Stevens Sanningar

Fredag igen och fredagsuppdateringen på rätt dag. Den här veckan har kretsat kring skolstyrelsemötet vi hade igår torsdag. Det var mängder med material som skulle fram, bland annat ett långt gånget utkast till verksamhetsplan för läsåret 2024-25 och likaledes ett utkast till en budget till samma verksamhetsår. Det är inga lätta saker i en tid då vi dagligen läser om dramatiska nedskärningar i skolor runt omkring i Sverige. När det gäller budgeten är jag inte hemma ännu, men jag kämpar med näbbar och klor för att vi ska kunna ha en organisation på skolan som klarar av att möta alla de stödbehov som finns, men som också skapar förutsättningar att stimulera alla elever. 

 

Jag kan gå genom eld för att bidra till en skola för alla, oavsett vilka grundförutsättningar man har. Vår skola är belägen i ett socioekonomiskt mycket svagt område och då är skolan viktigare än någonsin. Vi kämpar mot barnfattigdom (kommunen där skolan ligger har den fjärde högsta barnfattigdomen i hela Sverige bland 290 kommuner), arbetslöshet och bidragsberoende bland vårdnadshavarna samt droger och kriminalitet bland ungdomarna. Att lyckas med sin grundskoleutbildning kan vara första steget mot ett bättre liv med fler valmöjligheter och det vill jag skapa förutsättningar för. Även de barn och ungdomar som är rejält på glid vill egentligen lyckas och samhället sviker något enormt när de skär ned på resurser till skolan.

 

Så länge jag är rektor i en sådan kontext kommer jag stå på barrikaderna och kämpa för alla elevers rätt till en bra utbildning som även innefattar att utvecklas till bra samhällsmedborgare som står upp för demokratin i ett samhälle som blir allt mer egoistiskt och cyniskt.

 

Som tur är, jobbar jag i en skola under en styrelse som är klok. Gårdagens styrelsemöte, som vi hade på vår skola, gav mig så mycket styrka och hopp för framtiden. Kloka människor med decennier av erfarenhet inom olika delar av näringslivet och den akademiska världen. Jag kände att jag nådde fram med mitt budskap och hade en känsla av förnöjsamhet när jag satte mig i bilen för att åka mina fem mil hem till lugnet och tryggheten.

 

Även om jag jobbat brutalt mycket under veckan och bara sovit 3-4 timmar per natt känner jag mig glad och energisk. Idag har jag haft ett par medarbetardialoger, varit på ett lektionsbesök och haft ett digitalt möte med kommunens utbildningschef. Alla dessa aktiviteter har gett mig kraft och energi. Jag älskar att få sitta någon timme med en medarbetare lika mycket som jag älskar att få komma ut i verkligheten och ta del av elevernas vardag. Jag är så imponerad av våra elever och snart är tiden inne för att våra nior ska lämna oss. Då är det omöjligt att hålla tillbaka tårarna, men de är redo för nästa steg i livet och jag hoppas att vi som skola gjort allt för att förbereda dem för det som komma skall. Hur som helst gick jag hem från jobbet på väldigt lätta ben idag.

 

Ja, det har mest varit jobb sedan jag skrev min senaste uppdatering i söndags. Ett träningspass på gymmet har jag ändå hunnit med, men jag har väldans ont i mitt vänstra knä där korsbandet är skadat. Det kommer dock inte få stoppa mig, jag ska träna vidare och jag ska spela mer padel.

 

Förra veckan skrev jag ju om min hustrus resa till Paris tillsammans med vår äldsta dotter och hennes äldsta son. Bland annat hade jag bilder på Moulin Rouge som älsklingen tagit där, det visade sig vara i grevens tid för nu ser det ut så här vid det gamla nöjesetablissemanget med anor från slutet på 1800-talet. Vingarna har ramlat av.... 😢

 

 

//Steven :-)