Charlotte Kalla!

 
Underbara Charlotte som kämpat sig tillbaka till världstoppen och idag vann ett VM-silver på 10 km klassiskt. Det finns inte ord för hur mycket jag unnar henne framgångarna hittills under VM, brons i skiathlon också, och särskilt efter den oroväckande och snudd på traumatiska säsongsinledningen hon hade.
 
Oerhört kul också att Anna Haag äntligen är tillbaka på en nivå strax under de allra bästa. Dagens femteplats var verkligen mersmakande och även för henne känner man lite extra efter ett antal struliga säsonger.
 
Som jag varit inne på tidigare är jag däremot oförstående till att Stina Nilsson väljer att åka alla distanser. Av toppåkarna är hon i princip ensam om det och förklaringen är enkel: Det sliter för mycket! Hon borde stått över skiathlonen för att vara fräschare inför dagens millopp där hon kunnat vara topp-6 och framförallt inför stafetten. Minns att Charlotte Kalla gjorde samma misstag i mästerskapen fram till för ett par år sedan. Stinas tid kommer naturligtvis att komma, men då måste hon ransonera sig lite.
 
På tal om Stinas digra tävlingsprogram skrev jag en tweet om det idag. Fick ett svar som jag tyckte var ganska ogenomtänkt. Personen som svarade menade nämligen på att hon klarade det tuffa tävlingsprogrammet under Tour de Ski. Förvisso sant, men då tävlade hon bara mot konkurrenter som hade exakt samma hårda program. Nu tävlar hon mot åkare som låter kroppen återhämta sig lite extra ibland och det gör garanterat skillnad.
 
Sammanfattningsvis var dock laginsatsen briljant och stafetten på torsdag blir oerhört spännande, men förutom Norge kommer vi att bjudas på stenhårt motstånd från främst USA och Finland.
 
//Steven :-)
 
 
 
 

Fredagsuppdatering 24 februari 2017

Veckans fredagsuppdatering sammanfaller med att det är tio månader till julafton. Tal och siffror är något jag ofta går igång på och hittar associationer till vare sig jag vill eller inte. En annan lurig sak med helgen är huruvida det är lönehelg eller inte. För de som har lön den 25:e (flertalet människor?) är det lönehelg, men för oss som har lön den 27:e är det en fattighelg. Nu lever inte jag på det sättet att jag konsumerar mer bara för att det skulle vara lönehelg, men många gör ju det. Samma sak blir det i mars eftersom veckodagarna och datumen är exakt desamma i februari och mars under de år som det inte är skottår.
 
Innan jag lämnar mina tankar kring tal, datum och löner så kan jag konstatera att den lön som man får i februari är den lön under hela året som behöver räcka minst antal dagar. Och på tal om minst antal såg jag nedanstående tweet från Kristdemokraterna under veckan.
Jag gillar ju att vara språkpolis och jag undrar hur KD tänker kring att mindre brott begås. Snattas det ett par kalsonger storlek small istället för ett par XL? Snor tjuven 22-tumscykeln istället för 28-tummaren? Ja, ni fattar förhoppningsvis vad jag är ute efter. De har använt fel ord, de menar självklart att det skulle begås färre brott om det finns fler poliser. Ja, jag förstod naturligtvis vad de menade och jag ställer upp på logiken i sakfrågan (fler poliser = färre brott) men visst är det märkligt att ett riksdagsparti (än så länge) inte har språksäkrare kommunikatörer på sociala medier?
 
Veckan har varit lite mer chill än vanligt eftersom elever och lärare haft sportlov. Jag hade planerat att jobba på skolan måndag-onsdag för att sedan jobba hemifrån torsdag-fredag. De här veckorna utan elever och lärare känns å ena sidan tomma och innehållslösa, men å andra sidan guldkantade då det finns möjlighet att hinna med många saker då man får jobba ostört på ett sätt som är omöjligt när det är full verksamhet.
 
En tydlig nersida med att jobba i Malmköping är vägen dit. Visst finns det fördelar med att ha 40-45 minuters resväg till och från jobbet eftersom det är bra reflektionstid. Tyvärr blir det inte så mycket reflektion under det mörka vinterhalvåret eftersom riksväg 55 är vägen som Gud glömde. Den är högtrafikerad, inte minst med massor av tunga fordon, och den är viltrik. Skogen smiter precis bredvid den smala vägen och det gäller att vara superfokuserad varenda sekund.
 
Resan till skolan i tisdags morse blev en riktig mardrömsupplevelse. På måndag har jag haft körkort i prick 37 år och det väglag och den potentiella fara jag upplevde i tisdags är det värsta jag någonsin varit med om. Allt detta dessutom helt i onödan och beroende på att snöröjarna inte gjort sitt jobb. Jag har inga problem med att det är vinter i Sverige och att det kommer mycket snö ibland som gör att man får anpassa både hastighet och körstil. Men det väglag som erbjöds i tisdags var fullständigt livsfarligt. Det var spårigt med sluttande kanter och även vid mycket låga hastigheter for man fram och tillbaka över vägbanan. Då är man ganska utlämnad till att precis alla trafikanter fattar att det är riktig låg hastighet som gäller. Att möta ett stort tungt lastbilsekipage på en väldigt smal väg när man glider lite fram och tillbaka på vägen, på grund av dess beskaffenhet, är inget som gör att pulsen går ner i viloläge. Jag har märkt ett mönster även tidigare i vinter, nämligen att vägarna hemifrån mig till Biskopskvarn är bra snöröjda samtidigt som det sedan är katastrofdåligt på den betydligt mer trafikerade 55:an. Det hänger naturligtvis på den entrepenör, i detta fall NCC, som har uppdraget att snöröja den vägen. Hade de varit ute i tid hade aldrig väglaget blivit så katastrofalt dåligt. Ännu mer förbannad blir jag när precis alla visste att det var ett rejält snöfall på ingång, det fanns liksom dagar att förbereda sig på... Det var ett under att det inte skedde fler olyckor, men bilden här nedanför är tagen där en personbil låg på taket 5-6 meter bredvis vägbanan.
 
