Stevens Sanningar

Det är inte fredag och därmed ingen fredagsuppdatering, utan det är sen måndagskväll och det blir alltså en måndagsuppdatering. En lång sådan dessutom med mängder av bilder och några filmklipp, hoppas du orkar ta dig igenom den. Tio dagar har passerat sedan min senaste uppdatering och det har varit en period där vi mestadels fortsatt att vara på semester. Jag brukar ju ofta hamna på en väderbetraktelse i mina inlägg och vi har haft 100 % flax med vädret då vi i början av den senaste tiodagarsperioden befann oss precis norr om de baltiska regnområdena som kom in och sedan rörde oss söderut igen när vädret stabiliserades här. I över en vecka har vi nu haft en temperatur på 28-29 grader där vi befunnit oss. Jag älskar det, men är naturligtvis medveten om dess baksidor.

 

Innan jag börjar berätta om mina senaste tio dagar vill jag tydliggöra något jag brukar göra med jämna mellanrum när jag beskriver vad vi gör. Jag är oerhört priviligierad som har råd att vara ute på semester där jag och min fru kan bo bra och ha råd att göra roliga aktiviteter tillsammans. Det är inte alla som har den möjligheten och det är jag väldigt ödmjuk inför, det har funnits en tid även i mitt liv där det var väldigt knapert och man fick vara glad för det lilla man kunde unna sig. Samtidigt finns det så mycket att uppleva, inte minst under sommartid, som inte behöver kosta massor av pengar.

 

Nåväl, jag avslutade förra veckans fredagsuppdatering laddade vi för ännu en kväll på Maln Hav och Krog utanför Hudiksvall, bara några hundra meter ifrån där vi bodde. Vi kom till restaurangen vid 20-tiden och det var fullbokad restaurang. Grillbuffén var supergod och hade ett lagom brett utbud. Jag tror att de flesta, så även vi, väntade på det hajpade coverbandet De Sotos som skulle spela från kl 21.

 

En kvart försenade släntrade bandet in på scenen. Sångaren annonserade att de skulle starta mjukt med att spela sommarlåtar under första setet och de inledde med Sunnanvind som Mares hade en jättehit med för några år sedan. Därefter dröjde det till slutet av setet innan det kom någon mer sommarlåt, men ett antal andra bra covers framfördes. Det lär jäkligt bra, ett tajt band med bra sång och en fin mix i repertoaren. Efter 45 minuter var det dags för paus, vilken annonserades som en "kort paus" av sångaren. Inget konstigt med det, 45 minuter är lagom längd på ett set om man ska spela en stor del av kvällen.

 

 

Den där korta pausen drog ut på tiden. Man märkte hur irritationen växte bland en stor del av publiken och jag blev jäkligt störd. Efter 35 minuter behagade bandet komma insläntrande till scenen, sångaren för övrigt med ett kraftigt överfyllt vinglas i handen. Bandet började med att släppa upp en randomtjej på scenen, en tjej som tillhörde något större födelsedagsfirande på restaurangen. Hon skulle sjunga The Best (Tina Turner) och den fantastiska låten blev fullständigt slaktad. Sedan fortsatte det med ett antal låtar som bandet framförde med stor oskärpa och ifrån att man under första setet tänkte att det här bandet vill jag se igen, kände jag bara avsky och var störd över hur man pissade på sin publik. Det ska tilläggas att man betalade en tilläggsavgift, utöver det man åt och drack, för att ta del av De Sotos. Innan andra setet var över lämnade vi restaurangen, både besvikna och irriterande.

För mig är det så här. Det tillhör en svunnen tid att inte starta i tid, det var sånt larv band höll på med förr i tiden. Jag går på många musikevents och konserter med betydligt bättre och mer etablerade band/artister än ett coverband som kallar sig De Sotos. Deras framträdanden startar alltid på tid. Punkt! Vidare, att man tillåter sig att ta en paus som är irriterande lång tillhör också det förgångna och sångaren var tydligt påverkad på ett sätt efter den långa pausen som gjorde att han gick från en bra sångare och kapellmästare för ett coverband, till en enbart pinsam figur som borde skämmas när fakturan skickas iväg.

