Stevens Sanningar

Fredag igen och jag varnar redan nu för att jag kommer att skriva om ungefär samma saker som vanligt. Jag kanske skulle döpa om bloggen till reprisbloggen och kanske är det så tråkigt mitt liv är, men oftast är det verkligen inte tråkigt men just ikväll när jag skriver min fredagsuppdatering känner jag mig lite deppig, på gränsen till ledsen. Kanske en reaktion på en period som varit väldigt tuff.

 

Vi tar veckan från början. I lördags var jag på Solvalla och tittade på jättefina travtävlingar, en av årets bästa tävlingsdagar faktiskt. Extra roligt att älsklingen följde med, men hon var krasslig och en riktig hjälte som hängde i hela tävlingsdagen.Hon åkte upp till Stockholm dagen innan för att hänga tillsammans med Ellinore och hennes sambo "Ludde", som nu varit i Stockholm i ca en månad. Det blev en fika hos Ellinore innan jag och Helena åkte ut till Solvalla.

 

 

 

Söndagen innebar massor av jobb och inledningen av ett jobbmaraton som var helt galet. Just söndagen jobbade jag snudd på non-stop från kl 12 på förmiddagen till kl 03 på natten. Det var främst en omfattande verksamhetsanalys av verksamheten på skolan som skulle fram och en jobbnatt följdes av flera. När styrelsemötet av klart i torsdags åkte jag hem och däckade i sängen. Sov som en stock i nästan två timmar, men hade nog kunnat fortsätta sova hela kvällen och natten för att vakna, troligtvis utan att känna mig utsövd...

 

Under såna här veckor känns det nästan som att man inte har något liv överhuvudtaget, men jag vet vad mitt jobb innebär och beklagar mig egentligen inte. Dock har jag fortsatt en dröm att slippa jobba varenda söndag och en ambition att sova mer än tre-fyra timmar per natt vecka efter vecka. Som tur är, unnar jag mig att sova ut på helgerna. Drömmen finns ändå att en dag få mer tid till att umgås mer med barn och barnbarn, resa mer med älsklingen, börja köra (trav)häst igen och skaffa mig en egen podd (gärna tillsammans med någon annan). Det myckna jobbandet har även gjort att min träning fått stå tillbaka, men igår torsdag sprang jag en mil och nästa vecka ska det bli full rulle igen. 

 

Jobbet är sannerligen inte bara rapportskrivande och sömnlösa nätter, det är också så mycket glädje och jag är medveten att jag tjatar om hur fina eleverna är. Många har ganska dåliga förutsättningar, men ändå är de strålande glada och visar att de trivs när de är i skolan. Det är en ynnest för en gammal man som jag är att dagligen få umgås med dessa barn och ungdomar.

 

Veckan har också innehållit lönesamtal med ett stort gäng medarbetare. Det är också fina stunder att sitta och prata med (i detta fall) lärare ur ett kvalitets- och prestationsperspektiv. Det blir bra samtal som jag hoppas och tror kommer att föra hela skolan framåt.

 

I morse kom nyheten om att bandet Kent ska ge tre konserter i Stockholm i Mars. Så glad för det. Kent har ju på något sätt funnits närvarande i livet de senaste 25 åren, men det dröjde till dess att de haft sin avskedskonsert 2016 innan jag fattade hur jäkla bra de är. Det har varit en sorg att vi aldrig sett bandet live, men nu får vi en oväntad chans. Det kändes som en riktig högoddsare att bandet skulle kliva upp på scenen igen, de har verkligen ingen come-back-aura omkring sig. Nu gäller det bara att kriga till sig biljetter nästa lördag när de släpps kl 12:00. Bandet betonar att det inte är någon återförening och att vi inte ska vänta oss någon ny musik, men det struntar jag i, bara jag får se Kent live så spelar ingenting annat någon roll. För en handfull år sedan hade jag också glädjen att lära känna basisten Martin Sköld och han är verkligen en superkille.

 

Kul fenomen förresten när alla haters kryper fram från att ha legat i dvala under någon sten. Minns hur det var under Kents avskedsturné och vi vet ju alla hur det är när Håkan fyller Ullevi gång på gång. Jag begär inte att alla ska gilla samma musik, men det är ändå fenomen med artister eller grupper som drar till sig så enorma åskådarmassor. Ingen är exempelvis i närheten av att spela inför sammanlagt 280 000 pers på Ullevi under två helger på raken. Men det är som att de här människorna känner sig så utanför att de måste angripa andra. Personligen lägger jag noll energi på vad andra människor gillar för musik och livet som biljettjägare vore betydligt enklare om dessa akter inte var så vansinnigt populära. Men förutom musik står både Kent och Håkan för något annat som gör att vi är så många som älskar dem. Låt oss bara göra det!

 

Nu önskar jag just dig en trevlig helg och gör gärna bra saker för andra. Dagen till ära bjuder jag på en Kentvideo, en av alla mina absoluta favoritlåtar med det forna Eskilstunabandet.

 

//Steven :-)