Stevens Sanningar

Redan midsommarafton, en hållpunkt som håller en vid liv under den mörka halvan av året. Inget pangväder här hos mig, men inte heller dåligt väder. Vi firar, så som vi ofta gjort de senaste åren, ensamma här hemma.

 

Den här fredagsuppdateringen är verkligen extra allt. Jag skrev ingen uppdatering förra hlegen då vi var i Göteborg och det är två veckor som ska sammanfattas och det är inte vilka veckor som helst. Det har hänt så oerhört mycket under dessa 14 dagar och jag ska försöka få med allt som varit viktigt för mig.

 

Om vi börjar med helgen för två veckor sedan var det en långhelg i och med att nationaldagen låg på fredagen. Det blev lite trädgårdsarbete, jag följde V75-travet från Tingsryd under lördagen och söndagen innebar som vanligt ganska mycket skoljobb.

 

Efterföljande vecka var avslutningsvecka i skolan. Vi har ett ganska statiskt schema vi följer år efter år med städdag på måndagen och klassens dag på tisdagen. Onsdagen innehåller en aktivitet där våra nior utmanar personalen, oftast i en femkamp och så även i år. Den var vi för övrigt tvungna att flytta in i vår idrottshall för första gången någonsin på grund av regn. Samma dag visar niorna upp ett spex där de driver med sina lärare och andra medarbetare. Alltid väldigt roligt 😅 Sedan pandemiåren har vi sedan uppdelade avslutningar, under torsdagen tar vi avsked av våra avgångsklasser och sedan har resten av skolan avslutning på fredagen.

 

Torsdagen skulle alltså vara den dag då vi skulle säga farväl till våra underbara nior, dels under en avslutningsceremoni och därefter en avslutningslunch. Allt vid och i Malmköpings stadshus. Det har alltid varit en känslosam dag för mig och när jag nu visste att jag skulle delta för sista gången var jag lite orolig på förhand att jag inte skulle klara att hålla ihop, men jag kände mig väldigt samlad hela morgonen.

 

Ceremonin blev på alla sätt jättefin. 63 ungdomar i 15-16-årsåldern som nu är mogna att ta nästa steg i livet. De var så fina, uppklädda och glada. Man ska naturligtvis inte jämföra ungdomar med varandra, men som helhet och som klasser måste jag säga att dessa nior varit något utöver det vanliga. De har förvisso upplevt pandemins baksidor i skolan, men å andra sidan har de haft sin skolgång hos oss under den period vi varit som allra bäst som skola.

 

 

 

Jerry och Benjamin kan sorteras in i gruppen elever som haft mycket att kämpa med och mot. Deras liv är långt ifrån en räkmacka, men med rätt vuxna omkring sig i skolan har de utvecklats så mycket, till och med längre än vad de egentligen hade potential för. Deras tal var innehållsrika, berörande, kloka och framfördes med stort självförtroende. Det är såna resor jag älskar kanske mer än någonting annat i skolan. Och vi är bra på att skapa förutsättningar för såna resor.

 

 

Den efterföljande lunchen höll på i nästan tre timmar. Vi åt en supersmarrig trerättersmeny tillagad av våra kockar Jacob och Johan. Det var tal och det var sånger. Dessutom blev varenda elev uppmärksammad av sina mentorer/klassföreståndare genom att de fick varsitt diplom med en twistad motivering. När vi bröt upp forsade tårarna hos så många. Eleverna är redo att gå vidare, ändå ska de lämna den trygghet och de personer som betytt så mycket under så lång tid. Tårar skulle det bli mer av under den kommande veckan...

 

 

Jag kände mig helt slut när jag åkte hem på kvällen, men samtidigt hade jag en viktig dag framför mig. Min sista avslutning med alla övriga elever på skolan som jag varit trogen i mer än nio år och som jag verkligen tagit till mitt hjärta.

 

Redan när jag vaknade på fredagsmorgonen hade jag en märklig känsla i kroppen. Idag skulle avskedet från alla elever definitivt ske. Jag har mötts av så enormt mycket uppskattning och kärlek från eleverna, inte minst under hela vårterminen när de visste att jag skulle sluta som rektor. Jag vet massor av elever på skolor runt om i landet som knappt vet vem deras rektor är och ännu mindre träffar hen i vardagen. Jag är glad att jag prioriterat att vara så synlig som möjligt.

 

Jag hade blandade känslor när jag kom till skolan. Å ena sidan mycket positiv förväntan, men å andra sidan var jag spänd inför hur jag skulle reagera under avslutningen. Jag minns än idag hur viktig känslan var av ett kommande sommarlov när det var skolavslutning och även om det var en speciell avslutning denna gång ville jag inte hamna i centrum och ta udden av frihetskänslan som eleverna skulle känna.