 

Funderade vidare lite på det där. Inom vilken annan bransch skulle man ens tillåta att de som får ett arvoderat uppdrag skiter i tider, arbetar alkoholpåverkade och dessutom inte skäms över detta faktum? Det är kanske därför man fastnar i coverträsket, men tjänar alldeles för mycket pengar för sina gig i förhållande till framförallt seriositet. I min värld var det USELT! Nåja, vi begav oss tillbaka till vår fina stuga där vi betade av några program på TV. Valet för oss är/var väldigt fritt då vi nästan alltid har med oss vår Apple TV på våra resor.

 

Efter en god nattsömn var det lördag (även om det är svårt att hålla ordning på veckodagarna när man har semester). Det skulle bli vår sista dag i Hudiksvall och vi hade planerat att se mer av stadskärnan. Efter en god frukost tog vi våra cyklar och hojade de ca 4 km in till centrala Hudik. Där började vi med att göra några ärenden innan det uppstod en malör (nej, jag varken kissade eller bajsade på mig) som gjorde att jag cyklade tur och retur stugan innan vi fortsatte vår mysdag. Då blev det först en fika och därefter varsitt glas. Tyvärr valde vi Brödernas för det sistnämnda, mest på läget. De kan säkert göra goda hamburgare, men remkommenderas inte som pub. Det hindrade oss inte från att tömma glasen.

 

Vi bestämde oss för att äta hemma vid vår stuga eller nere vid havet. Därför cyklade vi till ICA MAXI och inhandlade diverse kallskuret och annat smått och gott till kvällens middag. Vi var först nere vid stranden och rekade, men det var förhållandevis mycket folk och inte så hög mysfaktor. Vi kände på havsvattnet och det var lika kallt som dagen innan. Vi avnjöt istället en supermysig middag på stugans fina altan. Det smakade verkligen sagolikt gott och kvällen blev en höjdare.

 

 

Söndag och dags för nästa resmål. Efter frukost och städning av stugan gav vi oss iväg. Vi behövde ladda vår elbil för att klara oss till kommande destination. Det märktes på himlen att molningheten med tillhörande regn- och åskväder hade letat sig norrut. Vi åkte till till en laddstation som vi utnyttjat tidigare och det var inledningsvis inga problem. Efter en stund verkade dock synken mellan laddstolpen och vår bil inte fungera. Bilen laddade, men inte enligt stolpen. När vi laddat tillräckligt försökte vi stoppa laddaren, men tji fick vi. Det gick inte att vare sig stoppa laddningen eller att ta ut laddkabeln ur stolpen hur vi än försökte och hur vi än testade de trick som finns. Ansvarigt företag för dessa laddare på St21 hade bara jour under kontorstid och gick inte att nå. Bananföretag som bojkottas framöver. Till slut löste sig vårt bekymmer då kontakten verkade återupptas och vi kunde åka vidare.

 

Vi hade bestämt att stanna till en stund på Hagmyrens travbana. Dels för att det alltid är härligt att besöka travbanor och se fina hästar, men också för att heja lite extra på Hanna Forslin och hennes häst Mary Chain som hon en bra segerchans. Det såg länge bra ut för Hannas häst, men orken tröt över upploppet och ekipaget blev femma efter att ha haft ledningen i 2000 av de 2140 meter som loppet var. I övrigt var det kul att även träffa Emma Mattsson, sambo till Jan Ove Olsson, hos vilka jag också haft häst i träning tidigare.

 

 

Därefter styrde vi norrut och vårt nästa mål som var Sundsvall. Någon mil innan vi var framme stannade vi för en fika på ett jättemysigt café, där det också var som ett hembygdsmuseum och lite annat smått och gott. Sedan återstod inte mycket tid innan vi parkerade utanför vårt hotell, Quality Hotel i centrala stan. Vi hade återigen hamnat norr om det ostadiga vädret och det var rejält varmt och soligt när vi kom fram till Sundsvall. Återigen högsta vinsten i väderlotteriet.

 

 

Efter att ha fått upp all packning på rummet, cyklarna installerade i hotellets bagagerum och en stunds mental landning på rummet så begav vi oss ut på stan för att hitta någonstans att äta. Vi bestämde oss för Guilty Pleasures och blev väldigt nöjda med såväl mat som med bemötande och service. Sedan gick vi en sväng för att bekanta oss lite med de centrala delarna av staden innan vi avslutade med varsitt glas på Bishop Arms. Vi såg bland annat en staty på Gustav II Adolf som förmedlade att han grundade Sundsvall 1621. Han hade bråda dagar med att grunda städer det året eftersom han också sägs ha grundat Göteborg samma år.  

