Stevens Sanningar

Dags för en ny fredagsuppdatering en vecka då vi passerat vårdagsjämningen, klockorna ska ställas om till sommartid och snön fortfarande ligger kvar... Vi har haft några sköna dagar bakom oss, men nu vill jag ha vår på riktigt. Idag är det för övrigt 38 år sedan vi röstade om kärnkraftens framtid i Sverige. Det var det första valet jag fick rösta i som nybliven 18-åring och jag minns att jag valde linje 2, vilket var ett riktigt töntigt mellanmjölksalternativ.

 

 

I början av veckan var jag ganska låg och hade nästan bestämt mig för att sluta med mina fredagsuppdateringar. Ointressant nonsens, antagligen bara intressant för mig själv och som ändå tar en stund att skriva varje fredag. Detta i ljuset av att jag måste skapa mig tid att reflektera, att bara vara, men också att hinna med saker jag har svårt att hinna. Samtidigt är det just det som jag skrev i förrförra meningen, "bara intressant för mig själv". Att skriva ner egna tankar hjälper mig och som dokumentation för egen del är de ovärderliga. Plussidorna överväger vilket gör att jag fortsätter.

 

Det där med dokumentation och titta tillbaka är ju en sak som genom mitt liv har varit plågsamt. Jag har haft svårt att titta på gamla fotografier. Kort som visar då jag själv var ung, bilder på våra barn när de var små. Jag har flytt från det oundvikliga, att tiden går alldeles för snabbt. Samtidigt som jag har massor av fantastiska saker att glädjas åt i mitt liv har det också funnits mörka perioder på olika sätt som gör att jag har svårt att påminna mig själv av tider som flytt. De senaste åren har jag emellertid successivt förlikat mig med att det är så det är och idag kan jag med någon form av bekvämlighet ändå titta bakåt även om jag fortfarande tycker att nuet är viktigast och framtiden spännande och outforskad.

 

Att hamna i existentiella grubblerier är jobbigt, åtminstone för mig. Jag tycker också det är påfestande att hamna i situationer där jag inte känner att det flyter på som jag önskar. Precis som alla andra människor, är jag också en bekräftelsetorsk. Kanske mer än snittet, men förhoppningsvis mindre än vad jag har varit tidigare. För mig har det nästan alltid handlat om att saker jag gör ska vara så bra som möjligt, eller i ännu högre grad att sådant jag ansvarar för ska vara top notch. Jag formulerade en gång en fras om mig själv som löd: "Jag tycker inte om den jag är, men jag tycker om det jag gör". För mig har det varit viktigt att det jag gör är så bra, att det väcker respekt och gillanden. Ett konkret exempel från mitt arbetsliv: Det är inte viktigt för mig att någon tycker att jag är en bra rektor, men det är viktigt att människor tycker att skolan jag ansvarar för är bra. Men det kan handla om helt andra saker i mitt liv som inte är knutna till mitt jobb, jag får mitt bekräftelsebehov tillgodosett av att resultatet av mina handlingar blir bra.

 

Jag har under flera år aktivt jobbat med att försöka bearbeta detta bekräftelsebehov och har under 10-talet lyckats ganska bra, men jag märker att jag lätt faller tillbaka när jag mår lite sämre och hamnar i grubblerier. Just en sån period har jag haft en tid och det tär på mig. I lördags fick jag en wake-up-smäll som hette duga då en till mig väldigt viktig person sa något till mig, förvisso med kärlek och i all välmening, som fick mig att fatta att nu är det dags att vända skutan åt rätt håll igen.

 

Den insikten ledde till mängder av funderingar och jag har ännu inte tänkt tankarna klart, men jag har varit nere i källaren för den här gången och vänt. Tack vare denna verbala käftsmäll (inte hur den sas, utan hur den startade en process hos mig) är jag på rätt väg igen. Jag har verktygen, men behöver ständigt damma av dem och att införskaffa ett eller annat nytt verktyg skadar inte heller. Det är då jag har några helt fantastiska människor omkring mig, både i familjerelationen men också kopplat till mitt jobb, som ger mig nya tankar och perspektiv. Tack för att ni finns!

 

Det blev en lång och ganska utlämnande inledning på veckans fredagsuppdatering. Men allt kan inte vara yta och tjolahoppsan hela tiden, även om jag har det förbaskat bra och är privilegierad i mängder av avseenden. Jag lever ett bra liv, har en fantastisk familj, inga ekonomiska bekymmer, ett jobb som jag mestadels älskar och som jag vet att jag passar väldigt bra för. Jag har möjlighet att göra mängder av roliga saker, jag träffar intressanta människor och jag är på det stora hela frisk om man bortser från lite träningsrelaterade skavanker som jag återkommer till.

