Så mycket bättre säsong 4

Förvisso återstår det ett avsnitt av årets säsong av Så mycket bättre, men det brukar vara ett blajavsnitt som inte går till historien som något av de bästa. Då ska det nämligen framföras duetter och programmet har inte någon särskild huvudperson.
 
Årets säsong har inte varit något jag gått igång stenhårt på. Naturligtvis har det till stor del att göra med vilken relation man har till de olika artisterna innan programserien och flera av årets artister är jag ganska neutralt inställd till, även om jag i några fall ändrat uppfattning åt det positivare hållet.
 
Jag tänkte faktiskt gå igenom de sju artisterna och tycka till om dessa och framförallt ge min högst personliga syn på deras insatser i årets programserie. Det är självklart inget facit utan det är den uppfattning som jag har.
 
Agnes Carlsson. Det är den artisten som jag tycker har hållit den genomgående högsta kvalitén genom serien. Hon har gjort om låtarna till 2013 och verkligen till sin egen stil, naturligtvis också med en tydlig flirt med P3-publiken. Som person har hon gjort ett bra och äkta intryck även om det märkts ganska tydligt att hon bara är 25 år och saknar den livserfarenhet som övriga deltagare besitter. I början var jag också ganska raljerande över att hon inte förefaller vara så jättesmart. Bland annat skrev jag på Twitter så här: "Woah! Agnes kunde säga ordet integritet." Jag fick svar på den tweeten om att jag inte borde uttrycka mig så, framförallt inte när jag jobbar som biträdande rektor och precis så är det. Bara för att hon är känd och framgångsrik har jag ingen rätt att prata nedsättande om hennes förmåga att tänka eller att uttrycka sig. Fel av mig och tweeten raderades! Jag gillar verkligen Agnes!
 
 
 
 
Ulf Dageby. Den gamla proggikonen från Nationalteatern med mängder av hits i bagaget har gjort ett dubbelt intryck på mig. Å ena sidan har han varit en mysgubbe som varit väldigt sympatisk i intervjuer och olika inslag. Å andra sidan har han inte levererat speciellt mycket i sina tolkningar av övriga artisters låtar, trots ett ganska stort ego i just det sammanhanget. Kanske beror det på att Dageby trots allt fyller 70 bast nästa år, vilket är en respektabel ålder. Hans musikaliska gärning går dock inte att klaga på.
 
Titiyo Jah. Hon har inte haft någon direkt framträdande roll under serien där hon känts en aning malplacerad eller kanske obekväm. Ändå gillar jag henne, men det känns som om hon inte riktigt lyckats få fram hela sin potential i detta sammanhang. Hon gjorde en grym version av den fantastiska Bara om min älskade väntar (original: Bob Dylan) med svensk text av Ulf Dageby och det är en låt jag älskar varför hennes deltagande i mina ögon var oerhört värdefullt.
 
 
Lill Lindfors. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om Lill Lindfors och hållit henne som en av våra största artister över tid trots att det var längesen hon gjorde något som känns nytt och fräscht. Tyvärr har jag tyckt att hon varit helt värdelös under hela serien där hon mest stått och viskat fram sina tolkningar av de övrigas låtar. Hon har verkat dåligt repeterad och oinspirerad, vilket faktiskt har smärtat mig. Men i det sjunde programmet klev hon fram och gjorde en sjukt bra version av Pass through Fear av The Soundtrack of Our Lives. Just detta framträdande är kanske ett av seriens topp-3 och det var skönt att se Lill ta revansch till sist.
 
 
Ebbot Lundberg. Som en stor nallebjörn har denna rockikon och frontfigur i gruppen The Soundtrack of Our Lives glidit runt bland de övriga deltagarna i Så mycket bättre. Han har bjudit på mycket gemyt och dessutom har han verkligen levererat i sina tolkningar av övriga artisters låtar. I hans eget program var det oerhört intressant att höra hur övriga artister uppfattade honom och hans aldrig sinande kreativitet och hjärnaktivitet som märktes genom att han hade svårt att hålla en röd tråd i sina berättelser eller andra saker han företog sig.
 
 
 
 
 
Ken Ring. Jag kan erkänna att jag på förhand hade en negativ inställning till rapartisten Ken Ring. Jag har koll på alla uppträdanden som gått åt skogen för honom på grund av att han varit packad eller hög och det är inte okej när det finns en betalande publik. Samtidigt har han fått möjlighet att i programmet att skapa förståelse för sin problematik och sociala ryggsäck, vilket förklarar en del. Han har varit ett skönt inslag i så motto att han kört sitt eget race och varit ganska frispråkig. Dessutom har han en tung och viktig livshistoria att berätta och den är viktig att lyssna till. Personligen har jag dock svårt för artister som gör om originalen till den milda grad att det inte går att spåra ursprungslåten i tolkningarna och här låg Ken alldeles för ofta nära anständighetens gräns. Här ser vi dock en underbar tolkning av en låt från Bo Kaspers orkesters repertoar.
 
 
 
Bo Sundström. Frontfigur i Bo Kaspers Orkester, vars övrig medlemmar inte var helt nöjda med att Bosse skulle delta i detta program och kompromissen blev att han representerar hela bandet och de tolkningar han gör krediteras därför hela Bo Kaspers Orkester. Bosse har gjort ett kanonbra intryck genom hela serien och jämte Agnes varit den artist som alltid känts mest förberedd med de mest genomtänka tolkningarna av övriga artisters låtar.
 
 
 
Till sist ett par invändningar. Det framgår alltför tydligt att artisterna sjunger till så kallade backtracks, det vill säga att kompet och körer är förinspelade bakgrunder. Dessa är ofta också överproducerade vilket gör att livekänslan till stor del försvinner och det tycker jag är synd. Den gemytliga känslan runt middagsbordet som ska förmedlas drunknar i något som är tillrättalagt i en studiomiljö. Dessutom är det lite trist att så många av artisterna så ofta varit tvungna att läsa text, som legat på golvet framför dem. Lite mer textpluggande hade inte skadat i många fall.
 
//Steven :-)