Fredagsuppdatering 20 juli 2018

Fredagsuppdateringsdags igen när vi redan kommit två tredjedelar in i juli. Det första ordet jag skrev innehåller 23 bokstäver och skulle nog frestas att särskriva av många. Varför börjar jag i den änden? Jo, jag är ganska allergisk mot särskrivningar men i förra veckans fredagsuppdatering upplyste min älskade hustru mig om att jag hade särskrivit. Jag!? Jag som jagar särskrivare med blåslampa (även om jag tonat ner denna jakt eftersom jag måste förstå att det som är enkelt för mig inte behöver vara lika enkelt som andra). Naturligtvis hade älsklingen rätt och jag förevigade särskrivningen innan jag korrigerade felet så att semester tripp fick bli semestertripp.
 
 
Mer på språktemat. Jag lyssnar mycket på P4 Sörmland när jag åker bil. Jag gillar nästan alla programledare skarpt, men har noterat att några av dem har svårt att använda var och vart på ett korrekt sätt. Var anger ju läge (var bor du? var har jag lagt mina nycklar?) medan vart anger riktning (vart ska du åka?). Linnea Svensson heter en reporter/programledare som jag noterat alltid säger vart när hon menar var. Det har stört mitt språköra en hel del, men mitt snälla och överseende jag har valt att fokusera på att hon är skitduktig och väldigt behaglig att lyssna på.
 
Under flera år har kanalen haft en stående programpunkt där Lotten Bergman kommit någon gång i veckan och rett ut språkfrågor som lyssnarna haft. Jag vet inte om Lotten vill kallas språkvårdare, men hon är språkkunnig vad gäller svenskan. I morse var Linnea programledare när Lotten var där och jag sa till Helena här hemma att Lotten borde ta upp det där med var/vart med Linnea. Jag vet inte om telepati fungerar, men så skedde. Lotten gav Linnea i läxa att rabbla ett antal fraser där var/vart används korrekt. Lotten poängterade också att man som radiopratare har ett särskilt ansvar att tala så korrekt svenska som möjligt. Mycket bra!
 
Ja, det var en annorlunda inledning av fredagsuppdateringen. Det här har varit en vecka när delar av Sverige bokstavligen står i brand. Det rasar skogsbränder på många håll i landet och jag imponeras över det overkliga och obarmhärtiga arbete som utförs av räddningstjänstens personal, men också av många frivilliga. När det är kris på riktigt, då visar ofta människor sina bästa sidor och bara hugger i där det behövs.
 
Men... likt förbannat ska dessa tragiska och katastrofala skogsbränder politiseras och det äcklar mig. Det är inte politik i det korta perspektivet, men det kommer att utnyttjas på olika sätt inför höstens val. Jag tar aldrig politisk ställning i min blogg eller i sociala medier, men kan konstatera att nuvarande regering kunde agerat annorlunda med erfarenheter efter den stora Västmanlandsbranden för fyra år sedan. Å andra sidan har allianspartierna haft åtta år på sig innan dess att fixa alla dessa saker som de nu kräver att nuvarande regering borde ha grejat. Det åttonde riksdagspartiet å sin sida har jag aldrig någonsin hört lägga ett förslag om det som de nu tycker vore självklart att regeringen redan skulle ha fixat. Faktum är att jag nästan baxnar när jag tänker på hur osaklig och smutsig valdebatten kommer att vara i sociala medier....
 
På twitter har jag fångat ett passande inlägg:
 
 
Sedan finns det idiotiska inlägg som knappast borde få utrymme, men för att ni ska förstå att sociala medier dryper av dylika uppfattningar:
 
 
Jag har naturligtvis inget facit, men väljer nog ändå att luta mig åt den förkrossande majoritet av forskare som hävdar att vi människor ligger bakom klimatförändringar som successivt blir katastrofala för mänskligheten. Och nej, jag tror inte att billigare elcyklar löser problemet men det är dags för oss alla att vakna till i vår lilla inskränkta bekvämlighetsbubbla. Denna uppmaning gäller i allra högsta grad mig själv...
 