 

 

Vi har många vänner som bor i Sundsvall med omnejd. En av dem, Kenneth Wellvik, lärde vi känna under 00-talet då vi ofta kryssade med först Birka Princess och sedan Birka Paradise, fartyg där Kenneth jobbade som nöjes- och kryssningsvärd. Vi har bibehållit kontakten, om än sporadiskt. Några veckor innan vår semester såg jag att Kenneth körde ett musikquiz på en restaurang ute på Alnön på måndagskvällar. Jag kontaktade Kenneth och han bekräftade att så är det. Vi bokade bord där inför kvällen då det såg väldigt mysigt ut och dessutom gick det en båt från hamnen inte långt från vårt hotell. Då var kvällsplanerna klara.

 

Eftersom det var varmt och skönt väder bestämde vi oss för att söka upp en badstrand. Det fanns många att välja på, men vi föll för Bänkåsvikens strandbad på södra delen av ön. Vi tog bilen dit, det var ändå en enkel resa på dryga två mil, och blev inte besvikna på stranden. Däremot var det svinkallt i havet (ca 17 grader), men älsklingen doppade sig ändå vilket var strongt gjort. Jag behöver ju som bekant(?) mina 27 grader för att bada 😅 Mitt i vårt mysiga solande kom det sedan en kort regnskur nästan från ingenstans och vi bestämde för att åka tillbaka till stan. På vägen ut till badplatsen hade vi sett var restaurangen som vi skulle besöka på kvällen var belägen och vi bestämde för att stanna på hemvägen och ta en fika där i ett café som låg vägg i vägg med restaurangen. Där var det ohyggligt mycket folk och lång kö, men det var värt köandet och vi fick en mysig fikastund med utsikt över havet.

 

 

På kvällen väntade alltså en utflykt till samma plats, men nu via en båttur som tog 25 minuter. VI var tidigt på plats i hamnen då vi inte hade en aning om hur många som skulle åka med båten och det gick inte heller att förboka. Vi hade inte behövt vara så ivriga, men det var ändå en bra känsla att gå ombord först och ta de bästa platserna utomhus på båten med en riktigt bra utsikt.

 

 

Färden gick till restaurangen Carlsvikspiren och omedelbart när vi kom fram träffade vi Kenneth. Det var några år sedan vi sågs och det var sannerligen ett kärt återseende. Vi beställde mat, jag en rejäl räkmacka och älsklingen en ceasarsallad med räkor. Strax innan Kenneth skulle köra igång quizet kom han in och bjöd oss på en andra omgång med dricka till maten. Både innehållet i Helenas vinglas och mitt ölglas var rejält tilltagna jämfört vad vi själva beställt. Tack Kenneth 🙏🏼

 

 

Vi åt medan quizet rullade på. Vi är ganska bra på musikkunskap och kunde många av frågorna. Dock har vi svarta hål vad gäller filmer och filmmusik samt hårdrock. Frågor inom dessa genrer klarade vi inte och vi var chanslösa på toppstriden. Nu gjorde det ingenting, quizet var väldigt bra sammansatt och det viktigaste för oss var en bra restaurangupplevelse, lite underhållning och framförallt att vi fick träffa Kenneth och vi hann prata mycket med honom. När vi var tillbaka inne i Sundsvall gick vi hem och tittade på lite TV innan vi somnade i skaplig tid.

 

 

Efter att vi hade ätit frukost på tisdagen bestämde vi oss för att ta bilen upp till Södra Stadsberget där man har en vidunderlig utsikt över hela stan och dessutom hade vi bestämt för att trots hettan och gå några kilometer på någon av alla dessa fina spår och leder som finns på berget. Det var varmt, men det var också häftigt att ta del av den magnifika vyn där uppifrån.