 

När jag kom till skolan stängde jag dörren till mitt kontor, satte på musik på hög volym och försökte fokusera på vad som komma skulle. Musik fungerar bra för mig på det sättet och är en signal till mig själv att nu är det viktigt att det blir bra. Jag var spänd, men samtidigt märkligt lugn och fokuserad i samma stund.

 

Avslutningen blev magiskt bra. Den innehöll allt det klassiska i form av sångframträdanden, tal och även denna dag några stipendieutdelningar. Mina ögon var bitvis tårfyllda och jag gömde mig bakom mina solglasögon, förutom vid de tillfällen jag själv höll tal eller delade ut stipendier. På slutet kom något som överraskade mig, men som samtidigt gjorde mig oerhört glad. Den superproffsiga konferenciern Elisabet, som funnits på skolan alla år jag jobbat där, höll ett otroligt fint tal som till stor del handlade om mig och min gärning på skolan. Det avslutades med att jag fick en stor och sagolikt vacker blombukett.

 

 

När avslutningen var klar blev det kramkalas. Jag vet inte hur många elever (och några vårdnadshavare) som ville kramas, ta selfies, ge mig blommor eller bara säga hejdå till mig. Det kändes som en evighet av kärlek.

 

 

Människor skingrades och jag bytte om. Min dag skulle nämligen inte ta slut där och då. På eftermiddagen hade jag och älsklingen tågbiljetter bokade till Göteborg. Vi skulle till Ullevi och se Håkan Hellström på kvällen. Det var ganska tajt och tågresan skulle inte medge några större förseningar. Vi hade riskeliminerat så bra vi kunde genom att boka biljetter från Södertälje Syd och därmed inte vara beroende av några byten.

 

Tågresan gick klockrent och vi rullade till och med in på Göteborgs central några minuter före tidtabell. Därmed hann vi ta spårvagnen till det boende vi bokat en bit utanför centrum, någon kilometer från Linnéstaden och Slottskogen. Vi hade hyrt en lägenhet via Airbnb, en lägenhet som visade sig vara supermysig och låg i ett lugnt villaområde ca 400 meter från spårvagnen. 

 

Efter att ha landat en stund och tagit ett par glas bubbel begav vi oss in mot stan igen. När vi kom till Ullevi hann vi få varsin burgare i magen innan vi gick in strax före dess att Håkan skulle göra entré kl 21. Vi såg honom för tre år sedan och var uppslukade då och lika förväntansfulla nu. Att recensenterna i kvällstidningarna dessutom varit lyriska vid föregående helgs konserter gjorde inte våra förväntningar mindre. Och som han levererade tillsammans med sitt band och sina gästartister. Herregud vilken liveartist han är! Nu känner jag (naturligtvis) inte Håkan, men han är så fin och inkluderande. Det sammanfattas så otroligt bra av Benjamin Ingrosso, som gästade, på hans Insta dagen efter (mer om Benjamin senare). Så här skrev Benji:

 

 

Konserten var ren och skär magi. Tänk att tillsammans med nästan 75 000 andra människor få uppleva så mycket kärlek, bra musik och gemenskap. Håkan är alltid en vattendelare, men har verkligen utvecklat både sin sång och inte minst är hans rörelser och koreografi på scenen genomtänkta på ett väldigt speciellt sätt. Min fru sammanfattade det bra när hon sa att i det avseendet är han en blandning av Charlie Chaplin och Michael Jackson. För mig fanns det tre ögonblick som gick utanpå allt annat, även om mycket annat också var fem plus.

• Valborg! Denna egentligen ganska simpla låt har på något sätt blivit synonymt med hans Ullevikonserter när allsången dånar ut över arenan.
• Nisse Hasselgren! En 13-årig kille som upptäcktes när hans mamma laddat upp en klipp på sociala medier där Nisse sjunger Nordhemsgatan leder rakt in i himlen. Klippet snappades upp av någon i Håkans band och Håkan ville ge Nisse chansen att sjunga låten på Ullevi. Jag vet inte mycket om Nisse, men jag får en känsla av att han är typiskt en så kille som inte till 100 % passar in i det trånga formatet skola, men som besitter andra och minst lika viktiga talanger. Kanske det finaste ögonblicket under hela konserten. [Filmklippet är från konserten den 7 juni].
• Benjamin Ingrosso. Detta musikaliska geni! Att han skulle gästa var inte känt innan och han kom direkt från en spelning i Bergen. Tillsammans med Håkan framförde han Din tid kommer och det var sannerligen magiskt att för första gången få se Benjamin live. Han sjöng sedan även Visa vid vindens ängar (Mats Paulson) som Håkan tidigare gjort en uppskattad cover av.