Mer om sociala medier. Jag anser att vi alla har ett ansvar att bekämpa så kallade fake news eller falska nyheter. Allt vi läser måste vi förhålla oss kritiska till och i synnerhet gäller det att vi är försiktiga med att dela saker utan eftertanke. Det behöver ju inte bara vara falska nyheter utan även nyheter som har flera år på nacken. Varje vecka möter jag delade inlägg, framförallt på Facebook, som kan vara gamla och inaktuella men som framstår som dagsaktuella. Inte bra! Det behöver inte ens vara dåliga saker utan harmlösa inlägg. Ett konkret exempel på det sistnämnda är ett inlägg i en lokal grupp med tydlig ortsanknytning. I september 2016 gratulerades en lokal profil på hans 100-årsdag och i veckan som gick var det någon som i den tillhörande tråden skrev grattis. Sedan rasslade det till med ett flertal grattishälsningar till mannen som inte har bemärkelsedag förrän i september, då han fyller 102... Snälla, läs och kritiskt granska innan ni delar eller kommenterar på sociala medier.
 
101-åringen som jag skriver om här ovanför hade samma befattning som jag har och idag var jag och hälsade på en annan person som jobbat som rektor, nämligen min läromästare och mentor Tor Ahlmark. Vi har en regelbunden och djup kontakt med varandra, men jag som är mitt uppe i min "karriär" har inte alltid tid till det som jag borde ha tid till, exempelvis att hälsa på Tor. Ingen enskild person har betytt så mycket för mig inom min yrkeskarriär som Tor och det var härligt att sitta ner under ett par timmar och otvunget prata med honom och hans fru Gunilla. Det bjöds på kaffe, fikabröd, glass och jordgubbar samtidigt som vi hade möjlighet att prata om allt mellan himmel och jord. Det påminde mig om att bli bättre på att vårda mina kontakter med vänner i allmänhet och såna som betytt mycket för mig i synnerhet.
 
I Stockholms kollektivtrafik är det kaotiskt. Den så kallade getingmidjan byggs om varför fjärrtågen inte kan köras söderifrån till Stockholms Central. Nu har det visat sig att de alldeles nya pendeltågsstationerna Stockholm City och Odenplan har rulltrappor som är farliga och i behov av underhåll. Men vänta! Stationerna är nästan nyinvigda och jag utgår från att rulltrapporna också är nya. Vad hände? Helt klart är att det finns för många klåpare inom byggsvängen. Det finns väl ingen som inte hört talas om hårresande fuskbyggen. Och ni som inte åkt till eller ifrån Stockholm City kanske inte förstår varför det inte bara är att gå i vanliga trappor istället. Det finns inte på kartan. Rulltrapporna i denna pendeltågsstation är gigantiskt långa och tämligen branta.
 
Den gångna helgen hade vi barnbarnen Sixten och Elvira hos oss från fredag till söndag. Jättemysigt som vanligt och jag fick bland annat hjälp med att köra in ved i pannrummet, vilket jag visade bilder från i förra veckans fredagsuppdatering. Barnarbete säger min bror, ett led i att förstå att alla hjälps åt säger jag.
 
 
I onsdags var jag på trav då Sundbyholmstravet arrangerade en av sina största tävlingsdagar för året. Det var supermysigt på alla sätt och roligast av allt var nog att min kompis "Svoppe" Erikssons egentränade Must Have vann ett uttagningslopp ingående i Diamantstoet. 125 000 kronor var segern värd och extra kul var ju att Must Have startade i exakt samma lopp vid exakt samma tävlingsdag förra året och även då var etta i mål, men diskades för trängning. Vilken revansch!
 
Idag (fredag) startade mitt delägda kallblod Hibo Viking i Bollnäs. Vi hade anledning att vara positiva och allt såg så otroligt bra ut ända tills det återstod 500 meter av loppet....
 
 
Med facit i hand var det skönt att jag inte åkte de dryga 30 milen till Bollnäs, det hade varit 30 tunga mil hem. Vi kommer igen och förklaringen till galoppen var helt enkelt att han snubblade till. Enligt kusken fanns det knappast på kartan att han hade förlorat loppet utan galoppen.
 
Hela sju träningspass har det blivit sedan förra fredagsuppdateringen. Tre löppass, tre styrketräningspass och ett cykelpass. Prick 150 pass avverkade hittills under 2018.
 
Det har också varit en vecka där jag berömt väldigt många människor för olika saker, faktiskt mest personer som jag inte känner. Jag brukar säga att jag samlar på "bra personer" och de förtjänar att få veta det. Därför uppmanar jag dig som läser detta att inte bara vara snäll utan även berömma människor som du möter och som gör bra saker. Jag lovar att det gör underverk.
 