 

 

När vi kört tillbaka till hotellet, med ett stopp för att tvätta bilen, var vi först ute på stan och tog den obligatoriska dagliga fikan. Sedan tog vi ut våra cyklar och hojade ett par kilometer till Himlabadet som också ligger centralt. Jag tror att det är en av Sveriges största badanläggningar med två rejäla bassänger, den ena 50 meter lång. Dessutom finns ett äventyrsbad kopplat till anläggningen, men det sistnämnda var inget för oss den här gången.

 

 

Vi hade en filt med oss och även om det var mängder av människor den här varma baden så räckte de väl tilltagna gräsytorna till och vi hittade en mysig plats där vi slog oss ner. Jag hade en miniförhoppning om att vattnet i bassängerna skulle vara så varmt att jag skulle kunna bada trots min allergi mot att inte kunna bada där jag blir alltför nerkyld. Helena gick iväg och tog sig ett dopp och simmade några hundra meter. När hon kom tillbaka gissade hon att vattentemperaturen låg på 28 grader och jag blev jätteglad. Naturligtvis hade vi vår badtermometer med oss och när vi mätte upp temperaturen var den mycket riktigt 28 grader, lite drygt till och med.

 

 

Det innebar att även jag hoppade, eller rättare sagt försiktigt klev i från en badstege 🙈, i plurret och det var verkligen underbart att kunna bada när det var så varmt ute. Jag låg i ganska länge, simmade också några längder och påmindes ännu en gång att jag har dålig "simkondition" eftersom det är så sällan som jag badar och simmar.

 

Kenneth berättade för oss under måndagskvällen att det var underhållning på Stora torget under tisdagskvällen, för övrigt alla tisdagar under juli med rubriken Sundsvall bjuder. Vi gjorde oss ingen brådska dit, men anslöt mitt i ett segment med allsång. Vi hade inga sånghäften, men det var välkända låtar som framfördes av ett mycket kompetent band och med Annica Svensson och Elisabeth Augustsson som ledare av allsången. Det slog mig att i stort sett varenda låt som spelades under den stund vi var där, gavs ut på 70-talet. Tänk att så många låtar som har ca 50 år på nacken fortfarande är så populära att alla generationer kan sjunga med.

 

 

Medan de flesta andra stod och väntade på att Lasse Kronér skulle inta scenen gick vi till en restaurang som låg vid torget. Också det ett tips från Kenneth Wellvik, nämligen den italienska krogen Basta. Vi fick vänta en stund på vårt bord, men det var det värt eftersom vi sedan fick i vårt tyckte restaurangens bästa bord. Det var ännu ett lyckat restaurangbesök och tillsammans med ett annat sällskap vid ett bord intill, satt vi kvar till dess att alla andra gäster hade lämnat.

 

 

Onsdag och dags att bege oss iväg igen. Som så många gånger förr hade min underbara fru en överraskning i bakfickan. Jag hade självklart fått reda på att vi skulle vara borta ytterligare två nätter, men visste inte var vi skulle bo och ännu mindre vad hon planerat att vi skulle göra. För mig är det inga problem med den typen av överraskningar och när vi lämnade Sundsvall var det hon som dirigerade vilka vägar jag skulle ta. 

 

Vi körde ett antal mil söderut på E4, men redan före Söderhamn körde vi in på en mindre väg som ledde oss fram i ett jättefint hälsingelandskap. Det finns så många platser i Sverige där folk lever sina liv och där jag får känslan av att stressen är något mindre och tiden går lite långsammare. Nåväl, vi passerade ett antal mindre byar och körde sedan genom Bollnäs. Denna klassiska bandyort har jag besökt för att gå på trav, men även för att döma hockey i Junior-VM för länge, länge sedan. Resan gick vidare och jag läste både Falun och Rättvik på vägskyltarna och på den sistnämnda orten gjorde vi ett stopp. Vi ska bara proviantera här, sedan ska vi vidare meddelade kartläsaren.

 

Det var samtidigt en fajt mot klockan. En av mina delägda hästar, Casper For Cash, skulle starta i Karlshamn och det skulle bli på vippen att vi skulle komma fram till den för mig okända destinationen enligt älsklingen. Uppkopplingen på vägarna i dalaskogen var inget att hurra över, men jag räddades av ett fruktansvärt åskväder över Blekinge som gjorde att Caspers lopp blev 20 minuter försenat. Innan vi provianterade tog vi en fika med tillhörande Rättviksglass. Då hade även Casper sprungit och ni kan ju själva se hur det gick på filmklippet här under.

