Fredagsuppdatering 24 februari 2023
Inte sedan den 15 juli förra året har jag skrivit en fredagsuppdatering, men nu tänker jag göra ett försök att blåsa liv i denna tradition som började för ca tio år sedan på Facebook och som från och till levt sitt liv här på bloggen sedan den 6 januari 2017. Det primära med mina fredagsuppdateringar är egentligen att de tjänar som en dagbok för mig, men tack vare att jag publicerar fredagsuppdateringen publikt sätter jag lite positiv press på mig själv att verkligen skriva och att göra det med någon form av kvalitet.
24 februari innebär att det redan gått två månader sedan julafton. Tiden fullkomligt rusar iväg i expressfart och den känslan blir bara tydligare och tydligare desto man blir. Tufft att ta in faktiskt. 24 februari är också det datum som t.o.m. 1996 betecknades som skottdagen. Sedan år 2000 är det lite mer logiskt den 29 februari som är skottdagen och nästa år är det dags igen. Inom vissa kulturer var tidigare skottdagen den enda dagen på året då kvinnor tilläts fria till ungkarlar.
Framförallt är ändå 24 februari 2022 datumet då Ryssland startade sitt vidriga anfallskrig mot Ukraina. Ett krig som fortfarande rasar och som krävt mängder av dödsoffer på båda sidor, lett till enormt mycket lidande, skapat stora flyktingströmmar, försämrat ekonomin för så många människor i Europa och förstört byggnader och infrastruktur i Ukraina. Kriget pågår i oförminskad skala, bara några hundra mil ifrån oss och i nuläget kan man inte skönja något slut på eländet. En fotnot som är värd att nämna i sammanhanget är att vissa vill hävda att Rysslands angrepp på Ukraina egentligen inleddes redan under senvintern 2014 och som stadfästes genom beslutet att anektera Krim den 18 mars samma år.
Vad har hänt i min lilla värld då? Ja, jag kan ju knappast backa bandet till 15 juli och gå igenom allt utan jag får sedvanligt i mina fredagsuppdateringar berätta lite om den senaste veckan. Det ska dock sägas att jag upplevde en jobbig höst, främst kopplat till att det gick tungt på jobbet. Det var många saker som skapade friktion på skolan utan att det går att peka på någon eller några specifika orsak(er). Jag försökte lösa det genom att bara jobba mer och mer, men fick i stort sett ingen utväxling av detta utan blev själv bara mer och mer sliten vilket i sin tur ledde till att jag blev en allt sämre ledare och chef. När man inte når framgång med något man företar sig, då är min tes att man först och främst måste rannsaka sig själv och det man själv kan påverka.
Efter jullovet har den allmänna känslan på skolan varit mycket bättre och vi jobbar systematiskt med att gradvis skruva på vissa delar i strukturer, processer, rutiner och organisering vilket ska skapa en större stabilitet som leder till att ännu fler elever når framgång i sin utveckling, såväl kunskapsmässigt som socialt, samt att medarbetarna och även jag ska må bättre. En nödvändighet för mig personligen är att kunna jobba mindre och åtminstone närma mig en normal arbetstid för att kunna sova mer och försöka få helgerna så fria som möjligt från arbete.
Veckan som gått har varit en harmonisk vecka då vi haft sportlov på skolan. En av dagarna var jag en stund i skolan samt på ett möte i Flen, i övrigt har jag kunnat haft möten och skött övriga arbetsuppgifter hemifrån och kunnat jobba på i lagom takt.
Jag spelade padel med min son Fredrik i både söndags och tisdags vilket var kul, framförallt i tisdags då jag dessutom inte var långt ifrån att vinna. Efter att mitt högerknä kollapsade helt i november 2021 kunde jag inte spela padel förrän sommaren förra året och det har varit ganska sparsamt spelande under hösten och vintern, vilket gör att jag ännu inte är tillbaka på den nivå där jag befann mig innan knäproblemen blev alltför stora. Jag tycker dock att jag sakta men säkert börjar hitta en nivå där jag tycker att jag ska kunna ligga, men jag har ju fortsatta bekymmer med mitt vänstra knä som inte är åtgärdat. I veckan var det för övrigt ett år sedan jag gjorde min meniskoperation på Sophiahemmet och den blev minst sagt lyckad. Jag har noll problem med det knät idag trots att jag både spelar padel och dessutom springer flera dagar i veckan.
Förra helgen var lugnare än vanligt eftersom älsklingen jobbade. Dock tillbringade jag ganska mycket tid framför TVn när det var skidskytte och det blev ju minst sagt en succéavslutning med flera medaljer och dubbla guld. Jag älskar verkligen att titta på skidskytte och gläds mycket med de svenska framgångarna. Nu har ju även skid-VM inletts och det kunde knappast ha börjat bättre med fyra svenska damer överst i prislistan i sprinttävlingen. Jag var inte ett dugg förvånad över det positiva utfallet, men ändå är det så oerhört kul med svenska idrottsframgångar.
På tal om lugna helger så hade vi gäster lördagen dessförinnan. Det var våra vänner Lotta och Stefan som var här och det är väl egentligen inget märkvärdigt med det, om det inte vore för att vi inte haft vänner hembjudna på det sättet på många år. Anledningen till att vi inte haft vänner här, eller varit hos några vänner, är att jag inte orkat. Jag betraktar mig själv som en oerhört social person, men jag är så trött efter mina arbetsveckor att orken inte räcker till. Då tänker jag inte bara på den fysiska tröttheten, den går att övervinna, utan det handlar som om en social trötthet som infinner sig efter att vecka efter vecka hela tiden ha otalaiga relationer igång. För mig är det viktigt att kunna leverera i relationerna som tillhör mitt jobb, det kan man kräva av mig, och då har inte orken räckt till. Vi hade för övrigt en underbart trevlig och rolig kväll med våra vänner och med facit i hand inser jag att umgänget gav mycket mer energi än vad det tog. Vi ska verkligen försöka bli bättre på att odla vänskapsrelationer igen.
Och på tal om energigivande besök... vi hade två av våra barnbarn, kusinerna Axel och Elvira, här i måndags och tisdags. Det var så himla mysigt vilket det naturligtvis alltid är när barnbarnen kommer på besök. Just Axel och Elvira leker dessutom väldigt bra med varandra vilket gör vistelsen här ännu bättre.
Till sist kan jag berätta att vi haft hundvalpar. En kul med tre tikar föddes den 11 december och igår flyttade den sista till sin nya husse och matte i Uddevalla. Det är alltid en blandad känsla när den sista valpen flyttar. Å ena sidan skönt slippa merjobbet som valpar innebär, å andra sidan blir saknaden stor eftersom få levande varelser är så tillgivna och gulliga som hundvalpar. Snacka om energigivare!
Nu återstår bara att önska alla en trevlig helg och det är viktigare än någonsin att säga som jag brukar:
Var snälla mot varandra! Det finns redan alldeles för mycket hat och ondska i vår polariserade värld.
//Steven :-)