Stevens Sanningar

Här kommer veckans fredagsuppdatering på en lördag. Varför jag inte hann göra fredgsuppdateringen igår framgår snart, men vi börjar väl där jag slutade förra veckan.

 

Vår midsommarhelg var lugn och skön i vår ensamhet. Midsommarafton innehöll sedvanlig midsommarmat och vi bara umgicks och hade mysigt tillsammans. Midsommardagen firades ungefär likadant, förutom att Helena var iväg och sjöng med sin kör vid en friluftsgudstjänst på eftermiddagen. När hon kom hem cyklade vi iväg till vår speciella picknickplats några kilometer hemifrån där vi åt vår medhavda middag och bara njöt i den underbara naturen. Helt oslagbart!

 

 

Söndagen rullade på utan större åthävor, vi jobbade en del i vår trädgård och jag ägnade mig åt skoljobb under kvällen. Sedan har jag jobbat under veckan. Många lösa trådar som ska sys ihop och det har hänt både bra och mindre bra saker. Tyvärr överskuggas ju det som går bra av det som blir till besvikelser och jag inser att det blir en hel del jobb under den period som skulle vara min semester vilket smärtar mig. En sammanhållen längre semester är nog det jag behöver mest av allt, men så blir det knappast. Nu kommer vi emellertid att vara en hel del på resande fot de närmaste veckorna och då får jag passa på att koppla av.

 

Igår fredag var jag ledig. Min älskade hustru hade ordnat ännu en överraskning och under tidig förmiddag begav vi oss iväg mot för mig okänd destination. Det enda jag visste var att vi skulle vara borta ett dygn och att jag inte skulle packa ner några direkta finkläder. Vi hamnade i Uppsala och checkade in på Elite Academia Hotel, för övrigt ett jättebra och fräscht hotell med oerhört trevlig personal (Viktigt!).

 

 

Efter att jag klarat av ett jobbrelaterat telefonsamtal gick vi ut på stan där vi först fikade och sedan tog en öl på "Hörnan". Vi visste ju att det skulle passera en regnfront, men så långt var det varmt, soligt och skönt. Därefter tillbaka till hotellrummet där vi drack lite bubbel, fräschade till oss och drog ut på stan igen vid 17-tiden. Vi åt middag på Harrys som ligger centralt och därifrån gick vi vidare mot okänt mål. Jag älskar att bli överraskad, men var självklart nyfiken.

 

 

Vi hamnade på Parksnäckan, vilket är ett ganska litet ställe med en stor scen där det uppträder artister under hela sommaren. Jag såg inga affischer eller liknande och när vi kom in så var scenen riggad, dock utan något som avslöjade vem eller vilka som skulle uppträda. Med facit i hand kanske jag borde känt igen riggningen, men jag gjorde inte det.

 

 

Prick när klockan slog 19:00 får jag se trummisen i Sven Ingvars äntra scenen, tätt följd av resten av bandet. Jag blev så lycklig att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Regnet vräkte ner till en början, men utrustade i ponchos gjorde det ingenting eftersom det som pågick på scenen fick mig att glömma allt annat och bara njuta. 

 

 

Jag har tidigare berättat i en fredagsuppdatering om mitt förhållande till Sven Ingvars, men den storyn tål att berättas igen. Jag har alltid lyssnat på Sven Ingvars mest kända låtar bland alla andra låtar jag lyssnat på som den musikaliska allätare jag är. En av mina allra första egna singlar för "hundra" år sedan var för övrigt Önskebrunnen med Sven Ingvars, men ändå har jag aldrig varit ett fan. Jag har avfärdat dem lite som en dansbandsbagatell trots att jag vet att de bitvis varit oerhört hajpade, inte minst under 90-talet då de peakde med en spelning på Hultfredsfestivalen.

 

Vändningen för mig kom förra sommaren. Under vår semester hade jag och älsklingen valt ut ett antal program av Sommar i P1 som vi skulle lyssna på under våra bilresor. Vi ville båda lyssna på Oscar Magnusson som vi ändå hade fått någon form av sympati för när Sven Ingvars hyllades i ett program av Så mycket bättre som sändes under hösten 2017. Sedan hade vi skrivit in alla sommarpratare i en app som heter "Spin the wheel" för att slumpa vem vi skulle lyssna på.

