Stevens Sanningar

Fredag igen och skriver som jag faktiskt brukar skriva varje år, nämligen att fördelen med att semestern är slut och man börjar jobba igen är att man uppskattar fredagarna så oerhört mycket mer.

 

Det har varit ganska stressiga dagar under veckan. Mycket som ska vara på plats när lärarna är tillbaka i skolan nästa vecka. Jag bedömer att vi ligger hyggligt till, inte så långt framme som jag önskat men absolut ingen fara. Fast jag har träffat personalen redan idag då deras arbetsår började med att jag och mina biträdande rektorer arrangerade en kickoff. Av flera skäl körde vi ett relativt lågbudgetalternativ, men från min horisont blev det ändå väldigt lyckat. Hoppas personalen känner detsamma. Vi hade scoutat upp en underbar badplats i Stjärnhov, en liten ort belägen mellan Sparreholm och Gnesta. Där fick vi också tillgång till ett servicehus och vi bestämde att träffas mellan kl13-20. Vi fick en av sommarens finaste dagar och fokus lågt helt och hållet på att umgås och lära känna varandra vilket är extra viktigt för oss i år då vi har nio nya medarbetare i personalgruppen.

 

 

Det blev olika övningar på det temat (att lära känna varandra) och mycket tid bara till att umgås och prata i solskenet. Ett roligt och spännande inslag var att alla hade fått välja en låt som de skickade till mig. Vi spelade låten, man gissade vem som valt den och när det var avslöjat fick låtväljaren berätta varför hen valt just den låten. Det var rejäl spridning på genrer och artister och det var oerhört intressant att ta del av historierna bakom låtvalen. Jag hade också valt en låt till denna aktivitet och mitt val föll på Starkare än ord av Peter LeMarc. Den sången hade stor betydelse för mig och min älskade hustru under en period i livet (1997-99) när jag mådde väldigt dåligt och allt var nattsvart. Vi lyssnade ofta på den tillsammans och det var som om Helena talade till mig genom LeMarcs text.

 

 

 

Vi bjussade på kaffe och dryck under dagen och avslutade med att grilla på kvällen. Vi hade köpt in råvarorna själva och allt blev så mycket mer genuint och äkta än att vara på en dyr konferensanläggning. När personalen åkt tillbaka till Malmköping med bussen var det tre nöjda skolledare som tog hand om disk och annat efterarbete.

 

Jag känner starka positiva vibbar inför läsåret där eleverna börjar nästa tisdag (22 augusti). Vår laguppställning på personalsidan är spännande med olika kompetenser, personlighetstyper och erfarenheter. Jag tror väldigt mycket på det gänget och ska göra mitt yttersta för att leda på bästa sätt.

 

I min förra fredagsuppdatering lovade jag att återkomma till det här med att tiden går så fort. Jag tror det dröjde till för kanske tio år sedan innan jag fattade vad det beror på att man tycker tiden går snabbare och snabbare. Det är ju så enkelt som att varje dag, vecka, månad, år är en allt mindre andel av längden på det liv man levt. Klart som tusan att ett år var en evighet när man var tio, då var det ju en tiondel av ens liv. En tiondel av mitt liv idag är 5½ år och tacka tusan för att ett år bara susar förbi. 

 

När jag fyllde 50 infann sig ett lugn som jag tyckte var väldigt behagligt. Inte så att det hände från en dag till en annan, men det växte fram en inre trygghet som åtminstone jag bitvis hade saknat tidigare. Nu har det gått ytterligare drygt fem år och då kommer andra existentiella funderingar upp i huvudet. Jag inser att jag rimligtvis har levt en bit mer än halva mitt liv och att ålderdomen faktiskt närmar sig även om det dröjer innan den står och knackar på dörren. Jag kan inte påstå att det är en bra känsla, men jag måste acceptera den och varje dag försöka göra mitt bästa av just den dagen. Det går inte skitbra varje dag. Det går oftast hyfsat, ibland bra, någon gång superbra och tyvärr inte alls ibland. Nåja, även om jag skulle vilja stoppa tiden är sanningen en annan, den snurrar allt snabbare och jag tänker kämpa vidare med att hitta ett accepterande lugn i detta faktum.

 

Att bli farfar och morfar är ett tydligt tecken på att man blivit äldre. Jag har hittills begåvats med fyra underbara barnbarn, vilka är väldigt olika till sättet. Det är berikande och jag är glad att de har kloka föräldrar som kan vägleda dem på bästa sätt, men också då det behövs ta hjälp. I mitt jobb ser jag så många trasiga barn och ungdomar och de insikter jag fått genom utbildning, litteratur och erfarenheter har förändrat min syn på barn med bortåt 180 grader. Alla barn är värda maximalt med villkorslös kärlek och viktigast av allt är hjälpa dem att bibehålla sin nyfikenhet, sin tro på sig själva och en grundmurad självkänsla. Därmed inte sagt att det ska vara kravlöst, tvärtom så gör så kallade curlingföräldrar sina barn en stor otjänst. Men som vuxen måste man välja vilka strider som är värda att ta och framförallt måste man hela tiden tänka sig in barnets situation utifrån dess förutsättningar och dessa förutsättningar skiljer sig massor från barn till barn.