I lördags var jag tillsammans med älsklingen och Sixten på Äventyret Aladdin i Eskilstuna. En härlig familjemusikal som roade. Det var en julklapp till Sixten och även Adrian fick samma julklapp av oss, men Adrian fick den upplevelsen även av sin farmor och farfar vilket gjorde att han gick med farmor. Vi hade dock glädjen att träffa Adrian på plats. Barnbarn är fantastiska och de ger mig nya perspektiv varje gång vi ses. Ibland gör det lite ont i mig att jag inte hade samma kunskaper om barn när vi själva blev föräldrar, men det tillhör historien och den går inte att ändra på. Det går bara att göra sitt bästa från nu och framåt.

 

 

Under söndagen hade kören där Helena är med och sjunger, en konsert i Toresunds kyrka. Det var verkligen jättemysigt och de hade ett varierat program och flera av de 17 sånger som framfördes finns med bland mina favoriter.

 

 

Veckan i övrigt har rullat på i en hiskelig fart där jag alltså funderat en del över livets mysterier. Funderingarna måste fortsätta, men nu alltså i en mer positiv riktning än där jag var för en vecka sedan. Om det inte finns mänsklig styrka hemma som kan stötta mig, så finns det alltid två underbara bedlingtonterrier. Den här bilden la jag ut på min Instastory tidigare i veckan.

 

I fredagskväll startade Hibo Viking på Bollnästravet och han tog en fin andraplats mot hårt motstånd. Det var ännu ett stort steg framåt och vi har redan facit på att kastreringen var bra för honom. Jag hade inte möjlighet att vara på plats, men längtar efter nästa gång jag får träffa honom. Nästa start blir dock förmodligen på Dannero i Ångermanland och dit känns det också onödigt långt att åka den här årstiden. 

 

 

Ni som känner mig vet att jag alltid älskat det som Magnus Uggla gjort. Jag har sett honom otaliga gånger live på konserter och krogshower. Men det mest fantastiska han gjort är den monologföreställning (Hallå! Popmusik, Kickar och Kläder) som han spelade mellan 2015 och 2017. Jag såg föreställningen fyra gånger och det började på den pyttelilla teatern Galeasen på Skeppsholmen. Sedan upplevde jag föreställningen på Orionteatern (då för övrigt Håkan Hellström satt på raden bakom), Dramatens stora scen och Skandiateatern. Fyra gånger totalt alltså och den var lika bra varje gång. 

I lördags släpptes föreställningen på SVT Play, där den bara kommer att finnas tillgänglig i en månad och jag menar på fullaste allvar att DU MÅSTE TITTA PÅ DEN! Även om du inte är ett Uggla-fan så kommer du att gripas av hur magiskt bra föreställningen är. Den är rolig, den är tänkvärd, den är ledsam, den är ytlig, den är djup och den innehåller massor av skön musik. Här är länken till programmet och missa det inte! 

 

Föreställningen på Dramaten såg jag tillsammans med min fina vän Anders Jalkéus och tack vare "Jalkan" fick jag möjlighet att träffa Magnus efteråt. De känner varandra, inte minst sedan de båda var med i en Povel Ramel-revy (Knäpp igen!) på Cirkus i början av 1990-talet. Det var stort att få träffa min stora idol och det minnet lever jag på länge. Då fick jag också träffa den oerhört grymma sångerskan och multiinstrumentalisten Annika Granlund Jonsson som bland annat spelar trummor och trumpet i föreställningen. Jag har sett Annika i många olika sammanhang, bland annat vid en konsert med Lars Winnerbäck och i Henrik Dorsins show Näktergalen från Holevadsvägen. Hon har också körat bakom Håkan Hellström under hans gigantiska konserter på Ullevi.

På tal om stora scenföreställningar har vi biljetter till flera olika evenemang i sommar och höst. Inte minst till den krogshow som Magnus Uggla ska spela på Göta Lejon. Den ska enligt uppgift helt bygga på gamla hits som han haft och det finns nog ingen svensk artist som kan ståta med så många hits som han, inte ens Tomas Ledin.

Hoppas ni orkat läsa hela vägen hit. Jag önskar alla en riktigt trevlig helg och kom ihåg att vara snälla mot varandra. Det är faktiskt också en bra sak med mina fredagsuppdateringar, nämligen att jag tänker oftare till på att vara just snäll eftersom jag uppmanar er andra att vara det. Jag lyckas inte alltid, men med den pressen på mig själv är jag mer tolerant och snäll än vad jag förmodligen skulle varit annars och jag jobbar på att lyckas ännu bättre med den föresatsen.

 

 

PS! Precis när jag skrivit denna fredagsuppdatering har jag upptäckt att det är något fel på vårt vatten. Varken vi eller våra hyresgäster har vatten i husen vilket faktiskt är en smärre katastrof. Vi har två barnbarn här (Adrian och Axel) och våra hyresgäster har fyra barn....

 

PS2! Felet avhjälpt av den hopplöst ohändiga moi (=mig). Trasig säkring i stolpen där elen kommer in till fastigheterna.