 

Vi åkte från Vikarbyn norr om Rättvik och begav oss mot Falkenberg där vi skulle stanna några nätter. Nästan på pricken när vi åker in i Värmland låter vi appen välja ett sommarprogram som vi ska lyssna på och det blir Oscar Magnusson. På vår resa genom landskapet varifrån Sven Ingvars kommer, lyssnar vi till Oscars magiska sommarprat. Programmet kretsar mycket kring hans pappa Sven-Erik och hans bortgång några år tidigare samt det faktum att Oscar till sist bestämmer sig för att ta över leadpositionen i bandet, där han varit en medlem bredvid sin pappa under drygt tio år. Det var ett oerhört känslostarkt program som gjorde ett enormt intryck på mig och jag blev nyfiken på Sven Ingvars och vi sa att vi nog borde se dem spela vid tillfälle. Som en liten bonus i historien så propsade jag på att vi under vår resa skulle svänga i Slottsbron eftersom jag ville se den gamla bandymetropolen, vad jag inte tänkte på då var ju att Sven-Erik Magnusson hade vuxit upp i just Slottsbron.

 

Jag tror att vi skulle vara i Falkenberg tre nätter. Jag visste också att Helena bokat på en extranatt någonstans innan vi skulle åka hem. Kvällen innan det var dags att lämna pärlan vid Ätran och havet, berättade älsklingen att vi skulle vara kvar i Falkenberg men att vi skulle vara tvungna att byta boende då det airbnb där vi bott tre nätter inte var ledigt för vår extranatt.

 

På kvällen tog Helena med mig ut och på våra cyklar styrde vi mot för mig okänt mål. Vi hamnade på ett ställe som heter Hvitan och där vi faktiskt hade bott några år tidigare vid ett av våra besök i Falkenberg. Där skulle vi se på Sven Ingvars. Ett helt otroligt sammanträffande eftersom det var bokat innan vi lyssnade på Oscar i sommarprogrammet.

Det blev en helt magisk kväll, jag var så lycklig och så uppslukad av hur bra de var som band. Redan samma natt spontanbokade vi biljetter till en spelning i Linköping senare under hösten. Den var om möjligt ännu bättre och nu var vi fast på riktigt. Under morgonen efter hade vi lyckan att träffa Oscar i frukostmatsalen på hotellet där både han och vi bodde. Det blev en pratstund och jag bara kände: Wow! Vilken underbar och ödmjuk människa!

 

Det var bakgrunden och nu när jag sett bandet en tredje gång vill jag bara se mer. Vi har bokat in en ny spelning sedan tidigare i höst, också i Linköping faktiskt. Vad är det då som är så speciellt med Sven Ingvars? Naturligtvis deras långa historia (snart 70 år) och alla hits som man hört sedan barnsben. Men främst är det nog att de dels är så enormt kompetenta musiker och det låter så tajt och bra. Samspelet mellan bandmedlemmarna på scenen är hjärtligt och man ser att de gillar varandra. Oscar och gitarristen Mats Billinger har för övrigt en gemensam historia som sträcker sig tillbaka ända till BB där de tillbringade sina första dagar i livet bredvid varandra. Deras interaktion med varandra på scenen gör att jag blir alldeles varm i kroppen. Multiinstrumentalisten Niclas Bäcklund trakterar gitarr, keyboard, tamburin, körsång och framförallt tvärflöjt samt saxofon. Just de sistnämnda instrumenten gör mycket för bandets sound. Men allra mest är det Oscar ❤ Hans ödmjukhet i kombination med hur han tolkar texterna är bara.... bara så.... bara så magiskt.

 

 

Vi avrundade kvällen med ett par vattenhål. Vår sista anhalt var puben Churchill Arns, en pub vi besökt tidigare och som är en gemytlig, klassisk och genuin engelsk pub. Jag kan lova att jag var mer än nöjd med överraskningen som min älskade fru bjöd mig på.

 

 

Nu återstår bara att önska just dig en fortsatt trevlig helg. Var rädd om dig, var snäll och gör bra saker. Och varför inte lyssna på Sven Ingvars eller på Oscar Magnussons sommarprogram från 2022?