 

 

Därefter besöktes såväl Systembolag som ICA innan färden gick vidare i sydvästlig riktning. När vi var halvvägs till Leksand bad Helena mig svänga av mot Tällbergs, denna underbara lilla ort där vi varit så många gånger. Men min fru är lurig och vi åkte igenom Tällberg och passerade ytterligare några av siljansbyarna mellan Rättvik och Leksand innan hon sa att här kan du svänga in.

 

Vi kom fram till ett stort hus som låg högt med utsikt över Siljan och möttes av en man som var i full färd med att träna bågskytte. Jag skannade snabbt av den tilltagna tomten och kunde se en liten stuga ligga bredvid bostadshuset.

- I den där stugan ska vi bo kommande två nätter, meddelade älsklingen.

Att vi skulle bo i en stuga hade jag fått reda på när vi provianterade i Rättvik eftersom vi handlade råvaror till att göra egen frukost. När vi kom in i stugan blev vi nästan knockade. Det var så fint och så välordnat på alla sätt, dessutom var utsikten magnifik och farstukvistens trädäck perfekt placerad. Vi bokar ofta boende via airbnb och har aldrig blivit besvikna, men detta var ytterligare en dimension.

 

Klockan hade blivit ca 17:30 när vi kom fram och jag tänkte att det blir väl en lugn kväll i stugan, men älsklingen hade naturligtvis en annan plan. Vi drog nämligen iväg på våra cyklar i riktning mot Tällberg, men redan efter ett par kilometer var det dags att svänga av ner mot Hjortnäs brygga. Där har vi varit en gång tidigare, jag tror att det kan ha varit 2013 eller 2014. Den gången åkte vi med en båt från Leksand, också den gången en överraskning för mig. Det visade sig att det denna kväll skulle vara samma band som också spelade när vi var här förra gången, nämligen Larz-Kristerz från Älvdalen och med vännen Kent Lindén från Strängnäs i bandet. Dessutom ett par extra kul detaljer. Dels mannen som gick runt och kastade ut något på dansgolvet, säkerligen för att det skulle bli bättre glid under dojorna, vilket påminner mig om att vi hade potatismjöl på bordshockeyspelet när vi var små för att pucken skulle gå snabbare. Den andra detaljen var att en av gästerna på dansen tog sitt flygplan till Hjortnäs brygga.

 

Vi gillar ju att dansa disco, men dansar ytterst sällan till dansband. Ändå har vi alltid gillat Larz-Kristerz och det är kopplat till att vi flera gånger besökte Dansbandskampen när den avgjordes i Strängnäs 2008-2009. Det första året var det ju det sköna älvdalsbandet som vann och slog igenom på bred front. Sedan har vi varit på en julshow med dem i Tällberg, vi har sett dem live på Birka Paradise och vi har sett dem live på Allsång på Skansen.

 

 

Jag bara njöt av att vara på plats. Jag har ett oerhört stort kärleksförhållande till genuina folkparker och även om det inte finns så många kvar längre, så påminner de mig om en tid som flytt och som jag saknar väldigt mycket. På gott och ont bär jag på en stor nostalgiådra som får sitt fulla lystmäte när jag kommer in i en gammaldags folkpark. Här vid Hjortnäs brygga är ju dessutom miljön precis vid Siljans strand helt magisk. Det blev en helt suverän kväll. Vi åt i parken, jag rostbiff med potatissallad och Helena lax med kokt potatis. Vi vågade oss upp på dansgolvet ett flertal gånger och vi njöt av det vackra vädret och solnedgången över den lika vackra Siljan. I samband med en paus fick vi också en längre pratstund med Kent Lindén, han var lika glad och sorgfri som vanligt när man träffar honom. För att också göra en koppling till coverbandet De Sotos som jag skrev om tidigare i inlägget, var det här ett rakt igenom professionellt uppträdande med respekt för tider och sin publik. På tal om publiken så var det oerhört glädjande att se så många ungdomar på plats och att se dem dansa som om det vore den mest självklara aktiviteten i världen. Det var med en välbehagskänsla vi cyklade tillbaka till stugan i den sena, men ljumma, dalskvällen.

