Stevens Sanningar

Jag har ju genom hela mitt liv varit en riktig sportnörd och som ung tittade jag på allt och memorerade varenda resultat, tabell och rekordhållare. Fotboll var väl det som jag höll på allra mest med, inte minst både som aktiv och som ungdoms- och juniortränare. Min ishockeydomarkarriär kom emellan (vilket jag är oerhört glad och tacksam för), annars hade jag säkerligen spelat fotboll på någon lagom nivå, en bra bit ifrån stjärnglansen.

 

Tyvärr har mitt liv därefter i vuxen ålder utvecklats till att jag alltid jobbat för mycket (självförvållad prioritering och inget jag skyller på någon annan) och under perioder varit väldigt engagerad i form av diverse ideella uppdrag inom idrottsrörelsen, både som ledare/tränare och förtroendevald i diverse styrelser.

 

Allt detta har inneburit att mitt stora idrottsintresse har fått stå tillbaka när det gäller att följa olika idrotter på TV eller live. Jag har hängt med, men inte alls på samma nördiga nivå som när jag var ung. Det kan jag sörja väldigt mycket och det märkliga har ju också varit att jag haft få favoritlag som jag följt i vått och torrt. Trots att fotboll var min sport har jag aldrig haft ett favoritlag, varken i Sverige eller i någon av de utländska ligorna. Klart att sympatierna varit starkare för vissa lag mer än andra, men förlust eller seger för något fotbollslag har inte berört mina känslor nämnvärt. Landslaget har ju naturligtvis skapat ett engagemang i samband med stora mästerskap, särskilt de gånger som vi haft ett lag som kunnat de bättre nationerna.

 

I ett tidevarv då både den svenska klubblagsfotbollen och den internationella diton har blivit mer hajpad än någonsin, då har jag stått på sidan om och lite föraktfullt fnyst och undrat hur fotboll kan vara såååå viktigt för civiliserade människor. Jag har dessutom tagit alla chanser att pissa på fotbollen och alla filmningar som jag fått för mig är mycket mer regel än undantag. Typiskt beteende när man känner att man inte är en del av en rörelse, men där man innerst inne skulle vilja vara.

 

Vi gav ett av våra barnbarn, tolvåriga Axel, en upplevelsejulklapp. Den innehöll i och för sig flera upplevelser, men juvelen i kronan var att gå på sportbar och titta på en match med hans favoritlag Manchester United. Vi valde bortamatchen mot Liverpool i Prremier League och idag var det dags. Vi bokade bord på Tolv, dvs O'Learys vid Globen/Avicii arena/3/Tele 2 (ja, ni vet... kärt barn har många namn). Adriian var klädd i Unitedmålvakten Onanas tröja och vi hade fullt sjå att få honom förstå att han inte skulle ha några större förhoppningar. Adrian har nämligen, till skillnad från sin morfar, ganska svårt att hantera förluser.

 

Nyss hemkommen på hotellrummet är jag helt besatt av vad jag fick uppleva. Jag vet ju inte om det var en match över snittet eller inte, men herrejävlar vilken underhållning vi bjöds på. Högt tempo, full intensitet, underbar publikatmosfär, skickliga individuella prestationer gång efter gång, inga löjliga filmningar, en domare som var kanonbra med ett ledarskap jag älskade, snygga mål, spänning... Ja, matchen hade i mitt tycke ALLT!

 

Idag var dagen då jag blev nyförälskad i fotboll och bara måste skapa utrymme i mitt liv för att hinna se åtminstone en bråkdel av det utbud som finns. Precis samma prioritering måste jag göra med en massa andra sporter som jag tidigare följde slaviskt men sedan många år valt bort.

 

Julklappen till Adrian, blev även en julklapp till mig själv.