Stevens Sanningar

Då har vi nästan kommit halvvägs in i april och vi inledde månaden med en underbar vårvecka där t-shirt passat bättre än jacka. Säg dock den glädje som varar. Temperaturen sjönk sedan rejält och det är typiskt april, men inte det brukar kallas aprilväder. Nu har vi dock haft ett par fina dagar under helgen som gått och vad jag förstår blir det skönt under veckan som kommer.

 

Det var inte meningen att det skulle bli så, men det blir ytterligare en tvåveckorsuppdatering. Det blir till och med två veckor med råge eftersom den här uppdateringen skrivs söndag kväll.

 

Helgen för två veckor sedan var jobbhelg för älsklingen och jag hade planerat att åka till Solvalla för att bevittna dunderfina travlopp under lördagen. Jag struntade i det, främst för att Helena skulle få möjlighet att sova bra. Våra hundar brukar nämligen inte alltid vara samarbetsvilliga när hon behöver sova. Eftersom det vankades ytterligare två jobbnätter tyckte jag att älsklingen var värd att få vakna så utvilad som möjligt.

 

Efter att hon åkte och jobbade igen på lördagskvällen botaniserade jag lite i SVTs Öppet arkiv och det slutade med att jag tittade på en Hasselfilm från sent 80-tal. Jag tycker nog att de håller bra än idag och kommer nog att titta vidare på de filmer som finns när tillfälle ges.

 

Söndagen innebar handboll då mitt kära Guif spelade den andra kvalmatchen mot Varberg. Lagen  skulle mötas i bäst av fem matcher och Guif hade vunnit borta i den första matchen. Det blev en ny victoria och upplagt för segerfest i nästa match som också skulle spelas hemma.

 

Jag kan inte minnas att jag gjorde något speciellt under måndag-onsdag utan kvällarna fylldes säkerligen med jobb, men också löpning på gymmet. Under onsdagen blev jag uppringd av min namne Stephan, som till och med stavar namnet som jag gör. Han är normalt säkerhetsansvarig på Guifs hemmamatcher, men Patrick som i vanliga fall är arrangemangsansvarig var sjuk vilket innebar att Stephan var tvungen att axla den rollen. Då gick frågan ifall jag kunde tänka mig att vara säkerhetsansvarig under torsdagen kvalmatch mot Varberg. Jag tackade ja utan att egentligen veta vad jag tackade ja till...

 

Torsdag var det alltså dags för match. Det var dukat till fest med storpublik och mängder av härliga kringarrangemang. Vinst skulle alltså innebära att Guif skulle kvala sig kvar i handbollsligan, förlust och kvalspelet skulle fortsätta. Pang-Pang-Pang-Pang! 4-0 direkt i matchöppningen för Guif som länge behöll greppet, men på något märkligt sätt lyckades Varberg jobba sig ikapp och om. Hallandslaget visade en suverän moral och höll undan till seger med uddamålet. Ett riktigt antiklimax och nervositeten inför fortsättningen smög sig på.

 

Hur gick det då för mig som säkerhetsansvarig? Bra, måste jag säga. Det var en del pyssel men det mest dramatiska jag var tvungen att styra upp var att säga till en fotograf, som jag dessutom känner väl, att flytta sig från långsidan till kortsidan. Jag var också hänvisad till en position mellan lagen, bakom sekretariatet och det var häftigt att se matchen från golvet. Jag har ju säsongskort på fjärde raden, dvs väldigt nära planen. Ändå var det en enorm skillnad på hur man kände av tempot och intensiteten när man stod på golvet nära planen.

 

På fredagseftermiddagen kom Ellinore hit tillsammans med sin sambo Ludovic. Ellinore skulle nämligen spela på pianobaren i Stallarholmen. Förutom minigiget hon gjorde när jag hade iFokus med Lasse Granqvist, har hon inte uppträtt offentligt på åtminstone fem år. Utbildningar och boende utomlands, både i Paris och i Afrika, har kommit i vägen.

 

Helena hade gjort en kycklingsallad som vi tog med oss till Gula Industrihuset/Mötesplatsen/Drömfabriken (jobbigt med alla dessa olika namn) och det blev en supermysig kväll. Ellinore gjorde först en duett på franska med en annan av artisterna som uppträdde, sedan sjöng hon två egenskriva låtar innan hon gjorde två sånger från Barbro Hörbergs repertoar. Bland annat gjorde hon "Britta" som hon även gjorde i sin föreställning "Förr i världen var himmelen blå" för drygt tio år sedan. Hon var kanonbra i sitt framträdande och av reaktionerna att döma, tyckte publiken detsamma.

 

 

 

 

På lördagen skulle vi få ett härligt besök av tre av våra barnbarn. De åkte tåg till Läggesta tillsammans med Marie-Helene och Jonas som skulle åka till Stockholm och gå på Operan. Förutom bröderna Adrian och Axel skulle även deras kusin Elvira hänga med. Vi mötte dem på plattformen i Läggesta och sedan var det full fart här hemma. Nu är de emellertid så stora att de är väldigt självgående, men det är fortfarande lika mysigt varje gång de hälsar på.

 

Vid lunchtid på söndagen var det dags att åka till Läggesta igen, men den här gången skulle vi se till att få barnen på tåget. Det gick precis lika smidigt och barnbarnsbesöket var över för den här gången, men snart är det påsk och de kommer de tillbaka tillsammans med sina föräldrar.