 

 

Efter en natt med jätteskön sömn i de härliga sängarna väntade en ny dag. Att något var på gång på kvällen hade jag förstått och jag fick reda på att vi skulle behöva vara klara för avfärd på cyklarna redan kl 16:30. Vi fördrev dagen genom att ta bilen in till Rättvik där vi först åkte till travbanan och hälsade på min delägda häst Global Fine Dining hos tränaren Viktor Lyck och skötaren My Eriksson. Fine Dining startade för övrigt på Hagmyren igår (söndag) och var favorit i loppet. Hon fick en pangstart från sitt springspår och tog ledningen, men rullade över i galopp i första sväng och så var den dagen förstörd. Efter besöker på travet la vi oss på badstranden i centrala Rättvik som finns i anslutning till långbryggan och campingen. När jag tänker efter var det nog första gången jag varit i Rättvik utan att ha gått ut på den 628 meter långa bryggan. Helena badade och jag var redo att åtminstone gå ut en bit i det långgrunda vattnet, men när hon meddelade att det var lika kallt som det var i havet utanför Sundsvall, bestämde jag mig för att inte ens doppa tårna. Temperaturen låg på ca 17 grader verifierade också vår termometer.

 

 

På eftermiddagen laddade vi upp i stugan med skön musik, bubbel och snacks. Jag hade ju naturligtvis tänkt en del på vad som kunde vara på gång och trodde att vi skulle cykla till Tällberg för att därifrån ta en buss till Dalhalla. Jag hade ingen koll på vem som uppträdde där, men jag trodde på det upplägget. Men när vi cyklade iväg kom min gissning på skam direkt, då vi svängde mot Leksand istället för mot Tällberg. Nåja, jag tänkte att vi kanske ska åka buss från Leksand men så blev det inte. När vi cyklat ett par kilometer säger älsklingen att hon glömt filten. Är den viktig? frågade jag. Vi kan klara oss utan, fick jag till svar men jag märkte att den nog borde vara med. Jag cyklade tillbaka till stugan i högt tempo och hämtade filten. Då började jag ju ändå fundera på om det kunde vara något annat än Dalhalla, där har man ju ingen användning av en filt.

 

När jag var tillbaka där älsklingen väntade på mig så lotsade hon och Google Maps oss fram till Gropen i Leksand, platsen där jag tror att Sveriges största midsommarfirande går av stapeln varje år. Runt Gropen var det höga staket, jag såg en stor scen och det rörde sig massor av folk i området. Kön var redan ett par hundra meter lång för att bara en kvart senare vara minst 5-600 meter lång.

 

 

Helena trodde jag visste vilka som skulle uppträda, det hade nämligen nämts på P4 Dalarna när vi åkte från Rättvik och vi hade radion på i bilen. Jag måste ha suttit i helt andra tankar eftersom jag inte hade någon aning. Entréerna öppnade kl 17:00 och det tog en stund att passera säkerhetskontroll och biljettcheck innan vi var inne. Då såg jag en backdrop där det stod Atomic Swing. Det var ju ett 90-talsband som hade några hits, men det kändes märkligt om älsklingen tagit med mig på en konsert med bara det bandet. Där och då räknade jag ut att det borde vara flera artister/band som kommer att uppträda.

 

 

Gropen var verkligen en bautastor grop med sluttande grässlänter. Vi hade ju som bekant filten med oss och nu hade jag ju fattat varför.  Vi gick ända ner och la vår filt längst fram, men säkert tiotalet meter från kravallstaketet vid scenen. Det var en bra placering och ytan fram till staket var i stort sett tom genom hela kvällen.

 

 