 

 

 

Sammanfattningsvis en kväll på Ullevi som jag bär med mig länge. Håkan har själv sammanfattat sina tre konserter på följande vis i sociala medier:

"Hej alla! Vill tacka alla tusenfalt för de här dagarna. Så många intryck inklämda på några få timmar. Så mycket förberedelser-musiker, ljud, bild, ljus, scenbygge, ja tusen och åter tusen detaljer. Och så plötsligt - Poff! Borta.

De flesta som spelar på Ullevi åker vidare till nästa land. Sen nästa och nästa. Men vi har bara några få tillfällen på oss. Kanske bara ett. Det blir så mycket ’allt eller inget-känsla’. Allt nu, liksom. Den känslan byggs upp länge inom en.

Jag såg när scenen plockades ner. När den lilla fantasibubblan demonterades. Tyckte att det kändes sorgligt. Men fint också. Och jag är så glad att jag fick uppleva det igen.

Ha en riktigt fin sommar nu! Vänta… Hörde jag skål? Ja det gjorde jag! Skåååål! 🍻
/Håkan"

📷 Hämtat från Håkan Hellströms Facebooksida

📷 Hämtat från Håkan Hellströms Facebooksida

Resten av Göteborgsvistelsen blev också mysig. Under lördagen tog vi en prommis i city, tittade på delar av prideparaden, vi köpte lite Picadeli och satte oss i en park och åt lunch och sedan en fika på ett mysigt konditori. VI hade samma kanonväder under lördagen som ni sedan fick här hemma under söndagen. Därefter tog vi spårvagnen hem till boendet och laddade för kvällen.

Vi hade ställt in kvällskompassen på vårt favvoställe Bee Kök & Bar. Samtidigt insåg vi att Prideveckan skulle innebär att det torde vara mer folk där än vad det brukar vara. Vi hade därmed en beredskap för att vi inte skulle komma in. När vi kom dit på kvällen vid 20-snåret var det full fart med discjockey och musik på deras uteservering. Det var tjockt med människor och vi hade inga stora förhoppningar när vi fråga hovmästaren om det fanns ett bord för två, men det fanns det och kvällen var räddad. Vi åt varsin supergod middag (räkmacka för mig, ceasarsallad med räkor för älsklingen) innan det var dags för dansen att ta vid. Det blev några timmars dans non-stop till härlig musik omgivna av härliga människor. Oj! Vad vi älskar detta ställe.

Söndagen skulle det inte bli hemresa förrän vid halvsju på kvällen. Vi checkade ut från boendet, åkte till Centralen och låste in vårt bagage innan vi drog tillbaka till Linnéplatsen. Där letade vi efter ett mysigt fik, men det var inget som föll oss i smaken. Istället tog vi en promenad till älskade Haga och där blev det fika.

Vi hade sett en bangolfbana i Slottskogen, av typen äventyrsgolf, som såg mysig ut och vi återvände till Linnéstaden ännu en gång. Nu för att mäta våra krafter i en av få sporter där Helena alltid är bättre än vad jag är. Jag tror aldrig att jag besegrat och jag suger verkligen i bangolf. Min enorma puttfrossa från tiden då jag spelade golf sitter i än idag. Jag fick dock ett rejält försprång redan på första banan, men när vi var klara hade Helena kämpat sig ifatt och förbi. Det slutade alltså som det brukar göra, men jag var ytterst nära att fixa oavgjort. Därefter låg vi och myste på en grönyta i väntan på att vi skulle bege oss till tåget. Det var ett sånt där fint tillfälle där man hinner prata med varandra och reflektera över diverse saker.

Tågresan hem gick sedan alldeles utmärkt och vi var i Södertälje vid 21:30-tiden och vi kunde se tillbaka på ännu en underbar göteborgsvistelse. Vi älskar verkligen Göteborg!

Nu hade vi kommit fram till den sista arbetsveckan med de allra flesta av mina fina medarbetare. Jag hade planerat in en programpunkt under tisdagen där jag ville reflektera över mina dryga nio år som rektor på skolan och även ge lite råd inför framtiden. Ur mitt perspektiv blev det en fin stund och en stor anledning till det upplägget var att vi dagen efter skulle ha en avslutningsfest. Jag ville verkligen att festen skulle kunna gå i glädjens tecken. Efter arbetsdagens slut åkte jag till Eskilstuna där det väntade ett par möten inom ramen för mitt engagemang i Guif.

