Stevens Sanningar

Då är vi framme vid den sista fredagen i september och på söndag har vi oktober. Vädret ger oss inte indikationer på den annalkande vintern, men åtminstone mörkret kommer att göra intåg med obarmhärtig kraft. Om det blir någon kyla att prata om är väl mer oklart i dessa tider då vädret minst sagt är upp och ner.

 

En fredagsuppdateringsvecka börjar på lördagen och i lördags gjorde jag inget speciellt. Hängde hemma, klippte gräs och följde V75-tävlingarna på datorn innan det blev TV-mys med älsklingen på kvällen.

 

I söndags var jag först och tittade på handboll när Guif hade hemmapremiär i handbollsligan. Det blev ingen munter tillställning för mina favoriter. Tidigt underläge där motståndarna Hallby från Jönköping ledde med både 8-1 och 15-3. Det var rejäl ridå ner och även om det blev en kraftigt uppryckning i andra halvleken så var tremålsförlusten smickrande för hemmalaget.

 

 

Direkt efter handbollen åkte jag till Fredrik där vi firade hans 38-årsdag. Det är helt sjukt att vårt äldsta barn och enda son redan är 38 år. Vart tog tiden vägen? Hur som helst var det en jättemysig stund där vi åt en supergod smörgåstårta.

 

 

Efter födelsedagsfirandet åkte Helena och jobbade. Jag åkte hem och där väntade som vanligt på söndagskvällar också jobb. Jag hann dessutom vara med i en podcast som handlar om trav (7 rätt - En travpodd) vilket var något nytt för mig och väldigt roligt. Hoppas jag får chansen att medverka fler gånger.

 

Veckan innebar som vanligt mycket jobb, men bara måndag till onsdag. Vad jag gjort torsdag-fredag återkommer jag till. Det var bra dagar i skolan, men det går inte en arbetsdag utan att jag tänker på vilka skilda förutsättningar barn och ungdomar har. I vår skola är det tyvärr en majoritet som har försvårande omständigheter av olika slag vilket gör väldigt ont i mig att se. Jag tycker att vi gör ett väldigt bra jobb med och för dessa elever, men ändå känner vi oss i allmänhet alldeles för otillräckliga.

 

I tisdags kväll var det äntligen dags. Efter nästan ett halvårs uppehåll (5 aprll senast) pga av min hälseneskada fick jag spela padel igen. Jag spelade singel med den nyblivna 38-åringen och jag var som vanligt tämligen chanslös. Ändå kände jag mig nöjd med spelet och får jag ett par matcher till innanför västen ska jag kunna bjuda på knivskadrpt motstånd igen. Framförallt var det otroligt kul att vara igång med padel igen. Det är sannerligen brutalt roligt, men padeldelarna av kroppen (om det finns såna) gjorde sig rejält påminda dagen efter då jag kände mig ledbruten. Den typen av träningsvärk gillar jag ändå skarpt.

 

 

Jag ska avsluta med att berätta om vad jag gjort igår och idag. Jag funderade en del ifall jag skulle skriva om det, men jag har inte gjort någon hemlighet av att jag skulle göra en operation. Jag har dessutom på andra sociala medier, X och Instagram, lagt ut några bilder från sjukhuset. Vidare ser jag ett värde i att inte skapa tabu kring något som är väldigt förekommande hos män. Tycker du att det är läskigt med historier om kroppens defekter ska du hoppa över de kommande styckena, som dessutom är självutlämnande och ganska intima.

 

Igår morse var det inställning på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm och nu ska jag berätta varför. Jag har under några år haft återkommande besvär med urinvägsinfektioner och blev remitterad till en urolog. Han gjorde grundläggande undersökningar för att finna orsaken till att jag inte tömde min blåsa vilket i sin tur är en grogrund för just urinvägsinfektioner. Undersökningarna inkluderade att jag gjorde en röntgen för att utesluta prostatacancer. Det visade sig att jag hade en så kallad godartad prostataförstoring, något som drabbar 60 % av alla män förr eller senare.

 

 

Jag har ätit två sorters mediciner mot detta under ett par års tid. Jag har gått på regelbundna kontroller och även om det inte har känts perfekt, har läget ändock varit under kontroll. I somras fick jag emellertid återigen en urinvägsinfektion och mina problem med att kasta vatten har blivit värre. Vid ett besök hos min urolog i slutet av juli, med uppföljning i mitten av augusti, landade vi i att den enda vettiga vägen att gå var att göra en operation, en så kallad TUR-P.

 

TUR-P betyder Transuretral resektion av prostata. Det går enkelt förklarat till som så att läkaren går in med ett elektriskt instrument genom penis, upp vidare genom urinröret till prostatan. Med hjälp av instrumentet hyvlas de delar av prostatan bort som förhindrar patienten att tömma sin blåsa. Operationen tar i allmänhet allt mellan 30 minuter och två timmar där man antingen är nedsövd eller ryggbedövad.

 

Jag fick vänta ganska länge på min tur vilket hann bli ganska segt och då jag varit fastande sedan midnatt var jag också rejält hungrig.Till sist var det min tur och jag fick ryggbedövning vilket kändes ganska surrealistiskt. Jag såg mina ben och resten av underkroppen, men var helt oförmögen att röra någon av dessa delar. Vid 14:30 satte läkaren igång, jag låg med benen uppe i en ställning medan operationen pågick, och två timmar senare var det klart.

 

Därefter blev det några timmar på en uppvakningsavdelning med något som kallas spoldropp. Det innebar att det tillfördes vatten in till urinblåsan via en kateter och likaså ut från urinblåsan. Jag kan lova att de slangarna var rejält grova... Så snart jag fick lite känsel tillbaka och så smått kunde röra mina knän och tår, blev jag bjuden på fika och macka. Sällan har det smakat så gott.

 

Vid 19-tiden fick jag komma upp på en avdelning där jag fick ett eget rum vilket naturligtvis var skönt. Jag fick middag och det var i sig en magnifik upplevelse. Jag fick välja förrätt, varmrätt och dessert från en meny med 8-10 olika alternativ inom varje kategori.

 

 

Jag måste plussa all personal som jag kom i kontakt med. Svensk sjukvård är trots allt fantastiskt fin och välfungerande när man har problem. Jag är så tacksam för det oerhört fina bemötandet jag fick av precis alla. Jag fick åka hem vid 14-tiden och hade hunnit träffa väldigt många läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. De var enormt professionella och jag kände mig 100 % trygg.

 

Nu är det bara resten kvar... urinläckaget lär fortsätta en tid och blir naturligtvis väldigt begränsande för mitt liv. Smärtan när jag kissar är säkert övergående och viktigast av allt är att mina grundläggande problem förhoppningsvis är ett minne blott när allt detta är läkt. Det här är en operation som i allmänhet alltid är framgångsrik och lyckosam. Läkaren som opererade lovade mig "en stråle som en tonåring" och med en sådan ska jag nog kunna tömma min blåsa :-)

 

Nu önskar jag alla en trevlig helg och budskapet är det gamla vanliga... Var snäll och gör goda gärningar.