Stevens Sanningar

Långfredag! Jag är så pass gammal att jag minns när långfredagen var en dag då man skulle ha tråkigt och gärna lida litegrann. Detta för att hedra minnet av Jesus när han korsfästes på Golgata i Jerusalem. Om han led för 2000 år sedan, då skulle vi minsann också lida. Nu har det ändrat sig och långfredagen är väl egentligen som vilken dag som helst, förutom att det är en helgdag. Oavsett om man är troende eller ej kan jag nästan längta tillbaka till den tid som var då. En dag som kan ägnas åt reflektion och eftertanke, något vi behöver mer än någonsin i den värld vi lever i idag.

 

Jag levererade ju en söndagsuppdatering för bara fem dagar sedan och det har inte hänt så mycket sen dess. Det har varit en jobbvecka ungefär som vilken jobbvecka som helst. Jag närmar mig upploppet som rektor på Europaskolan Malmköping och det har skapat en process hos mig som jag egentligen inte vet vart den tar mig. De dryga nio åren i Malmköping har gjort något med mig, jag är inte samma Stephan som jag var 2016. Nu är det inte bara mitt arbete som påverkat mig, men eftersom jobbet är en sådan stor del av mitt liv är det också självklart att det påverkar mig mest. 

 

Jag vet att jag är sen på bollen, men jag har precis börjat titta på dramaserien Stenbeck som handlar om Jan Stenbeck. Det låter säkert pretantiöst, men jag kan känna igen mig i honom även om jag lever ett helt annat liv än vad han gjorde och kommer från en helt annan bakgrund. Det jag framförallt känner igen mig i, är förmågan och framförallt viljan att tänka utanför boxen (slitet uttryck! jag vet!).

 

I detta sammanhang handlar det om hur vi förstår och bemöter barn och framförallt ungdomar. Vi kan ondgöra oss hur mycket som helst över hur tiderna har förändrats till det sämre. Samtidigt kan jag tycka att det är ett sundhetstecken. I detta tidevarv borde vi förstå mycket bättre än att tvinga in människor i ett format som inte passar dem. Det är ändå exkat det vi gör i skolans värld. Formatet skola som sådant har inte förändrats särskilt mycket sedan folkskolan infördes 1842, det vill säga för 183 år sedan. Samtidigt har samhället och människors livsbetingelser förändrats hur mycket som helst under samma tid. 

 

Som ni märker är jag väldigt kritisk mot den verksamhet jag själv leder. Men tro mig! Jag kämpar varje dag för att vi ska ha ett annat och mer modernt synsätt på våra ungdomar och deras utveckling mot att bli bra samhällsmedborgare som värnar och utvecklar de demokratiska principerna. Om vi tror att det genom auktoritära metoder går att hålla tillbaka vår unga generation, då tror vi fel. Om vi tror att vi kan trycka undan åsikterna vår unga generation har, då tror vi fel. 

 

Den gångna veckan, precis som många andra veckor, har jag mött och upplevt så mycket kärlek och respekt från eleverna på "min" skola. Jag ser också att många av medarbetarna på skolan upplever detsamma. Den gemensamma nämnaren är att barnen och ungdomarna känner hur vi genuint bryr oss om dem och är beredda att lyssna på vad de tycker och hur de ser på sin egen situation. Här finns en otrolig skillnad mellan vuxna som enbart pratar till eleverna och vuxna som pratar med eleverna. Det ena är monolog och det andra är dialog. Just den gångna veckan har jag sett ett par extemt bra exemepl på hur dialogen burit frukt och hur den hjälpt några av våra högstadieelever att fatta egna kloka beslut efter samtal (dialog!) med oss vuxna. Jag känner bara starkare och starkare för att vilja sprida den metoden till många fler människor som jobbar med barn och ungdomarna. Låt mig också vara tydlig med att allt detta bygger på att det finns ett tydligt ramverk och en tydlig struktur med ett tydligt ledarskap som ungdomarna har att förhålla sig till. Det är emellertid vad vi gör inom dessa ramar och hur vi förvaltar vårt ledarskap som avgör hur framgångsrikt vårt arbete med den uppväxande generationen blir.

 

Veckan som gick har utöver jobbet på skolan handlat mycket om förberedelser inför påskhelgen då vi som vanligt får besök av våra tre barn, två av tre respektive (Ludovic befinner sig i Paris) samt fyra barnbarn. Det känns som om jag har handlat, handlat och åter handlat, men nu är vi rustade för ett härligt påskfirande imorgon. Ellinore kom för övrigt hem redan idag och det var supermysigt att ha henne här några extra timmar.

 

Både den här och förra veckan har jag tränat bra. Det har blivit några mil på löpbandet och i måndags sprang jag just en mil vilket var ett bra tag sedan. Har fortfarande långt till den form jag hade för några år sedan, men kan jag få bibehålla kontinuiteten i träningen ska jag åtminstone kunna närma mig svunna tiders tempon.

 

Då återstår till sist bara att önska GLAD PÅSK! Var snälla och gör goda handlingar. Oavsett om vi är troende eller inte, så tror jag inte att det kommer att sluta lika illa att göra gott för andra människor så som det gjorde för Jesus för drygt 2000 år sedan...