Trevlig helg!
 
//Steven :-) 
 
 
 

Fredagsuppdatering 13 juli 2018

Fredag igen och ännu en i raden av fredagsuppdateringar. Den här veckan har till 95 % bestått av semester och det har varit oerhört skönt och välbehövligt.
 
När jag hade skrivit förra veckans fredagsuppdatering tog älsklingen och jag våra cyklar och drog till Printz Bageri och deras första pizzakväll för säsongen. Det var som vanligt jättemysigt och det är fantastiskt vad som erbjuds i vårt närområde trots att vi bor på landet.
 
 
I lördags tog VM-sagan för Sveriges fotbollslandslag slut för den här gången. Förlusten mot England var odiskutabel, men laget har överträffat alla förväntningar och allt viktigt som behöver sägas om det här lagets insats har redan sagts. Vi hade ett par olika alternativ om hur vi skulle se matchen och det blev hemma i soffan. Jag var emellertid laddad till tänderna och gjorde mitt bästa för att heja fram Sverige.
 
 
Hur som helst är årets fotbolls-VM en monumental succé för de europeiska lagen, men trots detta är det Europa som är förlorare när VM utökas till 48 lag från och med 2026. Jättetråkigt att så många lag ska vara med och exklusiviteten att vara med i VM förminskas betydligt samtidigt som det blir trelagsgrupper i gruppspelet. Jag ogillar förslaget, men det är pengar som styr. Mina första VM som jag följde bestod av 16 lag, men utökningen till 32 lag (via 24) tycker jag är helt okej i synnerhet när antalet stater och därmed landslag blivit flera.
 
Hela söndagen tillbringade jag på trav i Bollnäs. Jag har väl ganska precis 30 mil enkel resa dit och anledningen stavas naturligtvis Hibo Viking, kallblodet jag är delägare i. Jag åkte tillsammans med företrädaren Jocke från Gävle, men trots att vi kände oss positiva på förhand fick vi åka hem besvikna. Hästen blev åtta, i sanningen ingen bra prestation, och våra förhoppningar var större än så trots att han inte startat sedan i slutet av april. Han travade bra men agerade stinglöst och nu är vi faktiskt lite villrådiga inför framtiden. Det blir en ny start i Bollnäs nästa fredag och om det inte sker någon uppryckning då måste vi ta en allvarlig funderare på hur vi går vidare.
 
 
I måndags var jag hemma, men minns inte riktigt hur jag spenderade dagen. Det jag minns är att vi åkte till återvinningen med allehanda skräp. Det är fascinerande att besöka dessa återvinningsstationer och jag kan nästan äcklas av vilket konsumtionssamhälle vi lever i. Köp-konsumera-släng-köp nytt! Samtidigt är det naturligtvis bra att det tas om hand på ett miljömässigt bra sätt. Jag minns när jag var liten och min pappa åkte med våra sopor till en soptipp ute i den underbara naturen där saker bara slängdes som om naturen kunde hantera detta. Skrämmande att man inte förstod bättre så sent som i slutet av 60-talet.
 
Här hemma inledde vi, eller i själva verket Helena, ett renoveringsprojekt av ett av våra rum. Vi har bott här i drygt 28 år och just detta rum, tidigare sovrum för våra barn, har aldrig fått någon riktigt make over. Nu har det blivit nya tapeter och snart blir det ett nytt golv. Det är faktiskt första gången som vi, eller i själva verket Helena, tapetserar själva. Eftersom jag redan upprepat frasen "eller i själva verket Helena" två gånger ska det villigt erkännas att det är hon som står för de praktiska kunskaperna i vårt hem.
 
 
Tisdagen inleddes med ett sjukhusbesök innan jag satte mig på tåget och åkte till Stockholm där jag träffade min älskade dotter Ellinore. Vi hade en magisk eftermiddag och kväll tillsammans innan jag begav mig hemåt igen. Jag kan inte återge här vad vi samtalade om, men vårt samtal var en framtidsinvestering som jag är lycklig över. Jag är så sjukt stolt över mina barn, de är alla olika men ändå så kloka och dessutom goda samhällsmedborgare.
 
