Igen!

Det finns sånt som garanterat triggar igång mitt bloggande, vilket jag är tacksam över. En sådan sak är det eviga felanvändandet av var och vart. Jag har ju skrivit massor av blogginlägg om detta språkliga elände tidigare och nu är det dags igen.
 
Hälsoskaparna är ett ganska stort friskvårdsföretag i mina hemtrakter. De har i en serie annonser använt vart där det ska stå var och jag blir alltid lika irriterad när jag ser att större företag inte har tillräckligt kompetenta personer för att utforma en annons eller en webbsida med korrekt svenska.
 
//Steven :-)
 
 
 

Min kropp fattar ju ingenting

Jag springer ju mycket under sommarhalvåret, från mars till slutet av augusti brukar jag försöka hålla i. Det blir fem pass i veckan och totalt brukar jag pendla mellan 4,5-6 mil. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Jag har tränat hela mitt liv och jag hade nästan 20 år då jag tränade riktigt hårt för att bibehålla min position som hockeydomare på elitnivå. Numera tränar jag mest för att kunna unna mig att äta och dricka gott, framförallt under helgerna. Måhända ett ganska primitivt tänk, men jag mår bra av det och att plåga min delvis sargade kropp (mina knän mår inte jättebra....) ger min tävlingsiver ett visst mått av uppfyllelse.
 
Trots att jag tränat så oerhört mycket och borde känna min kropp på alla sätt så blir jag inte klok på den. Visst vet jag att jag för att fungera kräver extremt lite sömn, extremt lite mat och klarar extremt mycket stress. Jag klarar mig från alla influenser och de flesta förkylningar. 1998 var sista gången jag var sjukskriven på grund av sånt som de allra, allra flesta råkar ut för en eller flera gånger om året. Magsjuka har jag för övrigt inte heller haft på 15 år. Peppar, peppar... JAg rekommenderar verkligen inte mitt sätt att förhålla mig till mat och sömn, men det funkar för mig.
 
Hur som helst tänkte jag komma till att min kropp uppträder konstigt i samband med träning. I fredags var jag ledig från jobbet och hade sovit ut ordentligt, käkat en bra frukost och tagit det allmänt lugnt innan jag sprang 15 km. Kroppen var seg och de sista 2 km var riktigt tunga. Några dagar innan hade jag känt mig superfräsch trots få timmars sömn, ingen mat på hela dagen, knappat druckit något vatten utan mest hinkat vätskedrivande kaffe och likt förbannat gick det som en dans att springa 15 km. Igår sprang jag en halvmil. Jag hade tagit en redig sovmorgon och mest påtat i trädgärden hela dagen, inget betungande kroppsarbete överhuvudtaget. Trots detta var det hur tungt som helst, både under själva löprundan som efteråt. Idag däremot hade jag bara ätit frukost på morgonen, jobbat 10 timmar på raken utan rast och mat, men likt förbaskat kände jag mig hur pigg som helst när jag ånyo sprang 15 km. Fräsch i ben och kropp hela vägen och en ork som med lätthet hade kunnat ta mig 5-10 km längre. Jag fattar faktiskt inte varför min kropp kan trotsa alla naturlagar, men är naturligtvis tacksam över det.
 
Samtidigt är jag medveten om att jag inte blir yngre och att jag självklart måste vara rädd om mig och verkligen lyssna på kroppens alla signaler, vilket jag gör med en stor portion ödmjukhet. Tycker bara att det är så konstigt....
 
//Steven :-)

Tiden rusar fram

Vi är många som tycker att tiden går alldeles för fort. Dagarna bara svischar förbi, veckorna passerar i ett nafs, månaderna likaså och åren läggs snabbt till flera år och så har det gått ett decennium eller två.
 
Det dröjde faktiskt till för några år sedan innan jag själv fattade varför jag upplevde att tiden gick så otroligt snabbt. Då insåg jag det som många av er andra kanske redan har insett, nämligen att det är fullständigt logiskt att en dag, en vecka, en månad eller ett år upplevs att gå mycket snabbare ju äldre man blir. När man var 10 år var ju ett år en tiondel av hela sitt liv och det var inte så märkligt att ett sommarlov kunde kännas som en oändlighet. När man kommit upp i 50 är ju ett år bara två hundradelar av det liv man levat. Man behöver inte vara alltför belevad inom matematikens ädla konst för att veta att en tiondel är betydligt mer än två hundradelar. Jag kan inte se någon annan förklaring till att jag upplever att tiden rusar allt snabbare fram och det värsta är att det för varje dag bara går ännu snabbare i en accelererande hastighet. Deprimerande och ytterligare en anledning att leva i nuet och ta vara på varje dag.
 
En annan intressant sak vad gäller tid som jag ofta använder mig av är att tänka på en tidsrymd framåt och samtidigt tänka på vad som hände och vad jag gjorde om jag tänker på samma tidsrymd bakåt. Det kan göras i det lilla och det kan göras i det stora. Om jag exempelvis tänker på att det bara är en och en halv månad till midsommar så blir jag alldeles förskräckt om jag tänker på var vi var för en och en halv månad sedan. Då var det ungefär den 20 mars och ett riktmärke för mig är att vår underbara cocker spaniel Tindra hade blivit skadat av ett vildsvin några dagar tidigare. Det känns som igår och därmed känns det som imorgon som det är midsommarafton och vi successivt går mot mörkare tider. Negativa tankar, jo jag vet.
 
I det längre perspektivet så kan jag tänka på att när jag gick i högstadiet så pratade vi om andra världskriget. Jag tyckte det var hur länge sen som helst som det härjat ett storkrig i Europa och över stora delar av världen. Faktum är att det då hade gått cirka 30 år sedan kriget tagit slut och om jag idag tänker 30 år tillbaka så hade jag och Helena varit tillsammans i nästan tre år och var redo för vår första gemensamma lägenhet. Det känns som igår. På samma sätt kunde jag bli evinnerligt trött på min pappa som tjatade om Sveriges enorma framgångar i London-OS 1948. Fullständigt ointressant vad som hände på antiken tänkte jag då. Samma tidsperiod tillbaka från idag så hade Björn Borg hunnit sluta spela tennis och Mats Wilander vunnit French Open för första gången samt IFK Göteborg blivit UEFA-cupmästare. Hissnande, men framförallt otäckt att inse hur snabbt tiden går.
 
När jag hamnar i dessa funderingar tangerar jag också existentiella tankar och de är jobbiga att tänka. Samtidigt är det en nyttig påminnelse att tänka positivt, försöka påverka det man själv kan styra över och verkligen.... ja, nu kommer klyschan igen.... leva i nuet och njuta av varje dag.
 
//Steven :-)