Stevens Sanningar

Efter den svulstiga semesteruppdateringen tidigare i veckan kommer här en mer anspråkslös och vanlig fredagsuppdatering. En vecka där det inte hänt så mycket i mitt liv, mer än möjligtvis i tankevärlden. Det kan ju vara trevlig, men mestadels jobbigt, att umgås med sina egna tankar all vaken tid. Det är mycket som snurrar där uppe och som ska tas om hand.

 

Nåväl, sedan vi kom hem sent i lördags kväll har det inte hänt så värst mycket i mitt liv. Precis som många andra känner jag mig besviken på vädret. Det är ju inte så många veckor varje år som man är ledig och så här motigt kan jag inte på rak arm minnas att det varit under juli på väldigt länge. Konstant blåsigt, ständigt mulet, relativt låga temperaturer och frekventa regnskurar.

 

I onsdags var jag på trav. Sundbyholmstravet arrangerade en av sina större tävlingsdagar för året, kanske den allra största. Jag var där tillsammans med Fredrik och trots det varierande vädret (ömsom sol, ömsom kraftiga regnskurar) var det precis lika trevligt som vanligt att vara på trav och på nära håll få ta del av alla oerhört fina hästar samt att gå runt och surra med diverse trevliga människor, både på stallbacken och på publikplatserna.

 

De flesta av våra planer att hinna jobba lite med trädgården här hemma har också gått om intet på grund av vädret. Jag har åtminstone hunnit klippa gräset, två gånger till och med eftersom det var ganska vildvuxet när vi kom hem från semestern. För övrigt växte ju gräset knappt en enda millimeter under juni.

 

En semestervecka kvar och även om jag småjobbat lite under den senaste veckan skulle jag ljuga om jag sa att jobbångesten inte smugit sig på ordentligt. Jag älskar ju mitt jobb, men när det finns stora utmaningar att hantera, till del utanför vad jag själv kan påverka, skapar det viss disharmoni och stress.

 

Efter semestern har jag varit på gymmet fyra kvällar med fokus på cykling. Totalt har jag avverkat nästan 11 mil i klart godkänt tempo. Hälsenan känns bättre, men innan jag konsulterat min fysioterapeut vågar jag inte utsätta den för någon tuffare belastning.

 

I min semesteruppdatering utlovade jag fyra ämnen som jag skulle beröra i denna fredagsuppdatering och jag börjar med svensk tennis för närvarande bästa tennisspelare, Mikael Ymer. Att jag skulle ta upp honom hade jag bestämt innan beskedet kom om att han blir avstängd 18 månader för brott mot antidopningsreglementet. Jag har blivit rejält störd över att Ymer intagit en sådan dryg roll mot svenska arrangörer, nu senast inför Nordea Open i Båstad som han ratade till förmån för en turnering i Schweiz. Denna Ymer sätter sig på en piedestal, där han för övrigt jämför sig med Zlatan Ibrahimovic, har ett ego större än ett världshav. Jag blir sjukt provocerad av detta eftersom en stor del av att han är där han är idag, är något som han kan tacka den svenska idrottsrörelsen för. Att då inte visa större respekt för denna idrottsrörelse, alla ideella ledare, alla satsningar som gjorts på diverse anläggningar där han kunnat lära sig spela tennis osv är stor skandal och jag tycker att han ger ett oerhört osympatiskt intryck. Sedan kom ju detta med domen där han vid tre tillfällen missat i sin vistelserapportering och därmed stängs av i 18 månader. Det stärker bara min negativa syn på Mikael Ymer. Att meddela var man finns klarar flera tusentals atleter av 365 dagar om året, men denna bortskämda diva, inte ens topp-50 inom sin egen sport, klarar inte av detta. Bra att han stängs av, han har ju tid att tänka och hoppas han kommer på bättre tankar inför framtiden.

 

Allsång på Skansen har jag följt i snart 30 år och jag har även varit på Skansen många gånger och upplevt allsången på plats. Numera ser jag programmen oftast i efterhand och jag måste bara säga WOW när det gäller valet av Pernilla Wahlgren som ny programledare. Jag har, som säkert många andra, haft perioder i mitt liv då jag varit innerligt trött på hela Wahlgrenklanen. Det har inte varit särskilt fair utan byggt på någon form av fördomar. Hur som helst, Pernilla är ett fullblodsproffs de luxe. Alla hittillsvarande programledare för programmet har haft sina förtjänster, men jag tror ingen har känts så naturlig och okonstlad i rollen som Pernilla. Hennes självdistans är underbar och hon är kort och gott femstjärnig i sin roll!

 

Jag hänger som bekant(?) en hel del på Twitter. Den plattformen är i mångt och mycket sociala mediers kloak, men det förs även intressanta diskussioner mellan varven. Det är mycket politik och där deltar jag aldrig i samtalet. Mycket av den polarisering vi ser i samhället frodas och eldas på just på Twitter. En sak som slagit mig många gånger, är att politiska partier som ändrar uppfattning i en fråga, inte får cred för detta ens av sina motståndare trots att de helt plötsligt är på samma sida som sina tidigare motståndare i aktuell fråga. Det är väl det som hela det politiska samtalet handlar om, att försöka övertyga sina antagonister om att ens egna åsikter är de bästa. Varför blir man då inte glad och tacksam när de tidigare motståndarna ändrar uppfattning? Nej, då ska det grävas fram gamla klipp där man tyckt något annat. Jag tolkar det inte på annat sätt än att många sympatisörer (oftast i ytterkantspartierna) vill ha käbbel istället för att tänka pragmatiskt och försöka komma fram till bra lösningar för vårt gemensamma samhälle.

 

Till sist något som jag första gången reflekterade över under hösten 2016 när popgruppen Kent var ute på sin avskedsturné. Jag har nämligen upptäckt att det finns en del människor som måste uttrycka ogillande och hat mot något som de allra flesta tycker väldigt mycket om. Åtminstone i mitt flöde i sociala medier blev det tydligt just under Kents avskedsturné. De som inte gillade Kent, gjorde sina röster hörda på ett sätt som saknade relevans. Nu begär jag inte att alla ska gilla Kent, men jag hoppas ni förstår principen. Det har fortsatt med Håkan Hellström. Trots att han återkommande har samlat över en kvarts miljon åskådare till Ulllevi under sina konserter, är hånet och hatet utbrett bland människor som inte gillar Håkan. Nu har jag märkt samma sak när det gäller Coldplay som också drog en publik på ca 250 000 personer i Göteborg under förra veckan. Att man har olika smak när det kommer till musik eller andra saker har jag inga problem med. Däremot att göra en så stor sak av detta i motvind, det fattar jag inte. Är det så jobbigt för dessa människor att vara utanför den stora massan som tycker väldigt mycket om någonting? Acceptera istället att det finns många som springer åt samma håll i tycke och smak utan att se ner på dem. För att vara tydlig: Jag missade Kenteuforin, men hade gärna varit en del av den. Håkan och Coldplay älskar jag och det är underbart att dela den känslan med så många andra. Att tycka olika är dock helt okej, men det är inte fel på oss som följer strömmen.

 

Nu önskar jag dig en riktigt trevlig helg! Gör bra saker och var snäll!