Stevens Sanningar

Låt mig börja med att vara supertydlig innan ni bombarderar mig med kommentarer om att jag måste vara helt j-a dum i huvudet. Örjan Kihlström är högst troligt Sveriges i särklass bästa kusk genom alla tider och fortfarande håller han topp-topp-klass, särskilt när de tyngre titlarna står på spel. Det finns ett linjärt samband mellan antalet nollor på prischecken och Örjans intresse samt förmåga att vinna loppet. Jag har följt Örjan sedan han började köra lopp och hans talang upptäcktes tidigt. Men det var väl framförallt när Roger Walmann etablerade sig i Sverige och Ulf Thoresen, som var tänkt som Rogers förstakusk i stora lopp, gick bort som Örjan verkligen etablerade sig som vår catchdriver nummer 1.

 

 

Det finns många saker som Örjan varit överlägsen på under flera decennier. Den taktiska kylan, modet och fräckheten att tänja på varenda regel nästan in absurdum utan att bli bestraffad och naturligtvis främst av allt hans förmåga till att samspela med hästen. Örjan i sina bästa stunder har varit ren och skär kuskpoesi.

 

Det finns emellertid en annan sak som kanske ännu mer varit hans adelsmärke och som uppskattats något oerhört av de större tränarna som anlitat honom. Han har byggt hästarna. Han har varit helt obrydd inför spelarkritik och liknande och vi är nog många som svurit långa ramsor över hans passivitet i mängder av lopp. Just att bygga upp hästarnas mentala styrka och vänta med att maxa körningarna till dess att det verkligen gäller, har naturligtvis varit bra för hästvälfärden vilket jag applåderar men samtidigt har han bildat skola för att bara vissa lopp är racing som ska vinnas till varje pris. Visst, någon gång har det slagit slint och han har varit med i någon vansinneskörning. Mest spektakulärt är väl när han sommaren 2011 i ett V75-lopp svarade spets med Greta Töll i ett ursinnigt tempo med Youpie och Åke Svanstedt på utsidan. Till slut lyckades Åke pressa sig till ledningen och då tog Örjan ut Greta Töll och gav Youpie en tryckare som hette duga. Naturligtvis slutade dagen med att båda hästarna i stort sett skrittade i mål så att de nästan mötte vinnande Alandias Karisma (Flemming Jensen) när den segerdefilerade.

 

Jag vill lite tillspetsat påstå att Örjan bildat skola för tesen att det nästan alltid kommer nya lopp som är viktigare. Stilen har anammats brett av de flesta kuskar som kör åt topptränarna. Inte bara i form av att gömma hästen inne i fältet eller att låta mat- och sovklockan ringa långt bak i kön, utan också detta förbaskade uppullande av de flesta lopp efter 500 meter. På det sättet var travet betydligt roligare som underhållning när de flesta tränarna själva körde sina hästar. De var av klart skiftande kvalitet som kuskar, det hände massor av spektakulära saker i loppen och det var betydligt oftare racing. Vår kuskelit idag, såväl catchisarna som topptränarna som kör själva, är så enormt duktiga på precis allt vad gäller att köra travlopp. Visst, staketkuskarna gnäller frekvent utifrån sina spelkvitton om något misstag sker, men att göra så många rätt så ofta bakom en häst i tajta fält och i hög hastighet är i mina ögon inget annat än WOW! Men kuskarnas skicklighet har en baksida, precis som vi ser inom humanidrotten där idrottsmännen idag är så skickliga att det riskerar att bli tillknäppt och inte alls så underhållande som det en gång har varit. Detsamma gäller många gånger inom travsporten. Jag älskar inte direkt uttrycket "loppet är låst", även om det exakt är vad det är.

 

Med det resonemanget påstår jag alltså att det är Örjan fel att vi har tråkiga lopp i svenskt trav idag. Jag hoppas ni både fattar poängen och förstår min beundran för denna sulkykonstnär.