Stevens Sanningar

Ännu en vecka har passerat och vi är inne i den vidrigaste av alla månader, november. Jag måste inleda med mitt hälsoläge, även om jag på ett sätt skäms över att lyfta frågan då många har mycket allvarligare sjukdomar att hantera. Samtidigt är man sig själv närmast och mitt liv har verkligen tagit en oerhört tråkig vändning. Den 28 september klev jag in på Kullbergska sjukhuset som frisk och väldigt aktiv och den 29 september klev jag ut från samma sjukhus med ett liv som både är komplicerat och väldigt begränsat. Jag som är van att träna, hålla igång och vara aktiv bortåt 20 timmar om dygnet är nu oerhört begränsad i vad jag kan göra och jag har svårt att se framtiden an med tillförsikt.

 

Ett samtal i måndags med läkaren som opererade mig gjorde mig inte vare sig gladare eller mer förhoppningsfull... Det känns oerhört tungt men jag ska inte ge upp. Hoppas verkligen på en vändning, men man blir även påmind om praktiska saker som försvårar. Jag kan ju exempelvis nämna väskförbudet vid evenemang som kom häromdagen, det begränsar mig ännu mer vad jag kan göra eftersom jag ständigt behöver ha både ombyten och inkontinensskydd med mig om jag ska göra något utanför hemmet... Nåväl, nog om detta och jag vill som vanligt betona att jag inte fiskar efter några sympatiyttringar men vill öppet berätta om något som känns ganska tabubelagt och som man sällan pratar om.

 

Veckan i övrigt har varit ganska bra. Eleverna har haft lov, personalen har varit ledig torsdag-fredag och jag har varit två heldagar på skolan. I tisdags hade vi en kompetensutvecklingsdag tillsammans med vår "systerskola" i Strängnäs, Europaskolan Rogge. Ca 75 medarbetare från två skolor samlade i något som kändes både uppskattat och givande. Jag älskar skolutveckling och ju mer praktiknära och konkret den är, desto bättre. Just kollegial samverkan är något jag tror väldigt mycket på och jag är glad för detta samarbete.

 

Söndag till tisdag hade vi finbesök hos oss. Två av barnbarnen, kusinerna Elvira och Axel, förgyllde vår tillvaro. De är så himla fina och dessutom fungerar de oerhört bra tillsammans. Besök av barnbarnen är verkligen energipåfyllning de luxe.

 

 

Igår mötte jag å Ellinores vägnar upp en mäklare i Strängnäs. Ellinore har en superfin etta som hon köpte för 6-7(?) år sedan och nu har hon bestämt sig för att sälja den. Hon bor ju i Paris numera och har inga som helst planer i dagsläget att flytta tillbaka till Sverige, definitivt inte till en etta i Strängnäs. Om du som läser detta vet någon som kan vara intresserade av denna underbara lägenhet med balkong ut mot Mälaren och Tosterön, så kan du veta att den snart kommer ut till försäljning. Mäklaren i fråga, Felix Blomstrand, är för övrigt en kille som jag undervisade i idrott och hälsa på Fogdö skola läsåret 1998-99. Tänk att elever som man tyckte att man hade nyss i skolan, nu är närmare 40 än 30 i ålder.

 

Jag har länge ansett att bordtennis är världens häftigaste bollsport. Kolla på den här bollduellen så förstår du varför. Det är också en av anledningarna till att jag tycker att Jan-Ove Waldner är Sveriges största idrottsman genom alla tider.

 

 

Nu väntar en skön helg. På söndag kanske jag utmanar mig själv och åker på trav, då det är semifinaler i Breeders Crown på Solvalla. Imorgon är det den 4 november, ett datum som är viktigt för mig. Dels var det min mammas födelsedag, men framförallt var det datumet då jag blev tillsammans med min älskade hustru. Imorgon firar vi osannolika 43 år tillsammans, jag som inte känner mig en enda dag äldre än 37... Ett helt liv har vi levt sida vid sida. Från en tonårsförälskelse till att man blivit en inkontinent gammal gubbe... 

 

 

Ha en trevlig helg och var snälla mot varandra!

 

//Steven :-/