress. Jag klarar mig från alla influenser och de flesta förkylningar. 1998 var sista gången jag var sjukskriven på grund av sånt som de allra, allra flesta råkar ut för en eller flera gånger om året. Magsjuka har jag för övrigt inte heller haft på 15 år. Peppar, peppar... JAg rekommenderar verkligen inte mitt sätt att förhålla mig till mat och sömn, men det funkar för mig.
 
Hur som helst tänkte jag komma till att min kropp uppträder konstigt i samband med träning. I fredags var jag ledig från jobbet och hade sovit ut ordentligt, käkat en bra frukost och tagit det allmänt lugnt innan jag sprang 15 km. Kroppen var seg och de sista 2 km var riktigt tunga. Några dagar innan hade jag känt mig superfräsch trots få timmars sömn, ingen mat på hela dagen, knappat druckit något vatten utan mest hinkat vätskedrivande kaffe och likt förbannat gick det som en dans att springa 15 km. Igår sprang jag en halvmil. Jag hade tagit en redig sovmorgon och mest påtat i trädgärden hela dagen, inget betungande kroppsarbete överhuvudtaget. Trots detta var det hur tungt som helst, både under själva löprundan som efteråt. Idag däremot hade jag bara ätit frukost på morgonen, jobbat 10 timmar på raken utan rast och mat, men likt förbaskat kände jag mig hur pigg som helst när jag ånyo sprang 15 km. Fräsch i ben och kropp hela vägen och en ork som med lätthet hade kunnat ta mig 5-10 km längre. Jag fattar faktiskt inte varför min kropp kan trotsa alla naturlagar, men är naturligtvis tacksam över det.
 
Samtidigt är jag medveten om att jag inte blir yngre och att jag självklart måste vara rädd om mig och verkligen lyssna på kroppens alla signaler, vilket jag gör med en stor portion ödmjukhet. Tycker bara att det är så konstigt....
 
//Steven :-)