Skräckresan i tisdags gjorde att jag vände hem efter 15 km i onsdags morse. Det kändes inte värt att riskera livet  för att åka till skolan när jag inte var tvungen. Det jag skulle göra under dagen kunde jag göra lika bra hemifrån.
 
Vad mer i veckan? Ja, skid-VM är igång. Jag hinner tyvärr inte titta på särskilt mycket sport på TV, jag önskar verkligen att jag kunde prioritera det mycket mer. Skidor är dock något jag försöker titta på så ofta jag kan och jag följde gårdagens sprinttävlingar. Stina Nilsson var ju ett stort guldhopp, kanske Sveriges största i hela mästerskapen, men hon slarvade själv på ett ganska onödigt sätt bort sina möjligheter att slåss om medaljerna. Skönt på ett vis att inte kunna skylla på någon annan, men samtidigt riktigt surt. Stina kommer garanterat igen och det var befriande att höra henne i intervjuer efteråt där hon inte la skulden på någon annan än sig själv.
 
Min maniska besatthet av att träna håller i sig. Den här veckan har jag tränat sju dagar i rad (lördag-fredag) och det känns strålande. Jag måste säga att jag trivs otroligt bra av att vara på gymmet även om några saker (naturligtvis) förbryllar mig. Exempelvis de som mest går runt och softar på gymmet, typ ett marklyft och sedan inte gör något på en kvart innan det blir ett marklyft igen. Eller de personer som inte ens har vett att säga hej i omklädningsrummet. Nåja, mitt gymkort är den bästa investering jag gjort på länge.
 
Var snälla mot varandra och ha en riktigt trevlig helg!

//Steven :-)

Jerringpriset

Ikväll var det idrottsgala i Globen och de främsta svenska idrottsprestationerna under 2016 skulle uppmärksammas. Galan var väl i mångt och mycket sig likt, men när det var dags för kvällens clou och Radiosportens Jerringpris skulle delas ut blev det en rejäl skräll. Eller kanske inte. Jag har ju varit inne tidigare på att Jerringpriset tappat mycket av sin status när det numera i princip uteslutande bara går att rösta via telefonen vilket underlättar för röstkupper och röstmobilisering. Jag har varit inne på just detta tidigare, bland annat i det här blogginlägget från den 19 januari 2015: Jerringpriset är inte vad det en gång var >>
 
 
Jag vill verkligen betona att jag inte missunnar Peder Fredricson att vinna Jerringpriset. Men jag får inte ihop det att han prisas av "svenska folket" för att ha utfört 2016 års främsta idrottsprestation. Vi hade två OS-guldmedaljörer där den ena, Sarah Sjöström, dessutom tog ytterligare två medaljer. Vi hade Henrik Stenson, som var den första svenska herrgolfaren att någonsin vinna en major (Brittish Open) och dessutom tog ett OS-silver. Att då en hoppryttare som "bara" har ett OS-silver att konkurrera med vinner priset, visar att det numera mestadels handlar om röstningsmobilisering. Jag var lika kritisk när just Stenson vann priset för tre år sedan då golfen lyckades med en liknande "röstkupp". Det kan ni läsa mer om i blogginlägget jag länkat till ovan och precis som då när alla golfare gick bananas och röstade, är det uppenbart att det denna gång organiserats röstande från alla som någonsin satt sin fot i ett stall.
 
Vad är då problemet med detta? Jo, Jerringpriset tappar definitivt sin status och inte minst bland idrottsmännen och idrottskvinnorna själva. Det verkar inte längre spela någon roll ifall du är särklassigt störst i världen i en global idrott eller om du gör någon extraordinär och spektakulär insats, det som räknas är hur respektive förbund och/eller deras föreningar kan mobilisera ett röstande. Det är verkligen synd på ett så fint pris, men det är inget nytt och vi nostalgiker som tycker att mycket var bättre förr får drömma oss tlllbaka till de dagar då man röstade på stryktipskupongen eller via vykort och atleter som exempelvis Ingemar Stenmark, Gunde Svan och Magdalena Forsberg fick ta emot Jerringpriset.
 
Debattens vågor går höga i sociala medier och i pressen. Jag kommer aldrig att förlika mig med tanken att priset med sin nuvarande motivering går till någon som så tydligt har gjort en prestation som inte kan mäta sig med konkurrenterna som faktiskt visat sig vara allra bäst, det vill säga de som klivit högst upp på prispallen i en global tävling. Eftersom det här är en utveckling som är svår att stoppa, det finns ju även ett ekonomiskt incitament till att få många att rösta, så har jag lanserat tanken att istället för att Jerringpriset går till den idrottare som utfört årets bästa idrottsprestation så ska benämningen vara årets mest populära idrottsprestation.
 
Till sist den viktigaste frågan av dem alla: Kan farbror Sven ligga still i sin grav en kväll som denna?
 
 
//Steven :-)