Stevens Sanningar

Sista fredagen i januari och nu är det tydligt både på morgnarna och eftermiddagarna att vi går mot ljusare tider. Helt underbart! Ljuset blir viktigare och viktigare för mig ju äldre jag blir. Jag misstänker att fler känner igen sig i det.

 

Efter förra veckans fredagsuppdatering har jag och älsklingen varit i Stockholm på en riktig höjdare. Det började med att vi tog bilen till huvudstaden mitt på dagen och vi hade bokat hotell för att kunna unna oss en helkväll. Redan vid 17 hade vi bokat bord på en restaurang på Drottninggatan som vi är barnsligt förtjusta i. Där åt vi en god middag som var både god och väldigt mysig.'

 

Därefter tog vi spårvagnen till Djurgårsbron och promenerade sedan några hundra meter till Berwaldhallen. Där skulle vi se Magnus Uggla som hade blott tre konserter under helgen tillsammans med Arméns musikkår. Jag är ju en enormt stor Ugglafan sedan snart 50 år tillbaka och det bästa med honom är att han hela tiden testar nya saker. Här kan du till exempel läsa en av många texter jag skrivit om min beundran av Uggla >>

 

Nåväl, tillbaka till Berwaldhallen. Det är såvitt jag vet ganska få stora popartister som uppträtt tillsammans med en musikkår. Många har uppträtt med symfoniorkestrar, men en musikkår består i stort sett bara av blås i allehanda former samt slagverk. Uggla uttryckte själv på förhand i sin och dottern Agnes podcast svårigheten med att det saknas trummor och bas. I samma poddavsnitt berättade han också om de knappa förberedelserna inför konserten.

 

 

Naturligtvis blev spelningen magisk! Det känns osannolikt, men Uggla fyller 70 i sommar och är fortfarande så vital och närvarande på scenen. Arrangemangen var delikata och Uggla sjöng låtar från hela sin karriär som startade i mitten på 70-talet och fortfarande i högsta grad går på högvarv. Det var en kväll med min husgud som jag tar med mig länge. Här nedanför bjuder jag på ett långt sammandrag av konserten, men som vanligt kan det aldrig mäta sig med livekänslan. Gillar du Uggla ska du verkligen kolla igenom hela klippet eller åtminstone titta på delar.

 

 

Det var för övrigt jäkligt häftigt när konserten var slut. Då tog publiken spontant upp sången Pom Pom och sjöng den medan de gick ut från konsertlokalen.

 

Efter konserten tog vi spårvagn tillbaka till city, därefter tuben till Odenplan för att gå till ett annat av våra favoritställen i Stockholm. Den franska bistropuben Paname i hörnet av Hagagatan och Surbrunnsgatan. Det blev en underbar kväll på den lilla franska puben med den gästvänliga personalen. Vi satt där länge med varsitt glas vin som hann blir varsina två glas innan vi bröt upp under den tidiga natten. Tunnelbana tillbaka till hotellet och vi sov verkligen gott den natten.

 

 

Söndag innebar skidor och skidskytte på TV samt jobb för mig. En ny vecka väntade och jag skulle bland annat ha en verksamhetsdialog med min styrelse som skulle förberedas i detalj. 

 

Efter det har veckan rullat på. Vi har fortsatt våra utmaningar på skolan, men glädjande nog är jag mer energifylld än jag varit på mycket länge och jag har känt mig glad och taggad varje dag när jag åkt hem från jobbet den här veckan. Just den här veckan, och även förra, har jag haft nästan tio medarbetarsamtal och det är ett privilegium att i lugn och ro sitta tillsammans med medarbetarna och dryfta diverse frågor. Dessutom har jag varit engagerad i några frågor som är viktiga för eleverna och alla kontakter med våra elever ger mig så oerhört mycket energi. Så fina barn och ungdomar 🧡 

 

Nu tar jag helg! För oss travälskare vankas världens största och prestigefyllda lopp i helgen, nämligen Prix d'Amerique på Vincennes i Paris. Jag håller på det fina femårsstoet Joviality som tränas av svenska Sabine Kagebrant och körs av Björn Goop. Hon kan vinna, men tillhör inte någon av favoriterna. För övrigt är det nästan skamligt att jag med en dotter boende i Paris inte är på plats på Vincennes.

 

Trevlig helg alla fina människor och var snälla mot varandra.