Tiden rusar fram
Vi är många som tycker att tiden går alldeles för fort. Dagarna bara svischar förbi, veckorna passerar i ett nafs, månaderna likaså och åren läggs snabbt till flera år och så har det gått ett decennium eller två.
Det dröjde faktiskt till för några år sedan innan jag själv fattade varför jag upplevde att tiden gick så otroligt snabbt. Då insåg jag det som många av er andra kanske redan har insett, nämligen att det är fullständigt logiskt att en dag, en vecka, en månad eller ett år upplevs att gå mycket snabbare ju äldre man blir. När man var 10 år var ju ett år en tiondel av hela sitt liv och det var inte så märkligt att ett sommarlov kunde kännas som en oändlighet. När man kommit upp i 50 är ju ett år bara två hundradelar av det liv man levat. Man behöver inte vara alltför belevad inom matematikens ädla konst för att veta att en tiondel är betydligt mer än två hundradelar. Jag kan inte se någon annan förklaring till att jag upplever att tiden rusar allt snabbare fram och det värsta är att det för varje dag bara går ännu snabbare i en accelererande hastighet. Deprimerande och ytterligare en anledning att leva i nuet och ta vara på varje dag.
En annan intressant sak vad gäller tid som jag ofta använder mig av är att tänka på en tidsrymd framåt och samtidigt tänka på vad som hände och vad jag gjorde om jag tänker på samma tidsrymd bakåt. Det kan göras i det lilla och det kan göras i det stora. Om jag exempelvis tänker på att det bara är en och en halv månad till midsommar så blir jag alldeles förskräckt om jag tänker på var vi var för en och en halv månad sedan. Då var det ungefär den 20 mars och ett riktmärke för mig är att vår underbara cocker spaniel Tindra hade blivit skadat av ett vildsvin några dagar tidigare. Det känns som igår och därmed känns det som imorgon som det är midsommarafton och vi successivt går mot mörkare tider. Negativa tankar, jo jag vet.
I det längre perspektivet så kan jag tänka på att när jag gick i högstadiet så pratade vi om andra världskriget. Jag tyckte det var hur länge sen som helst som det härjat ett storkrig i Europa och över stora delar av världen. Faktum är att det då hade gått cirka 30 år sedan kriget tagit slut och om jag idag tänker 30 år tillbaka så hade jag och Helena varit tillsammans i nästan tre år och var redo för vår första gemensamma lägenhet. Det känns som igår. På samma sätt kunde jag bli evinnerligt trött på min pappa som tjatade om Sveriges enorma framgångar i London-OS 1948. Fullständigt ointressant vad som hände på antiken tänkte jag då. Samma tidsperiod tillbaka från idag så hade Björn Borg hunnit sluta spela tennis och Mats Wilander vunnit French Open för första gången samt IFK Göteborg blivit UEFA-cupmästare. Hissnande, men framförallt otäckt att inse hur snabbt tiden går.
När jag hamnar i dessa funderingar tangerar jag också existentiella tankar och de är jobbiga att tänka. Samtidigt är det en nyttig påminnelse att tänka positivt, försöka påverka det man själv kan styra över och verkligen.... ja, nu kommer klyschan igen.... leva i nuet och njuta av varje dag.
//Steven :-)