Stevens Sanningar

Idag är det midsommarafton och det är ju en dag jag naturligtvis gillar skarpt. Sommaren är som bäst även om jag konstaterat att den enorma värme vi haft under hela juni har gjort att många av de blommor som normalt blommar under midsommar, redan har packat ihop och vissnat.

 

Några ord om veckan som gått. Mycket jobb som vanligt, även om jag kunde skruva ner tempot se sista dagarna under veckan. Har sovit rejält ett par nätter nu, men känner mig fortfarande trött efter ett intensivt år. Siktet är inställt på jobb till och med torsdag kommande vecka innan det blir ett antal veckors välbehövlig semester. Riktigt ledig är dock svårt att vara och det är väl en av de tydligaste nedsidorna med mitt jobb. Det är inte bara en sommar som jag haft vakanser på lärarsidan att hantera under sommaren och tyvärr ser det ut att bli samma sak i år.

 

Som med alla jobb finns ju både upp- och nedsidor och jag tycker ändå att de förstnämnda överväger. Den här veckan blev jag i konkret mening återigen påmind om varför jag vill jobba med det jag gör. Jag träffade en av de elever som slutade åk 9 i vår skola förra våren. Det var redan då en framgångssaga, men sagan har bara växt. Vi kan kalla honom Daniel, men han heter egentligen något annat. Daniel har gett mig tillåtelse att berätta om honom och hans "resa".

 

Daniel började hos oss i årskurs 8. Han var högt och lågt. Noll förmåga att koncentrera sig. Utmanande och störde. Samtidigt var det tydligt hur Daniel hade noll förtroende för vuxenvärlden. Otaliga skolbyten under grundskoletiden, växelvis boende hos sin ena förälder och i familjehem. Alla de klassiska boxarna för att det ska gå dåligt gick att bocka av.

 

Vi bestämde oss för att lägga huvudfokus på att återskapa ett förtroende för vuxenvärlden. Skippa massor av strider och ta de viktigaste. Jobba med dåliga beteenden och samtidigt reservationslöst ge Daniel uppmärksamhet och kärlek för den han var, allt paketerat i en kravbild som var rimlig för honom. Boost och positiv feedback vid varje framsteg. Så där jobbade vi i stort sett hela årskurs 8. 

 

Årskurs 9 tog vid i slutet av sommaren 2021 och nu var det dags att växla upp och lägga fokus på skolarbetet. Tillsammans med Daniel hade vi lagt grunden och även om det många gånger var slitsamt, blev nian en triumffärd som slutade med att Daniel kunde komma in på sitt önskade gymnasieprogram för ett år sedan. Han erhöll dessutom vårt finaste utvecklingsstipendium under skolavslutningen.

 

Under det här året har Daniel hälsat på i vår skola mellan varven och det har gått bra för honom. Så i måndags... Jag kom lite senare till skolan efter besök hos min fysioterapeut. Jag får se Daniel stå i en reflexväst innanför staketet till den kommunala förskolan vi delar skolgård med. Han är omgiven av ett stort gäng söta barn i tre-fyraårsåldern. Jag går fram och pratar med honom och han berättar stolt att han fått ett tre veckors långt sommarjobb på förskolan genom kommunen. Han strålar av lycka och vi pratar ännu en gång om vilken resa han gjort. Vi bestämmer som vanligt att ses och höras igen och jag går därifrån med tårarna rinnande nedför kinderna. Det är inte första gången, troligtvis inte sista heller, som jag inte kan hålla tillbaka tårarna när jag tänker på Daniels resa.

 

Om två år tar Daniel studenten från byggprogrammet, men byggarbetare och hantverkare i all ära, Daniel ska jobba med människor, gärna barn, och jag ska göra allt jag kan för att fånga upp honom när han står där med sin vita mössa.

 

Det här var en kort version av en historia som egentligen är så mycket längre och ska berättas en annan gång. Daniels öde gör mig bara mer övertygad om att vi inom skolan kan skapa ännu fler framgångssagor om vi har fullt fokus på att göra rätt saker vid rätt tidpunkt. Skolans ålderdomliga och fyrkantiga format passar långt ifrån alla och där kan vi utveckla oss hur mycket som helst.

 

En bra träningsvecka och en rejäl stötvågsomgång hos fysioterapeuten har gjort att min hälsena mår ytterligare lite bättre. Långt kvar, men jag ska tillbaka till såväl löpning som padel.

 

Mer krångel än någonsin med Stallarholmsbron. Jag är glad och tacksam över att jag inte är beroende av att passera den mer än vid enstaka tillfällen. Det känns som att den krånglat i minst 40 år och för 13 år sedan skrev jag, med hälp av min fru, en låt till Stallarholmsrevyn om "den jävla bron" som min vän Tobias Jobin framförde på ett fantastiskt sätt scenen. Låten är tyvärr ständigt mer aktuell än någonsin.

 

 

Ska till sist passa på att dela ut beröm till en butik vi har i närområdet. För mig är service och bemötande de enskilt viktigaste faktorerna i alla butiker och inom all form av serviceyrken. Blomsterlandet i Strängnäs är en sådan butik där det är tydligt att man jobbar stenhårt med att ha ett bra kundbemötande och det märks på alla sätt, oavsett vem man pratar med eller vad man ska köpa. 

 

Med detta önskar jag er alla en jättefin midsommarhelg! Gör goda handlingar för andra och säg snälla saker till varandra.