Stevens Sanningar

Dagarna rullar på i en faslig fart och blir till veckor som blir till månader. Det känns positivt och negativt på samma gång. Jag välkomnar ljuset som sprider sig och erövrar minuter varje dag och vi befinner oss väl någonstans precis mellan vintersolståndet och vårdagjämningen.

 

Jag brukar tacksamt kunna "skryta" om att jag sällan är sjuk. När andra människor får influensa eller jobbiga förkylningar med tillhörande feber, då klarar jag mig i allmänhet. Nu har jag emellertid varit lite risig ett par dagar, kanske med feber och något som sitter fast långt ner i luftrören.

Det är oundvikligt att inte börja med det (för de flesta av oss) oförklarliga dådet vid Risbergska skolan i Örebro. Det finns ju många vinklar man kan välja när man ska skriva om det fruktansvärda som hände i tisdags. Jag vill närma mig det hemska ur några olika perspektiv, utan någon som helst ambition att vara heltäckande.

 

Jag har förstått utifrån Polisens pressträffar att det var ett fullständigt inferno som mötte dem i den enormt stora skolbyggnaden (17 000 m2). Jag kan inte förstå hur man har mage att kritisera Polisens insats (vilket förekommit) när de tar sig in i en rökfylld byggnad där de ser ihjälskjutna människor och inte har har en aning om hur många gärningspersoner det kan finnas i byggnaden. I min värld är de hjältar.

 

Något som stör mig något oerhört är när politiker, skolmänniskor och andra förståsigpåare redan dagen efter går ut med olika förslag om hur detta hade kunnat stoppas och hur vi ska göra vårt samhälle ännu mera slutet. En gång för alla är det så att ensamma, sjuka och motiverade gärningspersoner är det i princip omöjligt att skydda sig emot. Det spelar ingen roll hur mycket inrymningar vi tränar på eller hur mycket skalskydd vi skaffar. Dessa vilsna människor med ett irrationellt beteendemönster kommer alltid vara en risk, såvida vi inte ska bo, leva och verka i ointagliga bunkrar och det tror jag faktiskt inte att någon vill.

Det tredje perspektivet jag vill ta upp är kanske det viktigaste. Det vi vet om attentatsmannen Rickard Andersson är att han helt tappade fotfästet redan i högstadiet. Han slutade grundskolan med obefintliga betyg och gick aldrig på gymnasiet. De senaste åren har han levt som skugga i samhället utan egentligt umgänge och utan inkomst. Jag som jobbat inom svensk grundskola i snart 30 år ser dessa potentiella skuggfigurer i nästan varje årskull och då pratar jag bara om de skolor där jag jobbat. Sedan finns ytterligare 4800 grundskolor. Trots att skolan sliter som tokar med många dedikerade medarbetare, detsamma görs hos Socialtjänsten och Polisen så fallerar det. Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP) fungerar extremt dåligt i de flesta regionerna och framförallt är det en brist på såväl resurser som på samverkan. Om exempelvis vi i grundskolan identifierar ett utanförskap och avvikande beteende hos en ungdom och jobbar hårt med detta tillsammans med Socialtjänsten så blir det ett glapp samma dag som individen slutar grundskolan. Vi har ett samhälle idag som är helt värdelöst på att ta hand om barn, ungdomar och vuxna som inte passar in i den gängse mallen och just detta är grogrunden för den här typen av attentat som vi tvingats uppleva den här veckan. VI bor i en rik del av världen med ett högt välstånd och borde kunna så mycket än så här.

 

Till sist, innan jag lämnar tragedin i Örebro, vill jag uttrycka mina djupaste sympatier för lärare, annan personal och andra studenter på skolan som hamnade i denna overkliga situation. Vi kan nog räkna med att det finns traumatiska minnen som tyvärr aldrig kommer att suddas ut. Jag vill också uttrycka mitt deltagande i sorgen för familjer och vänner till de tio människor som föll offer för denna massmördares kulor.