Kl 18 började det hända grejer på scenen. Leksands spelmanslag kom in i folkdräkter (såklart!) och med fioler. De spelade väl ca en halvtimme och det var en trevli start. Samtidigt hade älsklingen gått iväg för att fixa något att äta åt oss, korv stod högst upp på bådas önskelista. Hon kom tillbaka, men det dröjde så länge att spelmanslaget hade avslutat och Atomic Swing hade hunnit dra av nästan hela sitt set. De sistnämnda gjorde det jäkligt bra och det som slog mig mest, var att ljudet kan ha varit det bästa konsertljud jag någonsin upplevt. Det höll dessutom i sig hela kvällen. När Helena kom med våra korvar beskrev hon ett fullständigt kaos där vid de få platserna (foodtrucks) där det serverades någon form av mat. Det fanns helt enkelt för få ställen och köerna var gigantiskt långa. Till sist i detta stycke en fråga: Spelar verkligen alla violinister med stråken i höger hand? Jag tänker att det förekommer att exempelvis gitarrister, hockeyspelare och golfspelare ibland spelar åt andra hållet än majoriteten, ungefär i samma proportioner som andelen vänsterhänta. Men jag har aldrig, tror jag i alla fall, sett någon fiolspelar hålla stråken i vänster hand. Å andra sidan kanske det är tur, eftersom det skulle kunna skada ett eller annat öga om ni fattar vad jag menar 😅

 

 

Efter Atomic Swing började det roddas om på scenen. Ganska snart kom det upp en ny backdrop och där stod det Popsicle. Ytterligare ett jäkligt bra 90-talsband alltså och jag började eventuellt se en röd tråd. Under scenroddandet gick jag iväg för att köpa varsin öl till mig och Helena. Det var ju också en upplevelse eftersom kapaciteten om möjligt var lika dålig som för att köpa mat. Efter långt köande fick jag mina öl och skulle gå tillbaka till vår plats, då visade det sig att jag inte fick lämna den halvan av Gropen... man hade nämligen delat Gropen i två delar, om ni tänker er ett kravallstaket från scenen och ända upp för hela slänten. Det fanns noll information om att det bara var den ena halvan som man fick konsumera alkohol på. Jag fattar hela grejen med serveringsområden och tillstånd, men var för bövelen övertydliga med infon. Nåja, vi löste det lite snyggt med att jag gick ner till Helena och langade över ölen till den sida där vi satt och vi blev lagbrytare för en stund.

 

 

När jag skulle köpa öl, träffade jag för övrigt Leksandslegendaren Christer "Prippen" Svedu. Honom har känt i 40 år då han alltid varit involverad i Leksands hockey på olika sätt och fortfarande är detsamma. En verklig hederskille som jag märkligt nog alltid brukar stöta på när vi är på kulturevent i Dalarna. Båda gångerna vi varit på Hjortnäs brygga har vi träffats, vi har mötts Dala Floda och nu sågs vi här i Gropen.

 

 

Jag missade tyvärr det mesta av Popsicles framträdande, precis som Helena missade Atomic Swing. Allt beroende på kraftigt underdimensionerade försäljningsställen och den delen var ju rena tomteverkstan. Lika bra som ljudet, roddandet på scenen och framträdandena var, lika uselt var serveringsupplägget. Dessutom var det ockerpriser på allt, men det är man ju van vid även om jag upplevt motsatsen. Men denna prisnivå skulle t.o.m. få Pressbyrån att framstå som en inrättning med "Galna Gunnar-priser" 🤦‍♂️ Det lilla jag såg av Popsicle var jäkligt bra och kul att för första gången få se Andreas Mattsson på scenen. Rösten höll väl inte 💯 men det var inget som störde.

 

 

Ny paus och ny scenrigg, men ingen backdrop som avslöjade något. Efter en stund kom han ändå in på scenen tillsammans med sitt band, Viktor Norén. Vi har ju sett Viktor tre gånger tidigare, en gång tillsammans med brorsan Gustav i Dala Floda tillsammans med diverse spelmän i en underbar folkpark(!), en gång i Stockholm också tillsammans med Gustav samt en gång i Uppsala med samma band han hade med sig denna kväll. Jag hade ju i förbigående sett att han skulle spela någonstans i Hälsningland dagarna efter att vi varit där och i efterhand fick jag reda på att han gör en turné i stora delar av landet där han hyllar olika landskap. Det här var hyllningen till Dalarna och det var ju speciellt så tillvida att han kommer från Borlänge.

