Stevens Sanningar

Sedan i lördags, då jag skrev den senaste fredagsuppdateringen(!) har vi varit iväg på en liten minisemester tillsammans med våra två äldsta barn, deras respektive och alla våra fyra barnbarn. Om vi istället tar det namn- och familjemässigt var det Fredrik, Emelie, Sixten och Elvira samt Marie-Helene, Jonas, Adrian och Axel.

 

Vi hade hyrt ett hus i Vikarbyn utanför Rättvik och det visade sig vara en jättefin kåk med en planlösning som passade för tio personer med olika intressen och behov att vistas i under några dagar. Väderprognoserna var inte särskilt positiva innan, vilket kändes både deppigt och lite orättvist. Vi var nämligen i nästan samma konstellation på semester i Rättvik för fyra år sedan och då var det nätt och jämnt tio grader, trots att det var i början av juni. Nu indikerade prognoserna nästan något liknande, men sammantaget får vi säga att det blev betydligt bättre än förväntat under de tre dagar vi var där.

 

 

Efter installation i huset på måndagen åkte Helena och jag in till Rättvik och handlade mat. Vi ordnade en buffé med kall plockmat och jag tror alla blev mätta. Därefter blev det en promenad på dryga kilometern till badet i Rättvik där alla fyra barnbarn var superduktiga och badade, trots att vattentemperaturen stannade vid knappa 19 grader. På väg till badet gick vi förbi den gamla hockeyrinken i Vikarbyn som definitivt sett sina bästa dagar.

 

 

Under kvällen roade vi oss med ett jätteroligt musikquiz som Emelie ordnat följt av att några av oss andra spelade ett kul spel som hette Codenames. Det var första gången jag spelade detta, men jag blev rejält biten.

 

Efter en god nattsömn och frukost begav vi oss under tisdagen till Styggforsen som ligger ungefär 15 km nordväst om Rättvik. Vi har varit där flera gånger förut, varav en gång med barn och barnbarnen. De sistnämnda gillar verkligen den platsen och den är otroligt häftig, inte minst sett till dess historia och hur den uppkommit. Det är så befriande att se hur barn som ofta är upptagna av skärmar numera, uppskattar det som naturen har att bjuda.

 

 

 

Efter långbryggan bar det hem till huset igen och efter att de flesta vuxna vilade en stund, barnen chillade och jag jobbade så återupptog vi ett UNO-spel vi avbrutit dagen innan. Vi spelade strikt efter de regler för UNO som faktiskt finns och konstaterade att diverse myter och påhitt gjort reglerna ganska töjbara under årens lopp...

 

Sedan var det dags att ladda för det vi trodde skulle bli resans höjdpunkt. Redan för fyra år sedan hade vi försökt få bord på en restaurang i Vikarbyn som heter Bistro apan, men då hade de strulat bort vår bokning. Restaurangen är ganska tydlig med att den inte är som andra restauranger och de serverar smårätter från en meny som är dynamisk, så tillvida att det är lite olika vad som går att beställa från en dag till en annan.

 

 

Utan att gå in på detaljer kan jag bara konstatera att det mesta blev fel den här kvällen. Lång väntetid, dåligt bemötande, rätter som inte serverades och opassande maträtter till barnen ledde till stor besvikelse hos oss alla vilket i sin tur blev påfrestande för våra interna relationer. Mest synd tyckte jag om Helena som verkligen pitchat detta ställe och så blev allting bara jättefel. Dock ska sägas att de flesta av oss tyckte mycket om den mat vi sent omsider ändå fick in på bordet. Restaurangen har definitivt potential, men för oss blev det tyvärr ingen lyckad kväll. Oerhört tråkigt att det som skulle bli vår härliga final, föll platt till marken.

 

Efter restaurangbesöket gick vi hem till huset och spelade mer Codenames innan det var dags att sova vår sista natt i Vikarbyn för den här gången. Även om vår sista kväll inte blev som vi önskat, var det supermysigt att få umgås ett par dygn med våra fina barn och deras lika fina familjer. Det är livskvalitet.

 

Hemresa i onsdags efter att vi packat. Allt gick bra och vi kom hem på eftermiddagen. Jag hade under några dagar känt en begynnande urinvägsinfektion och den satte in med full kraft under kvällen.

 

När jag vaknade på torsdagen mådde jag riktigt dåligt, något jag egentligen inte hade tid med eftersom jag har mycket jobb att göra (trots semester). Mitt på dagen fick jag en tid på Vårdcentralen och träffade en superbra läkare (som jag känner sedan tidigare) och jag fick antibiotika utskrivet. Jag tror att det fina bemötandet jag fick av alla jag mötte på Vårdcentralen, dvs läkare och laboratoriepersonal, gjorde att mitt tillfrisknande kom igång redan samma eftermiddag.

 

Det innebar att jag hann jobba ett antal timmar under kvällen och tidig natt. Idag har jag också jobbat, framförallt med en riktig surdeg som aldrig borde hamnat på mitt bord. Nu gjorde den det och då var det bara att försöka lösa uppgiften.

 

Vi har också hunnit vara iväg till återvinningscentralen med våra gamla sängar och vi har packat inför nästa semestertripp som tar sin början imorgon lördag. Återvinningen är för övrigt en plats som fascinerar mig, såväl människorna som är där och hela konceptet. Så bra att det finns, så märkligt att folk slänger så mycket och så förlösande det verkar vara att få slänga saker. Det sistnämnda gäller även för mig, som egentligen hatar att skiljas från ting som gått sönder eller som passerat sitt bästa jag vad gäller funktion. Väl på återvinningscentralen finns emellertid ingen återvändo...

 

 

Nu avslutar jag med att tillönska en trevlig helg. Var snälla mot varandra, gör bra saker och även om det går åt skogen mellan varven gäller det att försöka bita ihop och dra lärdomar för framtiden.

 

//Steven :-)