Fredagsuppdatering 17 maj 2024
Norges nationaldag och vår bröllopsdag. 17 maj är ett datum jag aldrig missar och vi firade faktiskt vår tjugoåriga bröllopsdag i Oslo 2006. Då kan jag lova att det inte var dagens fina väder, tvärtom! Det var bara 6-7 grader och konstant
regn. Hur som helst väldigt mysigt att delta i det härliga firandet. Någon gång tänker jag att vi åter ska fira bröllopsdagen just i Oslo.
Efter att vi kommit hem från Yasuragi förra fredagen jobbade älsklingen både fredagsnatten och lördagsnatten. Jag sysselsatte mig med lite olika saker under lördagen och söndagen ägnades åt trädgårdsarbete, bl.a. årets
första gräsklippning för egen del. Andra halvan av söndagen bestod av skolarbete, men här hemma naturligtvis.
På tal om Yasuragi. Ni som läste fredagsuppdateringen förra veckan, ni läste ju om kocken Rikard. Jag la ut filmen på X (Twitter) när han berätta om sin enorma resa till ett framgångsrikt jobb trots att skolan inte fungerade.
Bara min tweet har hittills haft osannolika 169 000 visningar och sedan finns det mängder av spin offs så den kan ha visats på nätet en halv miljon gånger. Den nådde dessutom Rikard utan att jag hade taggat honom någonstans.
Veckan i skolan har varit mötesintensiv. En snabb koll i min kalender visar att jag haft 22 möten under veckan sen i måndags. Det mesta har känts så enkelt och lätt, efter ett bitvis tufft läsår har de senaste en och en halv månaderna
känts väldigt bra och jag känner mig väldig stark i mitt ledarskap just nu. Det finfina försommarvädret gör ju också allting mycket lättare.
I måndagskväll träffades vi i revygänget. Vi planerar vidare för en revival av Stallarholmsrevyn under sena hösten, men fortfarande återstår många frågetecken att lösa. Måndag, tisdag och onsdag var jag till gymmet sent på kvällarna
och sprang. Orkesmässigt känns det jättebra även om tempot fortfarande är lågt, men jag har besvärande ont i mitt ena knä. Smärtan stoppar mig dock inte från att gnugga vidare.
Gårdagskvällen var magisk! Jag backar bandet cirka 15 år till den tid då jag jobbade på Stallarholmsskolan. Där hade jag en rektor och chef som hette Tor Ahlmark och många av er som läser detta känner honom eller vet åtminstone vem han
är. Han är en av de människor som betytt absolut mest för mig i mitt yrkesliv och utan honom hade jag inte varit där jag är idag i min yrkeskarriär.
Tor och jag har inte jobbat ihop på sådär 13 år, men vi har fortsatt hålla kontakten. Bland annat har vi sett otaliga handbollsmatcher tillsammans där Guif har varit hemmalaget. Vi pratar ganska ofta med varandra i telefonen och inte
minst sitter han i styrelsen för den skola där jag är rektor.
För snart nio år sedan blev Tor sjuk i cancer. Det som började i tjocktarmen har sedan hittat till olika delar av kroppen. Trots detta har han hållit humöret uppe och vägrat att sluta leva. Ibland har de tuffa behandlingarna satt stopp,
men han har kämpat med ett tydligt framtidsfokus. Ofta när vi pratar med varandra återkommer han till en viss tidsperiod på Stallarholmsskolan där vi helt enkelt var en jäkligt bra skola med ett underbart gäng som jobbade tillsammans. Vid dessa tillfällen
har jag tänkt att jag skulle ta initiativ till att samla ihop det gamla gänget och bjuda Tor på en helkväll tillsammans med oss. Men som ni vet... planer blir ofta bara planer och inte verklighet och någon träff hade inte blivit av.
För en och en halv månad sedan sprang jag på Tor och hans fru Gunilla i en livsmedelsaffär. Trots att vi hade träffats inte alltför lång tid innan, kände jag knappt igen honom. Den nästa 190 cm långa kroppen var så tunn, så tunn. Tor berättade
att han varit nere på 59 kg och vänt, men nu var han på gång igen. Jag tänkte... nu kan jag inte vänta längre om vi ska få till en kväll med Tor.
Direkt när jag kom hem sjösatte jag min idé. Jag skapade en grupp på Messenger och tillsammans kom vi undan för undan på olika personer vi och Tor jobbat tillsammans med och de allra flesta var positiva till idén. Min f.d. kollega Stefan
tog tag i det praktiska, som den pensionär han numera är. Allt detta planerande nådde sitt crescendo igår kväll vi var 18 före detta kollegor och Tor som träffades hemma hos Stefan.
En lika anspråklös som härlig kväll där samtalen och minnena stod i centrum. Tor, som för övrigt är mycket piggare igen och har ätit upp sig 7 kg, mådde naturligtvis som en prins. Vi andra var barnsligt förtjusta att träffa varandra
igen och det var ju flera som inte träffat Tor på många år. Kvällen blev precis så sagolik som jag hoppades och med tanke på den fighteranda som Tor har, då kommer vi att hinna träffas igen. En snudd på märklig sak är att ingen av oss 19 längre jobbar
kvar på skolan där vi blev så tajta och dessutom lojala med vår fina rekTOR...
Här hemma växer valparna och på söndag blir de sju veckor. Tiden går som bekant sjukt fort och nu är valparna så otroligt gulliga och busiga.
Jag önskar alla en trevlig helg! Gör bra saker, säg snälla saker och lyft andra människor!
//Steven :-)