 

 

Viktor är ju så jäkla bra på allt han gör tycker jag, inget undantag den här kvällen. Dessutom har han vädigt tänkvärda och fina mellansnack som på ett fint sätt knyter ihop framträdandet. Det infann sig magi under kvällen där Lisa Nilsson med sin gitarrist Mattias Torell gästade, det gjorde också dragspelsvirituosen Bengan Jansson och vi fick se Sweet Chariots återuppstå, dvs duon Niklas Frisk (från Atomic Swing) och Andreas Mattsson (från Popsicle). Komikern Farao Groth bjöd på några riktigt bra och roliga ståuppor. Wow! säger jag bara. Det blir ju aldrig samma sak att se något inspelat, men för dig som gillar musik och har en stund över, har jag klippt ihop ett rejält sammandrag av en del av det som framfördes denna magiska sommarkväll i Gropen i Leksand. Åh vad jag är tacksam för min älskade fru som scoutar sånt här och musik live är verkligen livet.

 

 

Den här kvällen gick det extra lätt att cykla hem och på stugverandan snackade vi igenom allt vi upplevt under kvällen innan vi kröp ner i våra sängar. Nästa dag var det dags att bege oss hemåt och kl 11 skulle vi vara klara med packning och städning.

 

Packningen, städningen och hemresan gick utmärkt. Vi stannade i Västerås och handlade lite mat, vi stannade i Skogstorp och hämtade upp en av våra hundar och vid 17-tiden var vi hemma igen. Då åkte vi och hämtade vår andra hund en knapp mil hemifrån och sedan var det bara att börja packa upp, sätta igång tvättmaskinen osv. Skönt på ett sätt att vara hemma, men semestern i sin helhet var sagolik på så många sätt och vi känner oss mer än nöjda med allt vi sett, allt vi upplevt och inte minst vår egen samvaro. Det är första sommaren på flera decennier där jag verkligen kunnat vara 100 % i nuet tillsammans med Helena och det beror ju på att jag inte har något som ligger över mig, mer än möjligtvis den lilla detaljen att jag borde skaffa mig ett jobb 😅 Något som jag vet kommer att lösa sig på det ena eller andra sättet.

 

För Helena skulle helgen inte bli något vilohem. När hon fyllde jämnt i januari fick hon en present av våra barn där de skulle ta ut henne på en helkväll i Stockholm med god mat som huvudfokus. När detta skulle ske i våras blev vår ena dotter sjuk varför det skjutits fram till i lördags. Jag skjutsade henne till tåget vid 13-snåret och hon fick uppleva en helt underbar eftermiddag, kväll och söndagsförmiddag med barnen. Det innebar att jag var gräsänkling och jag pysslade med lite allt möjligt, om än i ett väldigt långsamt tempo. Jag kände mig också lite nere, troligtvis som en reaktion på att vår semesterresa var slut och alla intryck som skulle bearbetas och sorteras. Jag har väldigt svårt när saker tar slut...

 

Efter att jag hämtat älsklingen vid tåget i stort sett ett dygn efter att jag lämnat henne på samma plats, började det kännas bättre. VI la några gemensamma söndagstimmar på trädgårdsarbete, det är mycket som blir eftersatt när man är borta i elva dagar och åtminstone mina huvudsakliga arbetsområden här hemma var rejält eftersatta redan innan 🙈

 

När vi åker på semester brukar det vara startskottet för oss att lyssna på Sommar i P1. Vi väljer ut vilka vi vill lyssna på och sedan avgör slumpen vad vi väljer. Jag tycker det är en extra dimension att lyssna på sommarpratarna tillsammans med någon annan för att direkt efteråt kunna reflektera tillsammans. Vi hann med åtta program så ännu återstår massor av lyssning. De vi betat av hittills är Ludmilla Engquist, Linnea Wikblad, Klas Eriksson, Edward af Sillén, Andreas Norlén, Pascal Engman, Eva Röse och Ida Engvoll. Programmen har ju, som sig bör, haft olika karaktär men sammantaget tycker jag att alla hållit måttet och på sitt sätt varit väldigt intressanta. Självklart sticker Klas Erikssons tragiska historia ut som det program vilket har gripit tag i ens innesta. En annan kul detalj var att Eva Röse pratade om att samla på bra människor, något jag också lyft fram många gånger men aldrig hört någon annan uttrycka. 

 

Eftersom det blev måndagsuppdatering så är det inte läge att önska trevlig helg, utan jag får önska en trevlig vecka istället och det gäller ju oavsett om du har semester eller om du jobbar. Var snäll och gör goda handlingar så mår både du och andra personer du stöter ihop med bättre.