På eftermiddagen dagen före, alltså på måndagen, hade vi vårt allra sista styrelsemöte med Europaskolan Malmköping AB. Sorgligt förstås. På kvällen var det ett samkväm med samma styrelse och några kollegor från Europaskolan. Vi var på ångbåtsbryggan i Strängnäs och hade ett sagolikt väder. Jag fick en avtackningspresent som var helt perfekt och som jag uppskattar mycket. Tack! 🙏🏼

Onsdagen var det alltså dags för fest. Vi hade bokat in oss på Hotel Malmköping och vi hade bokat det pålitliga partybandet Stig Boogie Band från mina hoods. Enkelt sammanfattat blev kvällen perfekt! Den kunde inte ha blivit bättre i något avseende. Det var massior av glädje och party, men naturligtvis också med stänk av sorg då många av oss aldrig mer ska jobba tillsammans.

Vi träffades redan kl 16 på eftermiddagen. Det var skolans ledningsgrupp som arrangerade och vi startade med en tipspromenad, kryddad med fyra av oss bemannade vätskekontroller där det serverades bubbel och cider.

Vid 18:30 satte vi oss till bords för att avnjuta en trerättersmeny. Herrejävlar vad god maten var. Toast skagen toppad med löjrom till förrätt, Svensk Ryggbiff med rödvinssås, brynt sparris, ostronskivling och friterad potatis som varmrätt samt en dessert bestående av en variation på rabarberkompott, toppad med glass samt kryddkokt och picklad rabarber.

Bandet bjöd både på allsång och ett musikquiz, verkligen inslag som höjde stämningen. När vi satt där och åt började det viskas om att man sett förre centerledaren och ministern Maud Olofsson på hotellet. Mycket riktigt, där satt hon vid ett bord tillsammans med sin man på uteserveringen och jag kunde inte låta bli att gå ut och prata med henne. En mycket trevlig kvinna och samtalet vi hade var intressant på många olika sätt. Jag fick 100 % medhåll i min take att den konventionella grundskolan sannerligen inte passar alla.

Tillbaka till festen. Jag var ju toastmaster och skulle ha koll på allt som skulle hända, men helt plötsligt gjorde några av mina medarbetare myteri och tog över taktpinnen. Hela gänget framförde en låt med en jättefin och rolig text till mig, skriven på melodin till Jag och min far (Olle Ljungström/Magnus Uggla). Jag ömsom skrattade och ömsom grät åt den fyndiga texten. Ett minne för livet liksom det kramkalas som utbröt efteråt. Som om det inte vore nog fick jag presenter, dels ett äppelträd (Sävstaholm) och dels en trälåda som innehöll allt mellan himmel och jord. Fantastiskt generöst av mina fina medarbetare. Tack! Tack! Tack!

Jag är så otroligt tacksam över att ha fått leda vår skola under så lång tid och tillsammans med denna härliga personalgrupp fått utveckla den till något som känns snudd på unikt. I vår skola har det funnits en plats för alla och vi har alltid gjort vårt yttersta för att hitta lösningar som kan passa olika individer.

Resten av kvällen bjöd på dans till partybandet, vilket i allra högsta grad bidrog till att kvällen blev så lyckad. Jag hade bestämt mig för att vara sist från festen och trots en enorm trötthet innan så klarade jag mitt mål. Jag och medarbetaren Björn höll ut till ca kl 03 innan det var dags att knyta sig. Jag hade lämpligt nog bokat ett rum på hotellet.

Efter en rejäl sovmorgon vaknade jag upp och kände att det varit fest dagen innan, dessutom med ett äppelträd på rummet 😂 Jag samlade ihop mig och gick en sväng till skolan innan jag promenerade tillbaka till hotellet, packade in allt i bilen och åkte hem. Hade jag fått önska på förhand mig hur avslutningsfesten skulle bli, då hade jag önskat mig att den skulle bli exakt så som den blev. Jag är så tacksam och lycklig över detta, men samtidigt så ledsen och sorgsen över att vi inte fick möjlighet att driva vår skola vidare så som vi gjort och som lett till framgångar och utveckling för så många.

Den senaste veckan har inte varit någon hälsoresa, men veckan innan blev det åtminstone 2,4 mil löpning och nästa vecka är det dags att ta tag i träningen igen. Först ska jag njuta av midsommarhelgen och fortsätta njuta av den senaste tidens intryck och minnen.

Nu önskar jag en fortsatt trevlig midsommarhelg och glöm inte bort att vara snäll och gör gärna goda handlingar för andra. Det är som bekant gratis och skapar en mycket bättre tillvaro för oss alla.

//Steven ❤