Sånt jag glömt att skriva om del 2 -Vårkonserten

Precis innan vi stack iväg på semester till Turkiet arrangerade vi, det vill säga Stallarholmsskolan, vår numera traditionella vårkonsert i dagarna tre. Totalt var det fem föreställningar, varav två för övriga elever på skolan.

Även detta år lyckades vi få till en underbar konsert där ca 115 elever deltog. Min kollega och skolans musiklärare, Lotta Bergil, hade som vanligt gjort ett grymt jobb med att arrangera och träna in alla låtar. Ett mastodontjobb som är värt all beundran. När vi sedan kom till kyrkan och började repetera jobbade vi tillsammans med att finslipa detaljer till ett resultat som var overkligt bra med tanke på att det är helt vanliga elever från en helt vanlig kommunal grundskola som framträder.

En extra krydda i årets konsert var att jag lyckats engagera mina kompisar Per Fjällström och Ola Swenson från bandet Sonny Liston. Den gav den där extra touchen på kompet och allt lät fantastiskt bra.

Publiken kom som vanligt i stora mängder och vid den sista föreställningen på fredagskvällen var Toresunds kyrka fylld till bristningsgränsen.

Av de 18 nummer som framfördes har jag säkert 12-13 favoriter som jag gärna skulle vilja visa, vilket inte är omöjligt att jag gör vad det lider. Hur som helst börjar jag med den låt som gjorde starkast intryck hos mig, kanske mest för att jag är svag för Lars Winnerbäck. Jag tycker dock att den är fantastiskt fint framförd av Alva, Therese, Moa och Jenny. Betänk då också att tre av dessa tjejer går i femman, sexan och sjuan vilket betyder att vi har glädje av dem under flera år framöver. Just i den här låten tycker jag också att Pers och Olas finlir kommer fram på ett fantastiskt sätt. Per med sin slidegitarr och Ola med dragspelet i famnen samtidigt som han skötte takten med trummorna. Jag ryser!

//Steven :-)

Sånt jag glömt att skriva om del 1 -GUIFs finalfiasko!

En del saker har förblivit okommenterade i bloggen av olika skäl. En sån sak är SM-finalen i handboll mellan Sävehof och mitt favoritlag GUIF i Scandinavium, Göteborg den 7 maj. Eftersom jag tjatat mycket om GUIF under säsongen vore det fegt att inte nämna utgången av finalen här i bloggen.

Alla ni som läser det här vet säkert redan att hjältarna från Eskilstuna blev mosade, krossade, utklassade, förnedrade. Det var en överkörning som inte borde kunna ske på den här nivån och jag har till och med förträngt resultatet (tror det blev 35-18) som för övrigt var smickrande för GUIF, då man lyckades hyfsa till siffrorna en aning på slutet. Utskåpningen kan liknas vid att en SM-final i hockey slutar 17-1 eller en VM-final i fotboll blir 8-0.

Ingenting, och jag menar verkligen ingenting, fungerade för GUIF. Varenda spelare presterade långt under sin nivå och det är inte okej att spelare som pretenderar på en plats i landslaget, som Robin Andersson, Mathias Zachrisson och Tobias Aren har en sån lägstanivå. När sedan Thomas Forsberg, målvakt i Sävehof, gjorde sin förmodligen bästa match i karriären var det tidigt ett omöjligt uppdrag.

Trist naturligtvis för alla tusentals fans som rest från Eskilstuna med omnejd, men sån är sporten ibland. Utskåpningen till trots, GUIF har gjort en kanonsäsong och eftersom stommen i laget blir kvar till nästa år och alla killar blir ett år äldre och får mer rutin, kan man se framtiden an med tillförsikt. Det är bara försvarsbjässen och lagkaptenen Jimmy Jansson som försvinner av de spelare som klubben verkligen vill ha kvar. Samtidigt vet vi att Sävehof tappar viktiga kuggar och summan av det resonemanget är att 2012 års svenska mästare i handboll mycket väl kan heta GUIF. Men dit är det fortfarande långt kvar.

//Steven :-)

Den gångna träningsveckan

Faktum är att jag har tre orapporterade träningsveckor. Vecka 19 blev pannkaka träningsmässigt eftersom jag jobbade snudd på dygnet runt med vårkonserten  i Toresunds kyrka. Jag hann springa på måndagskvällen den veckan och det var i och för sig inte vad som helst, jag sprang nämligen årets första 19 km-runda.

Veckan efter var vi som bekant i Turkiet. Jag var lite duktig och var på gymet flera morgnar den veckan och där sprang jag några kilometer på löpbandet. En morgon var jag också ute och sprang några kilometer, men med tanke på övrigt leverne den veckan tänker jag inte tillgodoräkna mig den fjutträningen. När jag kom hem från semestern var jag för övrigt säker på att jag hade gått upp minst fem kilo, men så illa var det inte.

Den gångna veckan har varit tuff. Jag har jobbat alldeles för mycket och sovit alldeles för lite. Trots detta har jag gett mig ut och sprungit fem gånger fördelat på 3 x 5 km och 2 x 15 km. Förutom att jag känt mig helt slut i kroppen har det ändå varit en okej känsla med tanke på förra veckans totala sönderfall.

Om en knapp vecka är det dags att springa Å-varvet i Eskilstuna. Det är en kvartsmara, det vill säga drygt 10,5 km, och jag har naturligtvis inga problem att fixa det. Däremot hade jag hoppats vara i betydligt bättre form än vad som nu är möjligt och jag är ganska pessimistisk vad gäller mina möjligheter att prestera en tid jag kommer att vara nöjd med. Min målsättning får väl bli att springa hyggligt jämnt med svärsonen Jonas.

Trots obegränsat med mat och dricka under min all-inclusive-vistelse i Turkiet är det ingen katastrof på vågen. Jämfört med den sista noteringen jag skrev om i bloggen (6 maj) är det bara +0,1 kg och jämfört med dagen innan vi åkte på semester, väger jag faktiskt ett halvt kilo mindre.

//Steven :-)