Stevens Sanningar

 

 

Den andra personen jag vill nämna är Tor Ahlmark som blir 75 år idag. Få, om ens någon, har betytt så mycket för mig i min yrkeskarriär som skolledare. Tor har varit min chef, mitt bollplank, min mentor och en dörröppnare för mig. Det slår mig ofta att jag nästan känner mig som Tor när jag sitter och pratar med elever eller medarbetare. Tor har nu varit svårt sjuk under åtta år, men han har ett helt obeskrivligt positivt synsätt och förhållande till sin sjukdom. Vi träffas fortfarande på regelbunden basis då vi under mer än tio års tid haft säsongskort och tillsammans följt Guif i handbollsligan. Idag när jag ringde och gratulerade Tor på födelsedagen rann tiden som vanligt iväg, det finns inget stopp när vi börjar prata med varandra. Jag måste också i sammanhanget nämna Tors betydelse för Stallarholmsskolan, skolan där jag själv tillbringade mina första sex skolår och som än idag betyder massor för mig. Det var där, under Tors ledning, som jag på allvar fick möjlighet att utvecklas till den jag är idag. Grattis bästa Tor ❤

 

 

Till sist i födelsedagsbonanzan, några rader om min fina vän Anders Jalkéus. Vi träffades första gången 1981 på S1 i Uppsala där vi gjorde vår värnpliktstjänstgöring tillsammans som signalspanare. Vi bodde på samma logement under ett år och vi slet hårt tillsammans med våra kompisar med att lära oss både telegrafi och ryska. Våra vägar skildes åt, Jalkan hade sin karriär som världsturnerande bas i The Real Group och jag gjorde det jag gjorde. För 10-15 år sedan återupptog vi kontakten vilket jag är mycket glad och tacksam över. Stort grattis min fina vän ❤

 

 

 

Då har jag ändå inte nämnt att min vän sedan barnsben, Anders Hammarstedt också fyller år idag. Eller grannen Benita. Och ännu en Anders, nämligen Wester, som jag under flera år var golfledare för. 18 augusti är på något sätt ett magiskt datum.

 

Idag när jag kom hem från jobbet var jag trött och tom på energi, om jag ska vara ärlig så var jag lite ledsen. Det har i olika avseenden varit en jobbig vecka, även om det i minst lika många avseenden varit en bra vecka. Jag har sovit för lite, jag sover ju alltid få timmar (ca 4 tim/natt) och då blir jag känslig om det blir ännu mindre tid som jag sover. På jobbet har det funnits mängder av saker att glädja sig åt, men även utmaningar som varit både stora och små. Jag var nog skör och när några saker gick emot mig efter att jag lämnat skolan tappade jag det... ingen fara för varken mig eller någon annan, men helt plötsligt kändes det som om jag stod nedanför Mount Everest och skulle klättra upp till toppen på egen hand, dessutom utan syrgas. Som tur var, kunde jag repa mod och jag fick påminna mig om vikten av att ha perspektiv.

 

Inom det senaste dygnet har jag fått reda på ett par öden som verkligen borde få mig att tänka på att simpla vardagsproblem är just simpla och ingenting att lägga energi på. Ändå är det så svårt när man står där på Coop och den sista baugetten för dagen har sålts och man måste besöka ännu en butik, dessutom för andra gången...

 

Nåja, med respekt för de berörda vill jag inte vara alltför detaljerad, men jag har som sagt fått ett par saker till mig som är overkligt sorgliga och som inte bara är ett simpelt vardagsproblem. Igår fick jag exempelvis reda på att en kille i trettioårsåldern, som jag förvisso inte känner men däremot känner jag hans flickvän, drabbats av en allvarlig sjukdom som brukar drabba äldre människor och därför tillbringat nästan två veckor på en intensivvårdsavdelning. En annan kille som jag känner, i grundskoleåldern, lever under hotet att ett utvisningsbeslut ska verkställas. Killen i fråga har bott så länge i Sverige att han har haft hela sin skolgång här, han har alla sina vänner här, han presterar på hög nivå i skolan och skulle på ett positivt sätt bidra till det svenska samhälle vi vill ha. Ändå ska han tvingas att lämna landet till en i högsta grad oviss och skrämmande tillvaro. Lagar och dess tillämpningar är sannerligen trubbiga när man kommer ner på individnivå.

 

Med ovanstående i beaktning skäms jag när jag beklagar mig över petitesser och vardagsproblem som får anses vara bagateller. Perspektiv var ordet!

 

Veckan har annars varit så som veckor ofta är för mig. Mycket jobb, ganska mycket träning samt alltför lite sömn och vila. I onsdags var jag emellertid på Solvalla som bjöd på högklassigt trav med en av sina största tävlingsdagar för året. Jag var där ensam och trivdes som vanligt som fisken i vattnet bland alla fina hästar och trevliga människor.

På tal om trav så startade min delägda Casper For Cash igår på Åby. Han gjorde en bra prestation som trea och älskade Casper går från klarhet till klarhet. Jag är supernöjd med hans lopp och han kommer att bli allt bättre för varje start han gör.

 

 

Nu önskar jag alla en jättetrevlig helg. Glöm inte att ha perspektiv. Det som du tycker är ett stort problem för dig, kan vara en bagatell när livet visar sig från sin sämsta sida. Var tacksam för det du har och reta inte upp dig på alltför små ting. Självklart ska du vara snäll mot dina medmänniskor!