Stevens Sanningar

Varje år säger jag samma sak, den här fredagen mellan kristi himmelfärdsdag och helgen måste vara den mest oproduktiva vardagen under hela året. De allra flesta som har ett vanligt måndag-fredag-kneg har nog ledigt idag. Sedan har vi ju alla ni människor som jobbar kvällar, helger, nätter, skift osv. som upprätthåller mängder av livsviktiga samhällsfunktioner, året om, dygnet runt. Tack till alla er för att ni finns. Min hustru som är sjuksköterska tillhör den kategorin och den här helgen jobbar hon exempelvis tre nätter på raken.

 

Förra helgen hade vi barnbarnen Adrian och Axel på besök. Deras föräldrar var iväg på en resa till England eftersom svärsonen Jonas fyllde 40 år i måndags. De inledde med ett par dagar i Manchester där Jonas fick se sitt älskade United besegra Wolverhampton. I söndags drog de vidare till London för ett par dagar som bland annat innehöll besök på His Majesty's Theatre och den magiska föreställningen Phantom of the Opera. Jag, älsklingen och Ellinore såg just Phantom of the Opera på samma teater för nästan precis 15 år sedan. Förutom att skådespelarna har hunnit bytas ut, har även teatern nyligen bytt namn från Her Majesty's Theatre till det nuvarande, efter det att Kung Charles III blivit krönt.

 

 

Det var som vanligt supermysigt att ha barnbarn på besök. Under lördagen hade vi bestämt oss för en utflykt till något som var helt nytt för oss, vi besökte nämligen ett så kallat kosläpp. Vi valde att åka till Lindholms gård som ligger mitt emellan Strängnäs och Eskilstuna och satan vad mysigt det var. Jag älskar alla genomtänkta arrangemang och detta var så oerhört proffsigt gjort. Allt ifrån hur parkeringen i en beteshage var organiserad med mängder av P-vakter till alla aktiviteter som hade anordnats. Bara denna genomtänkta logistik gör att jag mer än gärna gör ett nytt besök nästa år.

 

 

Efter en rundvandring på gården åkte vi in till centrala Strängnäs för en enklare lunch, lek i lekparken i Västerviken olch självklart avslutade vi med Slagsta glass. Där var det en onödigt lång kö och det tog oerhört lång tid trots till synes många som jobbade i glasskiosken. Med några små enkla medel skulle det företaget kunna öka genomströmningen och minska köbildningen betydligt. Deras upplägg imponerade inte på mig, men glassen var god. Jag och Helena tog ingen egen glass för att istället kunna assistera grabbarna, men eftersom Axel inte orkade sin fick morfar också sitt lystmäte av glass.

 

 

Under lördagskvällen ville Adrian kolla på Eurovision Song Contest. Det hade inte varit något jag hade prioriterat annars, men det blev ju både spännande och lyckosamt för svensk del. Adrian orkade inte hålla ut genom hela omröstningen, men tittade på upplösningen dagen efter.

 

Under söndagseftermiddagen skjutsade jag hem pojkarna till Skogstorp där deras farmor och farfar tog över ansvaret. Resten av söndagen ägnade jag mestadels åt jobb, men även åt lite TV-tittande.

 

Veckan har ju arbetsmässigt bara varit halv. I tisdags kväll arrangerade vi för tredje gången Europaskolans kväll. Det är en form av öppet hus som jag brukar beskriva som ett stort mingel med mängder av aktiviteter som eleverna ordnar tillsammans med sina lärare och övrig personal. Det var välbesökt och väldigt trevligt.

 

I onsdags hade jag ett möte med en läkare, en fotortoped,om min smärtande hälsena. Han var säker på diagnosen och nu ska jag skickas till en fysioterapeut. Enkelt förklarat har jag små små sprickor i min hälsena och det säkraste sättet att komma till bukt med detta är excentrisk träning av senan. Det var ju positivt att få en diagnos jag tror på, det negativa är att läkaren bedömde läkningstiden till ca tre månader. Tre månader! Tre långa månader innan jag återigen kan springa, tre långa månader innan jag kan spela padel igen. Suck! Dubbelsuck! Trippelsuck! Ovanpå allt detta så har jag ju även mitt vänstra knä som ska åtgärdas. Med lite flax kanske jag kan få en snabb operationstid av knät så att den rehabperioden kan sammanfalla med min rehab för hälsenan. Blä för att kroppen åldras.

 

I onsdags var det också vår bröllopsdag. Då hade vi varit gifta i 37 år och jag undrar kort och gott: Var har tiden tagit vägen? Hur har det kunnat gå så snabbt? Dessa frågor förblir obesvarade, men en sak är säker. Jag är minst lika förälskad i min fru idag, som jag var den dagen då vi gifte oss.

 

 

Igår var det kalas för den nyblivna 40-åringen Jonas. En supertrevlig eftermiddag tillsammans med Jonas föräldrar, bror med sambo, alla våra fyra barnbarn, våra två äldsta barn och Fredriks fru Emelie. Det var bara Ellinore som saknades, men hon jobbar ju som bekant(?) i Dakar i Senegal. Därifrån kvistar man inte bara över till Sverige över dagen... Det bjöds bland annat på välkomstbubbel, supergod smörgåstårta och magnifik rabarberpaj med glass och grädde.

 

 

Idag har jag jobbat en del, jag har donat lite i trädgården, jag har cyklat en sväng med en av våra hundar och jag har varit på en liten shoppingrunda. Den sistnämnda tog lite längre tid än vanligt då jag träffade några personer som jag behövde stanna upp och prata med. Dels träffade jag min tidigare chef och kollega Tor. Vi har kontinuerlig kontakt, men det var ett tag sedan vi sågs på grund av hans hälsoläge. Jag träffade också Maria, en vän från förr som jag inte sett på väldigt länge. Det var lite extra att träffa henne och vi konstaterade gemensamt att vi tack vare sociala medier kan hoppa över startsträckan med "Vad gör nu för tiden?..... osv". Förresten inledde jag dagen med en telefonintervju i Sveriges Radio P4 Sörmland, där jag var så kallad stafettgäst kl 07:45 i morse.

 

Nu återstår bara att önska en riktigt trevlig helg! Njut av det fina vårvädret och var snäll mot människor du möter.