Missa inte!

 

Tack för en strålande prestation!

Norge ska inte kunna gå att slå i en damstafett. Det som hände under OS förra året är ett undantag från en skidregel som gällt i många år. Stort grattis tjejer till en lysande insats idag!
 
//Steven :-)
 
 
 
 
 
 

Skid-VM i Falun

Ett av mina absoluta favoritidrottsmästerskap är skid-VM och det är hur häftigt som helst när det arrangeras på hemmaplan. Jag minns två tidigare VM i Falun, 1974 och 1993, och trots att det blev svenska guld vid båda dessa tillfällen (Thomas Magnusson respektive Torgny Mogren) så hade i Sverige den bredd som finns idag och framförallt saknades damer som hade kapacitet att fightas i den absoluta världstoppen.
 
   
 
När jag skriver detta har drygt halva mästerskapet avgjorts och vi måste vara mer än nöjda med den svenska insatsen. Fem medaljer så här långt genom Stina Nilsson som tog silver i klassisk sprint, Charlotte Kalla som erövrade bronset i skiathlon, Stina tillsammans med Ida Ingemarsdotter i teamsprint och sedan våra härliga guld genom Charlotte Kalla på 10 km fristil samt Johan Olsson på 15 km i samma disciplin.
 
Stina Nilsson är bara 21 år och redan en sprinter som har kapacitet att vinna mästerskap. Eftersom skidåkare i allmänhet blir som bäst efter många års stenhård träning kan vi anta att Stina kommer att utvecklas ännu mer om hennes kropp håller för den hårda träning som krävs. Hon är ju också utrustad med en bra spurt, varför det vore kul om hon även satsar på distansloppen. Att bli tvåa i en klassisk sprint efter i det sammanhanget omöjliga Marit Björgen är nästan som en seger.
 
 
Charlotte Kalla visade under skiathlontävlingens klassiska del att hon var snubblande nära toppformen. Hon som har den fria tekniken som sin favoritdisciplin åkte skiten av Marit Björgen och att hon sedan inte orkade stå emot Therese Johaug uppför mördarbacken efter en sådan öppning är inte mycket att säga om.

 
 
Teamsprinten är djävulsk tuff. Att inom det relativa korta tidsintervallet åka sprintbanan sex gånger per åkare är ungefär som att slänga ut en 800 meterslöpare i sex heat inom några timmar. Tömningen av kroppen och mjölksyranivån måste vara hemsk och tiden återhämtning minimal. Ida Ingemarsdotter, som inte riktigt prickat formen till detta mästerskap, visade ännu en gång enorm skalle och även i detta sammanhang är min beundran omåttligt stor för Stina Nilssons insats.

 
För några år sedan ansågs Charlotte Kalla nästan oslagbar över sin favoritdistans 10 km fritt. Sedan kom de andra åkarna ifatt och förbi och i sanningens namn har den här säsongen varit mycket upp och ner för Charlotte. I januari tog hon ett klokt beslut att hoppa över ett antal tävlingar och istället träna. Just det beslutet tror jag är nyckeln till den knallform nu visar och beskedet hon fick i Östersund veckan före VM var oerhört betydelsefullt för hennes mentala status. Igår hade hon dessutom lagom med vädertur och perfekta skidor vilket gjorde att den sensationella resultatlistan åtminstone hade en hyfsat väntad vinnare. Det syns på Charlottes teknik att hon är i perfekt fysisk form och i mental balans. Få skidåkare, kanske Therese Johaug, har sådan enorm utstrålning som Charlotte när det går bra och lika glittrande som ögonen är i framgång, lika svarta är de i motgång. Det är en enorm tillgång så länge man inte ägnar sig åt att skylla opåverkbara faktorer och där har hon utvecklats massor.

