Stevens Sanningar

 

Jag börjar där. Hos niorna. Vi har årskurserna 4-9 på vår skola så de flesta av våra avgångselever har gått hos oss under sex år. Underbara individer och personligheter. I mitt perspektiv, där tiden går våldsamt fort, var de nyss ganska små tioåringar. Nu är de med stormsteg på väg mot vuxenlivet. Så kloka! Så roliga! Så frigjorda! Så omedelbara! Så fina! Oj, vad jag kommer att sakna dessa 57 elever när skolan drar igång igen i augusti. Det fina i kråksången är emellertid att det ständigt fylls på med nya guldkorn i skolan.

 

Jag skulle kunna skriva en hel roman om ungdomar jag mött. Ungdomar det gått snett för, ungdomar som lyckats vända en negativ trend, ungdomar som förvaltat goda förutsättningar och ungdomar som slarvat bort ett guldläge. Även om det finns undantag krävs i allmänhet ett bra samarbete mellan hem och skola. Jag vill inte skuldbelägga någon, men det är ett enormt energidränage om skolan och vårdnadshavarna fajtas mot varandra. Där måste det finnas ett gott samarbete och tyvärr finns en tydlig överrepresentation hos elever med svårigheter i skolan och en icke fungerande relation mellan två föräldrar...

 

Avslutningsceremonin får andra bedöma, men när jag nu i efterhand ser en bild på de tio elever som fick mottaga stipendium eller hedersomnämande blir jag glad. Fem killar och fem tjejer. Blandad etnisk bakgrund. Vissa av dessa elever har presterat på en overkligt hög nivå, andra har utifrån försvårande förutsättningar krigat sig till betyg som de inte själva trodde var möjliga. Kärlek och respekt!

 

 

Idag hade vi avslutning för resterande 250 elever. Jag ska villigt erkänna att jag var mentalt trött efter gårdagen, arbete 15 timmar om dygnet den senaste tiden och anspänningen som fanns inför niornas avslutning. Det är liksom bara en gång i livet man slutar grundskolan och vi har ett ansvar för att den stunden blir den allra bästa. Tack vare grymma medarbetare blev det en leverans på allra högsta nivå. Tack!

 

 

Nåväl, tillbaka till dagens avslutning. I sagolikt väder blev det en jättefin avslutning. Jag fick möjlighet att dela ut tre stipendier, alla dessa stipendiatder gjorde intryck på mig men framförallt en av dem. En elev som haft en tuff start i grundskolan slutade nu åk 6 med godkända betyg i samtliga ämnen. Under de tre första åren i en annan skola ingick hen inte särskilt ofta i den ordinarie undervisningen och de två första åren i vår skola var inte heller helt okomplicerade. Nu stod hen där... bredvid mig... redo att ta emot ett stipendium efter att ha fixat godkända betyg i alla ämnen.

- Vilket race du gjort, sa jag.

- Jag vet, svarade eleven.

 

Då trängde tårarna på. Det är ett synligt bevis på vikten av samarbete mellan vårdnadshavare och skola och inte minst ett oerhört skickligt lärarjobb med assistans av en grymt duktig elevhandledare. Det är där och då. I stunden av uppenbarelsen av att skolan kan göra skillnad som jag vet att jag viger mitt liv åt rätt saker.

 

Veckan i övrigt har mest inneburit jobb, fortsatt rehabträning (+ ytterligare en stötvågsbehandling) och konditionsträning på cykel. Dock lyfter jag gärna fram mitt besök på Sundbyholmstravet i lördags. Det var V75-tävlingar och jag fick med mig Fredrik och Sixten dit. Tre generationer på trav, det blir inte så mycket bättre. Som vanligt hängde jag/vi mest på stallbacken. Jag älskar att vara nära hästarna och de aktiva. Vi fick dessutom se mängder av grymma prestationer och jag kände mig nöjd när jag åkte därifrån. Här ett gäng bilder på många av de fina hästarna.

 

Nu önskar jag alla en trevlig helg och glöm inte att vara snälla. Du har ingen aning om vilken ryggsäck den du möter bär på...

 

//Steven :-)