Stevens Sanningar

En vecka har passerat igen och jag har börjat jobba på allvar. Måndag och torsdag jobbade jag hemifrån medan jag var i skolan tisdag och onsdag. Idag har vi haft en endagskickoff på Hotel Malmköping, dvs på hemmaplan. Det innebär att lärare och övriga medarbetare har börjat jobba idag och från och med måndag blir det full fart i skolan och en vecka senare kommer eleverna. Vår kickoff kändes lyckad med en blandning av information, diskussioner och några lättsamma aktiviteter. Dessutom som vanligt när det är konferens, mat och fika titt som tätt.

 

Förra helgen är inget att direkt skriva hem om. Det var lugnt och skönt här hemma tillsammans med älsklingen. Det smög väl på oss båda att jobbet knackade på dörren och semestern höll på att ta slut. Eftersom det känns som om tiden går fortare och fortare, gäller ju det även semestrar. Å andra sidan, enligt samma princip bör det gå fort till nästa semester...

 

Annars har fokus den här veckan till stor del legat på OS. Jag skrev en del om de olympiska spelen förra veckan och det har fortsatt med flera medaljer. Mondo Duplantis äge Stade de France och som det kändes, hela världen i måndags då hans dels i överlägsen stil vann OS-guld i stavhopp och dels slog sitt eget världsrekord och hoppade 625 cm. Det är overkligt högt, gå ut och mät upp samma höjd om du har en stege som räcker till och du kommer att häpna. Mondo är en fantastisk ambassadör på alla sätt för stavhopp, friidrott och svensk idott i allmänhet. Redan nu en av våra största genom alla tider.

 

Våra bordtennisherrar har hamnat i strålkastarljuset med all rätt. Truls Möregårdh skrev jag om i förra veckan, men i onsdags var det dags för en ny bragd. Då i lagtävlingen mot Japan där man låg under med 2-0 (först till tre i matcher) och Anton Källberg var utspelad till att börja med i den femte och avgörande matchen. Men han vände och vann.

 

Jag har länge hyllat bordtennis som den absolut svåraste och mest komplexa bollsporten. Det är därför jag anser att Jan-Ove Waldner är Sveriges bästa idrottsmän genom tiderna. Han har vunnit allt i en idrott som är hyfsat global och dessutom så svår. Jag kan inte komma ifrån att Björn Borgs meriter har bleknat under de senaste 20 åren då vi sett Federer, Djokovic och Nadal. Ingemar Stenmark brukar vara opponent i den typen av diskussioner och även om han var unik på sin tid, är ju alpin skidsport ganska begränsad ur ett globalt perspektiv.

 

En annan sak jag funderat på, är varför vissa atleter blir mer populära än andra? Visst kan det bero på personlighet och utstrålning, att nå ut genom TV-rutan har blivit allt viktigare i vår ytliga värld. Jag tror dock att det även hänger på vilken gren man utövar. Att se ett simlopp över 50 meter där allt är över på ca 23 sekunder är inte superspännande. Men att se en dramatisk bordtennismatch (där sporten vunnit massor av spänning på "först-till-11-seten") engagerar ju under en längre tid och är tydligare för åskådaren. Jag skulle kunna rada upp mängder av exempel på varför vissa idrottsutövare blir mer populära  tack vare hur deras idrott är konstruerad jämfört med andra.

 

Förra veckan visade jag bilder på Sveriges medaljörer så långt, nu fyller jag på med veckans medaljörer. Vi vet också att beachvolleygrabbarna Jonatan Hellvig och David Åhman minst tar silver, även om jag känner mig 90/10-säker på guld... Hur som helst, här nedanför har ni veckans svenska medaljörer.