Ämnet barn får mig osökt att tänka på ett av mina barnbarn som ännu inte lärt sig säga bokstaven R. Den här lilla dialogen utspelade sig för en dryg vecka sedan mellan mig och barnbarnet.

 

 

 

En snackis i sportens värld förra veckan var det allsvenska fotbollsmötet mellan Hammarby och Häcken. Det finns ju alldeles för mycket inom fotbollen som är fjantigt, larvigt och ovärdigt en sådan stor idrott. Det största problemet är ju filmningar och fejkade skador, något som skulle vara en baggis för FIFA och UEFA att få bort genom kraftiga sanktioner i form av avstängningar och böter med hjälp av videogranskningar i efterhand. Hur som helst finns det ett "gentlemen's agreement" inom fotbollen som innebär att om lag A har en spelare som ligger skadad, då skjuter lag B ut bollen över sidlinjen. När spelet återupptas spelar lag A bollen tillbaka till lag B som faktiskt hade bollen när "skadan" (observera citationstecknet!) skedde. I den där matchen mellan Hammarby och Häcken inträffade detta då Häcken spelade ut bollen vid en hammarbyskada. Häcken fick emellertid inte tillbaka bollen när spelet kom igång utan istället gjorde Hammarby mål på anfallet. Alla fotbollssupportrar rasade mot detta tilltag, jag såg till och med bajenfans som var kraftigt kritiska, och menade att det var osportsligt. Jag har dock en annan uppfattning och det förvånar mig att inte fler tänker samma tanke, men det beror väl på att de flesta är så insnöade i att det ska vara som det alltid har varit osv.

 

 

Eftersom vi snackar elitidrott så snackar vi big business. Det är ju rent löjeväckande att man inom elitidrott blandar friskt mellan formella regler nedskrivna i en regelbok och hitte-på-regler. Dessutom så förstärker ju bara otyget med att spela ut bollen vid "skada" att filmningarna är en accepterad del av spelet. Jag utgår ifrån att domaren stoppar spelet om skadan är allvarlig annars ska det fortgå till dess att det blir ett naturligt spelavbrott. Blanda inte in påhittade "regler" som ska skötas av spelarna själva i ett spel som kräver riktiga regler vars efterlevnad hanteras av domarna som dömer matchen.

 

Från detta är kanske steget till friidrotts-VM så stort. Justin Gatlin detroniserade Usain Bolt som världens snabbaste 100 meterslöpare i och med att han (Gatlin) vann VM-finalen. Amerikanen möttes med burop varje gång han visade sig på stadion och massor av människor har uttryckt sin avsky över hans vinst. Varför då? Jo, han har varit avstängd för dopning två gånger (olika substanser) och många tycker att det är fel att han får tävla. Ja, det tycker jag också utifrån att jag tycker att dopning med alla former av tillväxthormoner, eller exempelvis epo inom uthållighetssporter, ska innebära livstids avstängning. Men nu ser ju inte regelverket ut på det sättet. Gatlin är sedan länge fri att tävla, han har avtjänat de straff han dömts till och då tycker jag att han borde få tävla i fred. Jag blir mer och mer uppgiven och upprörd över hur korta tankekedjorna är hos människor, framförallt de som spyr ut sin galla i sociala medier vilka till stor del är samma pöbel som sitter på läktarna och buar.

 

 

Nackdelarna med sociala medier har jag ju varit inne på i flera fredagsuppdateringar på slutet och egentligen är det väl bara att gilla läget. Men alla ni som ondgör er över Donald Trump ska förstå att han aldrig blivit president i USA utan sociala medier och med det vill jag säga att en sådan farlig ledare, tillika ärkepajas, mycket väl skulle kunna bli högsta ledare i en helt vanlig västeuropeisk demokrati, exempelvis Sverige. Detta skulle aldrig ha varit möjligt för sådär 30 år sedan, innan hela mediemarknaden blev rena vilda västern.

 

Å andra sidan förändras tiderna. Se nedanstående klipp så förstår ni att det funnits en tid då även två statsägda public service-kanaler i TV framkallar stress.

 

 

Mitt veckolånga träningsuppehåll jag annonserade i förra veckans fredagsuppdatering höll inte. Fyra dagar stod jag ut, men sen tränade jag och det har jag gjort ytterligare en gång den här veckan. Varannan dag är planen nu ett tag framöver innan jag trappar upp igen.

 

Jag avslutar som vanligt med att tillönska en trevlig helg samt att påminna om att ni ska vara snälla mot varandra. Ondska har vi ändå så det räcker och blir över på den här sjuka planeten.