Stevens Sanningar

För tredje året arrangerades löpartävlingen Å-varvet i Eskilstuna och för tredje året fanns jag med på startlinjen. Det är definitivt inte primärt för Å-varvet som jag tränar, men ändå finns siktet inställt mot den tävlingen under vårens alla pass. Jag har tyckt att det varit ganska trögt i vår, men har ändå kunnat lägga upp träningen nästan precis som jag velat. Däremot blev den sista veckan skit eftersom jag jobbade 12-14 timmar varje dag och jag började återigen slarva med både maten och vattendrickandet. Med tanke på detta hade jag ingen bra känsla när jag begav mig mot Eskilstuna och mina drömmar om att slå min tid från förra året kändes ganska avlägsen. För att gambla lite extra valde jag ett par helt nya skor. Mina gamla har varit trasiga ett tag, men jag hade inte tänkt byta förrän efter Å-varvet. Fast när jag såg hur slitna de var så bestämde jag mig för att chansa och det var inga problem.

 

Jag och min svärson Jonas, som jag alltid tävlar tillsammans med, hade anmält oss till rätt startgrupp det här året. Tidigare har vi anmält oss till den grupp där man räknar med att springa på en tid mellan 56-65 minuter, men nu anmälde vi oss till gruppen 46-55 minuter, vilket motsvarar vår kapacitet. Det visade sig vara ett bra drag eftersom det blev fart från första början och vi stod dessutom i princip längst fram i den startgruppen. Å andra sidan kunde jag känna en annan nackdel med den startgruppen vilket jag återkommer till.

 

För min del kändes det bra till att börja med. Min plan var att inte gå ut alltför hårt, men troligtvis rycktes jag ändå med i ett tempo som var aningen för högt. Efter ungefär 3 kilometer blev jag rejält trött och det blev mentalt tufft när jag blev omsprungen av väldigt många löpare och själv sprang om ganska få. Det är ju nackdelen med att starta längst fram i en snabb startgrupp och jag fick sedan slita ont väldigt länge. Det var först under den sista dryga kilometern som jag kände att krafterna började komma tillbaka.

 

När jag gått i mål kände jag mig väldigt missnöjd och var helt säker på att jag hade betydligt sämre tid än förra årets 53.25. Detta bekräftades också av min familj som stod ett par hundra meter före mål och deras känsla var att Jonas var 3-5 minuter före mig i mål, vilket skulle vara en betydligt större marginal än vad som brukar skilja mellan oss.

 

När jag sedan en timme efter loppet fick min definitiva sluttid blev jag genast mycket gladare. Jag hade landat på 52.32, det vill säga hela 53 sekunder snabbare än mitt tidigare rekord och för första gången snittade jag under 5 minuter per kilometer. I efterhand kan jag bara tänka mig att min dåliga känsla berodde på att jag gick ut i ett alldeles för hårt tempo. Det bekräftas också av den officiella tidtagningen som säger att jag sprang första halvmilen i ett 4.46-tempo och nästa halvmil i 5.12-tempo, vilket är en oerhört stor skillnad. Placeringsmässigt kom jag topp-500 vilket innebär att jag hade cirka 2700 löpare efter mig i mål.

 

Nu är det bara att börja ladda för nästa år. Så länge jag kan förbättra mig trots att jag blir äldre är jag mer än nöjd. Att någonsin kunna slå Jonas känns som en utopi och avståndet mellan oss ökar faktiskt för varje år trots att han är ganska sparsam med sina träningspass. Jag får trösta mig med att han är drygt 20 år yngre och dessutom både längre och lättare än mig.