 
Jag missade Charlotte Kallas lopp i direktsändning (man måste ju jobba också...) men satt klistrad framför VM-magasinet på kvällen och kunde naturligtvis inte hålla tillbaka tårarna under bilderna från loppet, prisceremonin och intervjun efteråt. Att hon vunnit guld fick jag för övrigt reda på via sms av min fru, vilket var en ny fördelning av idrottsintresset i min familj. Exakt samma upplägg blev det under dagens guldlopp för Johan Olsson. Tyvärr inget TV-tittande under loppet, guld-sms från hustrun och tårar när jag tittade på VM-magasinet.
 
Johan Olsson är ett unikum. Inför varje säsong är det tveksamt om han ska fortsätta eftersom han vill vara hemma hos sin familj. Sen när han bestämmer sig för att åka ett år till, då blir han sjuk och/eller skadad och får stora delar av säsongen spolierad. Han kommer sedan till det stora mästerskapet i stort sett utan att ha åkt några lopp mot världseliten och väl i VM eller OS presterar han på en hysterisk hög nivå. Hans femmilsguld i Val di Fiemme för två år sedan kommer för alltid vara den enskilt mest magiska prestation en skidåkare utfört, men dagens segerlopp bar också bragdens stämpel efter den struliga säsong han haft.

 
Det vilar något melankoliskt och eftertänksamt över hela Johans personlighet. Lika omedelbar Charlotte Kalla är i framgång, lika återhållsam är Johan Olsson. Den personligheten i kombination med förmågan att alltid vara absolut bäst när det gäller skapar en magi kring honom som är svår att ta på, men lätt att älska. Hans meritlista börjar för övrigt bli imponerade, eller vad sägs om två stycken individuella VM-guld, två individuella VM-silver samt ett VM-silver i stafett. Vidare två OS-guld i stafett, ett individuellt OS-silver samt tre OS-brons, varav ett i stafett.
 
Övriga svenska insatser då? Mycket överraskande och väldigt fina placeringar för Sofia Bleckur (5:a i skiathlon) och Maria Rydqvist (4:a på 10 km fritt). Den sistnämnda var inte ens uttagen i truppen, men fick hoppa in som reserv då Anna Haag blev sjuk inför mästerskapet. Marcus Hellner blev 4:a på 15 km fritt, vilket är en mycket bra, men förarglig, placering. Dock lite fadd eftersmak att Marcus framstod som en dålig förlorare många timmar efter loppet där han skyllde på bristfällig banpreparering. Jag anser att det är helt fel fokus och på något sätt tog det lite ära från Johan Olssons fantastiska prestation. För övrigt startade fransmannen Magnificat fyra minuter efter Hellner och i hans fall höll banan till ett silver...
 
Några ord också om Calle Halfvarsson. Han har varit vår bästa åkare under säsongen. Ofta otaktisk och därmed med marginalerna emot sig. Nu verkar han helt formlös och jag är inte det minsta förvånad. Vi såg samma tendens hos Charlotte Kalla för några år sedan. Precis som Kalla gjorde då, så åker Calle nästan alla tävlingar i världscupen, inklusive Tour de Ski och dessutom kryddar han anrättningen med att starta på varje distans under mästerskapet. I min värld måste man ha rejäla träningsperioder också och jag hoppas att Calle ställs utanför stafettlaget på fredag. Jag ser dessutom gärna att Anders Södergren kallas in till söndagens avslutande femmil, även om den går i klassisk stil.
 
Damstafett imorgon och jag gillar Rikard Grips laguttagning. Att avsluta med Stina Nilsson istället för Charlotte Kalla kan bli ett genidrag, liksom det faktum att Charlotte får åka en klassisk sträcka, nämligen den så viktiga andra. Att Bleckur och Rydqvist får förtroendet är logiskt eftersom de har dokumenterad toppform. Realistiskt sett slåss vi om silvret med Finland, USA och Tyskland. På tal om det... är rysk längdskidåkning på damsidan helt död?
 
//Steven :-)