Stevens Sanningar

Ingen fredagsuppdatering förra veckan och därmed 14 dagar att sammanfatta. I min senaste fredagsuppdatering hade vi två dagar kvar av OS och jag utlovade 90/10-chans för David Åhman och Jonatan Hellvig vilket var en korrekt chansvärdering. Det unga svenska beachvolleyparet var helt överlägsna mot sina tyska motståndare och nog var det konstigt att tyskarna tagit sig ända till final. Det blev ju aldrig ens spännande.

 

 

Veckan efter OS innebar jobb. Efter vår kick-off fredagen den 9 augusti var det fullt hugg i skolan hela veckan. Vi försökte skapa så mycket tid som möjligt för personalen att kunna planera sin egen verksamhet, men naturligtvis fanns det även kollegiala inslag. Det var en vecka som kändes bra och laddningen för att eleverna skulle komma kommande måndag var på topp.

 

Livet är ju inte bara arbete, även om det är (för) mycket jobb. Under måndagskvällen hade vi styrelsemöte i Eskilstuna Guif. Det var första fysiska mötet efter några digitala möten under semestern och jag gillar verkligen människorna som sitter i styrelsen. Jag känner mig fortfarande aningen offside, men det kommer att bli bra och jag tror även att det kan vara bra för styrelsen och föreningen att någon kommer in med friska ögon i verksamheten.

 

Onsdagen vigde jag åt trav. En av årets absolut bästa tävlingsdagar avgjordes traditionsenligt på Solvalla med topplopp rakt igenom. Som vanligt bländades jag av magnifika prestationer av såväl hästar (främst) som av kuskar. Det allra största loppet för kvällen vanns av Bedazzled Sox, tränad på Mälsåker av Roger Walmann. Mälsåker och trav ger mig alltid minnen, det var där jag lärde mig att köra travhäst och otaliga timmar är de som jag suttit bakom en hästrumpa på Mälsåker och dess omgivningar. Det var hos Karl-Erik "Kacke" Nilsson, som då var tränaren med stort T på Mälsåker i början/mitten av 80-talet, som jag på allvar lärde mig mycket om hästar. Jag längtar väldigt mycket tillbaka till hästarna och hoppas kunna ta upp det intresset igen vad det lider. Att sitta bakom en häst i ett snabbjobb är magiskt då man upplever hästarnas enorma krafter på nära håll, men det är lika underbart att bara vara ute i på skogsvägar och motionsköra eller skritta ackompanjerad av fågelkvitter.

 

 

För att knyta ihop den säckan var just Mälsåker målet för vår fredagskväll. Där anordnas sedan några år tillbaka en visfestival under namnet "Stallarholmens visdagar". De starkaste lysande stjärnorna som finns i Sverige inom det som kan inrymmas i visgenren uppträder vid Mälsåkers slott och vi har skamligt nog aldrig varit där. Det har inte berott på ovilja, men det har helt enkelt inte passat hittills. Det är en tvådagarsfestival och denna gång passade det oss att vara där under fredagskvällen, även om vi gärna hade varit på plats även under lördagen.

 

Det blev en supermysig kväll med fint väder och väldigt fina artistframträdanden. Vi såg mest fram emot Lisa Nilsson och Staffan Hellstrand och båda levererade på högsta nivå. Lisa lite mer lågmält, endast ackompanjerad av en gitarrist medan Staffan hade ett helt band med sig. Jag är ju så löjligt förtjust i hans låt Fanfar och den bjöds vi naturligtvis på. Det var också en kväll där vi träffade vänner, både såna vi träffar hyfsat regelbundet och såna vi träffar mer sällan. Underbart!

 

 

 

På söndagen var det dags för oss att fira Ellinores 31-årsdag. Hon har ju precis flyttat hem till Sverige från Paris. Officiellt tror jag att hon är skriven hos oss, för närvarande bor hon oss vänner i Stockholm och fr.o.m. mitten av september har hon en "egen" lägenhet på Söder som hon hyr i andra hand. Anledningen till att hon lämnat Paris och hamnat i Stockholm är att hon fått jobb (och utbildning) på Utrikesdepartementet. Efter att ha läst till statsvetare, vidareutbildat sig via en master på Försvarshögskolan, arbetat åt FN för att jobba mot korruption i västafrika har hon nu hamnat på UD där hennes initiala titel är departementssekretare. Tanken är väl att hon ska bli diplomat i någon form.

 

Det här är ju tankar som svindlar. Vi har tre barn som har skapat sig fantastiskt fina liv och som jag är väldigt stolt över. Men Ellinore kommer alltid få "lida" av att hon är yngst i syskonskaran och därmed vår lilla tjej. Att hon, den ganska späda och blonda lilla tjejen som är vår minsting, jobbat och specialiserat sig på svåra frågor i Afrika känns stort. Hon är flytande i engelska och franska och har bevisligen visat framfötterna så mycket att hennes utbildningar i kombination med personliga egenskaper tagit henne ut på uppdrag i den stora världen. Det är stort även för en pappa. Jag brukar säga att hon lyckats förädla kompetenser och egenskaper som hon delar med både sin pappa och sin bror och gjort en egen resa som kan sluta precis var hon vill utifrån intresse och privatliv. Att bo i Stockholm under minst ett år ser hon bara som en hållplats på vägen till att flytta ut i stora världen igen och det är Paris som är hennes hemma numera. För ordningens skull ska sägas att hennes mamma och syster har andra kompetenser och egenskaper som de i sin tur förädlat till något väldigt fint i sina jobb som sjuksköterskor.

 

Veckan som gått har varit intensiv. Eleverna har kommit tillbaka till skolan och det blir man alltid lika lycklig över. Vi tar några nya grepp detta år, framförallt kring årskurs 7, och så här långt har det landat fantastiskt bra. Dessutom fortsätter vi med sådant som varit framgångsrikt sedan tidigare, exempelvis att våra åttor får möjlighet att paddla en sträcka tillsammans för att sedan övernatta i tält. Det skapar en större sammanhållning som vi har nytta av långt efter att eleverna kommit hem till sina egna sängar. Igår var jag tillsammans med Ronja och hälsade på 8B vid deras lägerplats och alla vittnar om hur mysigt och givande det är.

 

 

Allt är naturligtvis inte rosenskimrande. Jag har många svåra frågor att hantera tillsammans med mina medabetare, men det känns bra och jag känner mig stark trots att jag i vanlig ordning sover alldeles för lite.

 

Utöver att jobba så försöker jag hålla igång min träning. Trots knäsmärtor, beroende på en korsbandsskada, springer jag 3-5 gånger per vecka, Till nästa fredagsuppdatering ska jag summera hur mycket det blivit under det här året, men även om tempot är lågt fixar jag numera att springa en dryg mil.

 

Nu önskar jag dig som läser detta en riktigt trevlig helg. Var snäll och gör goda handlingar. Det är bara så vi kan skapa en bättre värld och det kan väl knappast finnas något viktigare än just det.