 
I onsdags var jag på gymmet ovanligt tidigt och körde ett styrketräningspass innan vi gav oss iväg på en kryssning med Birka. För er som känt mig länge så vet ni att jag och älsklingen åkt på en miljard kryssningar under årens lopp. Vi hade någon form av peak under 2000-talets första decennium då vi säkert snittade mer än en kryssning i månaden. I den här bloggen finns för övrigt mängder av utförliga beskrivningar av kryssningar.
 
Det som varit viktigast för oss under kryssningarna har varit nöjet ombord. Vi har sett så mycket bra och vi har blivit vänner med så många duktiga musiker och artister. Numera kryssar vi betydligt mer sparsamt och det hänger nog till stor del ihop med att nöjesutbudet inte längre är vad det en gång var. Jag skulle kunna skriva en lång harang om detta, men nöjer mig med en kortversion.
 
På Birka finns inte längre någon uttalad kryssningsvärd med ansvaret för nöjet. Det är i allmänhet tre nöjesvärdar och oavsett vilken line-up som båten erbjuder är det ingenting vi går igång på. De är naturligtvis skickliga sångare och skapliga artister, men de saknar förmågan att sätta oss kryssningsgäster i centrum. De är snudd på publikföraktande och de är så upptagna av att sjunga fint att de glömmer bort vilka som pröjsar deras existens på båten. Synonymt för de tre nöjesvärdarna som jobbade denna gång, var att de inte kunde några sångtexter överhuvudtaget utan var helt beroende av att kolla texterna i sina telefoner. Nej, det nöje som visas upp på Birka duger sannerligen inte längre och det skulle behövas någon från det gamla gardet för att styra upp detta.
 
Nu hade vi ändå väldigt roligt och trevligt. Inte minst eftersom ett av våra favoritpartyband spelade, nämligen Cassius Clay med vår vän sedan många många år, Jalle Laine, i spetsen. Jalle tillsammans med Adam, Aston och Viktor påminner om det som en gång var kryssningarnas själ. I rättvisans namn ska också sägas att pianisten Mattias Strömberg som vanligt levererade på en hög nivå. Lite bonus i sammanhanget var att vi träffade, och blev vänner med, trummisen Viktor Henrikssons föräldrar. Det var nya bekantskaper som vi definitivt sorterar in bland positiva inslag.
 
 
Idag har vi två av våra barnbarn här. Sixten och Elvira ska bo hos oss till söndag eftersom deras föräldrar är på en semestertripp till Riga. Dagen idag har bland bestått i att vi jobbat med ved och under den sena eftermiddagen åkte vi till Strängnäs för att äta mat, glass och lyssna på Ellinore som uppträdde under stadsfestivalen som anordnas där under dagarna tre. Mycket trevligt initiativ. I Strängnäs träffade jag för övrigt (är det tredje gången jag skriver för övrigt i detta inlägg?) en av mina idoler bland alla fina ungdomar som finns, nämligen Jesper Lundin. Han är värd ett eget stycke i en fredagsuppdatering framöver någon gång.
 
 
Vad har jag mer funderat över? Jo, det här relativt nya påfundet att man bara kan blippa sitt kontokort utan att behöva slå sin kod om köpet inte överstiger 200 kronor. Är det verkligen vettigt? Om jag blir av med mitt kontokort på något sätt så vill jag verkligen inte att tjuven i fråga helt bekymmersfritt ska kunna glida runt och handla för 200 kronor på massor av ställen utan att ens behöva försöka knäcka en av 10 000 möjliga koder. Varför detta system? Har vi så jäkla bråttom i dagens samhälle att vi inte kan avvara tio sekunder till att trycka en kod och få den godkänd?
 
Min pappa har varit död i snart 13 år, men igår kom en betalningspåminnelse från Vattenfall vilka påstår att det finns en obetald faktura från 2006 (då pappa varit död i nästan ett år). Jag har inte hunnit rodda i detta ännu, men utgår ifrån att det är något datasystem som fått skolsting. Hur som helst lär en eventuell skuld på något sätt vara preskriberad och jag har inga planer på att betala...
 
 
Jag har bara tränat tre gånger den gångna veckan. Riktigt uselt och kommande vecka måste det bli en rejäl uppsnäppning.
 
Till sist: Var snälla mot varandra och var snälla mot er själva! Det blir så mycket bättre då och jag lovar att just du blir en lyckligare människa om du är snäll och försöker göra gott. Trevlig helg!
 
//Steven :-)