 

Förra helgen gick i lugnets tecken. Inget speciellt under lördagen, mycket jobb som vanligt under söndagen. Under söndagen hann jag även med ett produktionsmöte kring mitt kommande event jag hintade om redan i förra veckans fredagsuppdatering. Jag kommer att göra detta i samarbete med den nystartade Stallarholmens Kulturföreningen, eller snarare under deras paraply. Jag är oerhört glad att kunna göra verklighet av något jag gått och funderat på länge där min målsättning är att det ska bli ett koncept som är regelbundet återkommande. Tanken är en form av talkshow inför publik där grundfundamentet är ett samtal mellan mig och en intressant gäst. Jag vet redan nu att premiären fredag den 21 mars kommer att kunna bli hur bra som helst och du som kommer till Mötesplatsen i Stallarholmen kommer inte att ångra dig. 

Veckan i skolan har varit ungefär som vanligt, det vill säga väldigt bra. Det börjar bli påtagligt för mig att jag snart ska lämna denna skola efter drygt nio år och det gör ont i mig, Den stämning vi har i skolan idag är den bästa någonsin och det känns otroligt ledsamt att lämna eleverna i åk 4-8, men jag vet att jag ändå fattat rätt beslut utifrån min egen situation.

I måndags kväll hade vi styrelsemöte i Eskilstuna GUIF. Vi har ju mestadels bekymmer att hantera i dagsläget, men i styrelsen jobbar vi målmedvetet för att ta oss ur denna situation. I tisdags var jag på gymmet och sprang 8 km, tyvärr med rejäla knäsmärtor som kändes ännu värre dagen efter. Jag inser att knäna, framförallt det vänstra, inte kommer att hålla i längden. Trots detta vill jag inte ge upp löpningen, det finns ingen pulshöjande träning som jag tycker kan mäta sig med den.

 

Vi har haft vildsvin omkring oss i ca 25 år, men förutom några mindre märkbara besök har vi aldrig fått in dem på vår mark runt de hus vi äger där vi bor. Det är i och för sig märkligt med tanke på att de bökat upp varenda kvadratmillimeter i den intilliggande skogen där jag lekt under hela min uppväxt och som betyder så mycket för mig. Jag är, och har alltid varit, kritisk till att jägarna för sitt egen nöjes skull utfodrat grisarna vilket bidragit till att stammen blivit orimligt stor. Enligt mitt sätt att se det är det en samhällsmässig katastrof att jägarnas behov av jaktbyten ska kosta så oerhört mycket i form av viltolyckor, förstörda trädgårdar och demolerade spannmålsodlingar. De senaste månaderna har grisarna tagit sig in kring våra hus och förstört en ansenlig del av alla gräsmattor. Det känns väldigt sorgligt, men skänker väl lycka till de som bidragit till att vildsvinsstammen fått växa sig alltför stor. Min kära bror är jägare och vi har haft svårt att fårstå varandra i den här frågan, men nu har han varit en hjälte och satt upp elstängsel runt en stor del av vår areal. Tack Jörgen!

 

Ikväll fredag har vi varit på den månatliga pianobaren med Lotta Bergil och gästartister på Mötesplatsen i Stallarholmen. Supertrevligt som vanligt och mycket bra musik. Det känns som ett stort privilegium att bo på en ort där så mycket anordnas. En av gästakterna var ett band som kallar sig Herbert & Ester. Jag känner samtliga medlemmar i bandet, mer eller mindre, och de ingår också i andra lokala bandkonstellationer. Det som var särskilt kul, förutom att de spelade bra och egenskriven musik (av Fredrik Persson) är att trummisen i bandet är en f.d. elev som jag jobbat en del med i min förrförra skola. Isaac, som han heter, är ytterligare ett exempel på en underbar ungdom som hade svårt att passa in i det gängse skolformatet, men som glädjande nog fått blomma ut när han kommit ut i det riktiga livet. Det var jättefint att ses ikväll Isaac.

 

 

Nu önskar jag just dig en trevlig helg! Var snäll och gör goda handlingar, det är precis det som vi behöver i ett tidevarv där det annars mest är mörker.