 

Resten av söndagen ägnades åt jobb, jobb och ännu mera jobb. Dock med en paus för att kolla på Mästarnas Mästare. Jag säger bara Charlotte Kalla! Vilken chef! Vilken mästarinna! Där har gnällspiken Nilla Fischer en del att lära.... Mästarnas Måstare är liksom På spåret ett program man behöver se linjärt eftersom vi lever i en spoilervärld och jag vill i alla fall inte få reda på hur det går annat än genom att se programmet själv.

 

Den gångna veckan började med styrelsemöte med Guif i måndags. I tisdags morse var jag och en annan ledare inom Guif i stadshuset i Eskilstuna. Där träffade vi Johan Lidén som är ordförande i Kultur och Fritidsnämnden. Ett viktigt och framförallt bra möte under en timme där vi fick möjlighet att berätta om vår verksamhet, inte minst den vi bedriver i s.k. utsatta områden. Vi fick ett fint mottagande och Johan var genuint intresserad av våra frågor.

 

Tisdagen var också dagen då Guif skulle spela sin fjärde kvalmatch, denna gång nere i Varberg. Ledning med 2-1 i matcher och chans att avgöra. Det kändes nervöst eftersom förlust skulle innebära en femte och helt avgörande match hemma på söndag och då skulle Varberg komma med en positiv trend, dessutom med allt att vinna och inget att förlora medan vi hade haft allt att förlora.

 

Nu fixade grabbarna detta med lätthet. De vann nere i Varberg med 28-20 och när det till sist drog ihop sig var det klasskillnad. Skönt av många anledningar, men inte minst utifrån hur hårt vi i styrelsen jobbat (jag har inte varit den mest aktiva vad beträffar detta) för att komma till bukt med klubbens dåliga ekonomi. Det hade varit snopet om vi fixat ekonomin som skulle räcka till elitlicens samtidigt som laget på sportsliga grunder inte klarat sin del.

 

 

 

📷 Krister Andersson / Bildbyrån

 

På tal om resultat. Jag har ju en tydlig språkpolisaura, men har ändå lärt mig att ha fördrag med att alla inte kan vara lika duktiga vad gäller svenska språket. Däremot anser jag att kravbilden kan vara hög på i första hand journalister som har betalt för att skriva, men också på ideella människor som åtager sig uppdrag som skribenter. Då stör det mig som f-n att man skriver att man vinner med 20-28. Man kan aldrig vinna med färre gjorda mål än motståndarna. Man vinner med 28-20. Man förlorar med 28-20. Detta oavsett om man har hemma eller bortaplan. Däremot kan resultatet vara 20-28, men det är en helt annan sak. Vår lokala tidning EskilstunaKuriren är hopplöst dåliga på detta, men det gäller även rapporteringen på våra (Guifs) egna sidor.

 

Onsdag och torsdag hände inget speciellt, men fredag eftermiddag hade vi en avtackning i Guif där vi firade med tårta att herrlaget klarat kontraktet i ligan. Lagets två kanske mest framträdande spelare, bröderna Marko och Nikola Roganovic, lämnar nu klubben. Marko ska bli proffs i Danmark och Nikola ska följa med sin pappa Zoran till Malmö, där Zoran ska bli tränare.

 

 

Jag har varit gräsänkling under helgen då min kära hustru varit på en utbildning i Tällberg. Jag har mestadels tagit det lugnt, men idag spelade jag padel med sonen. Resultatmässigt var jag chanslös och förlorade med 6-2, 6-3, men bakom dessa siffror döljer sig nästan bara jämna game. Vi hann med ytterligare en match och mönstret var ungefär detsamma när Fredrik denna gång vann med 6-1, 6-3. Det var ändå väldigt roligt att spela och jag fattar inte att intresset för denna sport har avtagit till den grad som det gjort. Mängder av padelhallar har ju fått slå igen efter den enorma boomen under pandemin när det inte fanns någon måtta på intresset, men att inte fler spelar numera har jag svårt att förstå.

 

Nu har jag jobbat några timmar och när den här uppdateringen är klar blir det att skutta i säng för att vara redo för ännu en vecka i skolan. Bara fyra dagar kommande vecka eftersom det nalkas en påskhelg.

 

I skolan är läget annars bra. För min egen del blir det allt mer påtagligt att det snart är slut och jag försöker ägna mycket tid till att prata med elever och medarbetare. För många är det en svår och oviss situation och jag kommer aldrig tycka att det var ett korrekt beslut att överlåta skolan. Trots detta gör jag allt för att vara så professionell som möjligt och göra det bästa för att den här sista tiden i vår nuvarande regi blir så bra som möjligt.

 

För egen del är det i allra högsta grad oklart vad jag ska göra efter detta. Jag har inte varit särskilt aktiv kring att se om min egen situation, men förutom att söka andra rektorsjobb har jag börjat skissa på alternativa planer kopplade till den både breda och djupa kunskap jag har om svensk grundskola.  

 

Eftersom helgen är passerad kan jag inte önska er en trevlig sådan, men jag önskar er en trevlig påskvecka och en Glad Påsk mot slutet av veckan. Även i en påskvecka passar det för övrigt alldeles utmärkt att vara snäll mot andra människor och att göra goda handlingar.