Stevens Sanningar

Det är nyårsaftonskväll och utanför hör jag frekventa ljud av smällare. Jag fattar inte att det kan vara tillåtet i ett modernt samhälle, vad är liksom poängen med att fyra av sånt som bara ger ett högt ljud ifrån sig? Om vederbörande människor dessutom funderade på allt lidande som det åsamkar både tama och vilda djur så kanske de skulle sluta med skiten. Jag tycker för övrigt samma sak om vanliga fyrverkerier, visst kan de vara vackra för stunden men tillför inget vettigt överhuvudtaget utan leder också bara till att oskyldiga djur blir stressade och i värsta fall traumatiserade för livet.

 

Nåja, det var inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte sammanfatta det gångna året i stort och smått, ett år som i mångt har överskuggats av det vidriga anfallskriget som Ryssland utsatt Ukraina för. Jag fattar inte att det finns krig idag, människan borde vara så mycket klokare än så och borde ha lärt sig av historien. Å andra sidan tycker jag att polarisering, hårda ord och hat även breder ut sig människor emellan och inte minst i sociala medier där man kan sitta och vara anonym bakom sin skärm och sprida en massa onyanserade kränkningar omkring sig.

 

Visst är det helt okej att utbyta åsikter och synpunkter. Det är till och med bra att tycka olika och att debattera. Jag tror ingen på allvar tycker att det vore bra med ett samhälle där alla tycker lika, men det går att debattera utan att hänge sig åt personangrepp eller att gömma sig bakom anonymitet.

 

Om jag håller mig kvar vid stora frågor så återgick samhället under 2022 till det nästan normala i och med att coronapandemin inte längre ansågs vara allmän- eller samhällsfarlig. Viruset har muterat ett antal gånger och vad jag förstår blivit lite snällare samtidigt som vaccinet haft effekt. Det har varit en lättnad att återigen leva normalt igen och att exempelvis åter kunna besöka idrotts- och kulturevenemang.

 

För en egen del har det varit ett år som varit upp och ner. I januari fyllde jag jämnt och firade det i Örebro med hela min familj. Det var en fantastisk helg och minnet av den kommer jag alltid att bära med mig. I februari opererade jag mitt högra knä och efter drygt fyra månaders rehab kunde jag återigen börja springa och spela padel, två sysselsättningar jag saknat något oerhört. Jag skulle behöva göra samma resa med mitt vänstra knä vilket jag också planerar att ta tag i. Jag tränar ändå hyfsat bra nu även om det är långt till de nivåer jag låg på innan mina knän började besvära mig.

 

Helena och jag har som vanligt gjort en massa roliga saker tillsammans. Vår vana trogen har vi unnat oss kryssningar och hotellövernattningar. Det har dessutom bitvis varit ganska körigt med olika scenföreställningar och konserter som vi haft biljetter till, men som blivit uppskjutna under pandemin. Sommaren innehöll bland annat en makalös konsert i Dalhalla med i tur och ordning Petter, Miss Li och Magnus Uggla. Några dagar senare såg vi Sven Ingvars i Falkenberg och blev helt förälskade i det värmländska bandet som funnits så länge, men som vi aldrig tidigare sett spela live. I augusti såg vi en magisk konsert med Håkan Hellström på Ullevi tillsammans med 70 000 andra människor. I början av november besökte vi återigen en konsert med Sven Ingvars, denna gång i Linköping.

 

En av de roligare sakerna under året var resan till Oslo i mars. Det var en födelsedagspresent från älsklingen där vi tittade på världscupsavslutningen i skidskytte i Holmenkollen under två dagar och i övrigt också hade en fantastisk vistelse i den norska huvudstaden.

 

Mitt mående har inte varit superbra under året. Jag har varit sliten efter många års alltför hårt jobb där jag inte tillgodosett mina egna basala behov, främst i form av sömn. Min ork har i bästa fall räckt till att just arbeta och till att träna. I övrigt har mina fritidsintressen, om jag nu har några längre, hamnat i skymundan och umgänget med vänner har i stort sett varit obefintligt. Det sistnämnda är en sorg, men jag är så pass socialt utmattad när helgen kommer att jag inte orkar umgås med andra människor.

 

Något som också påverkat mig negativt har varit att jag haft en tung situation på jobbet. Det har inte varit harmoniskt och det känns som om vi alla jobbat i konstant uppförsbacke hela hösten. Jag är ju ytterst ansvarig för att det ska fungera och i så motto har jag inte lyckats med mitt ledarskap vilket smärtar och har skapat disharmoni och ett gnagande tvivel inom mig. Under våren var jag dessutom på väg att byta arbetsgivare, jag hade ett oerhört frestande och generöst erbjudande från en annan huvudman. Jag valde att stanna kvar där jag är, vilket jag ändå inte ångrar trots den tuffa höstterminen jag upplevt.

 

Summa sumarum var 2022 ett ganska dåligt år, som tur var med en hel del ljuspunkter ändå. Nu blickar jag framåt mot 2023 och tänker att jag måste få ordning på de bitarna som inte fungerat i år. Jag måste ta tag i sömnen, jag måste skapa tid att kunna ägna mig åt fritidsintressen, jag måste orka träffa vänner igen och jag måste allmänt se till att ta bättre hand om mig själv på alla plan. När det kommer till jobbet är jag fast besluten att vända den negativa trenden vi haft och jag är rejält revanschsugen och hoppas jag finner kraften och energin som behövs för detta.

 

Till sist är min plan att återigen skriva veckouppdateringar här i bloggen, eller på annat sätt hålla bloggen levande. Håll utkik så kanske det dyker upp inlägg med regelbundenhet. Jag saknar själv att dokumentera vad jag gör varför just bloggen känns hyfsat prioriterad.

 

Jag önskar just dig som läser detta ett riktigt Gott Nytt År och låt oss hoppas att 2023 blir ett betydligt bättre år för mänskligheten än vad 2022 har varit. Vi kan alla börja hos oss själva och vara snälla mot de människor vi möter i vardagen.