Stevens Sanningar

En månad till julafton och fredagsuppdateringen är tillbaka efter förra veckans uppehåll. Med andra ord är det 14 dagar från mitt liv att rapportera om...

 

Två veckor känns både som alldeles nyss och som en evighet sedan. Den helgen, för två veckor sedan, var en lördag och framförallt söndag som till stor del präglades av jobb. Detta som förberedelse för vad som skulle komma. Jag visste nämligen att jag inte skulle vara på plats i skolan under de närmaste nio vardagarna.

 

Måndag till onsdag var jag nämligen i Sundbyberg på en utbildning som heter Utvecklande ledarskap, ett koncept framtaget av Försvarshögskolan. Jag har tidigare, för 11-12 år sedan, gått deras UGL (Utveckling av Grupp och Ledare) som gjorde stor nytta för mig och i vissa stycken förändrade min syn på mig själv, ledarskap i allmänhet och grupputveckling.

 

Trots ovanstående var jag inte taggad till tusen för tre dagar lång utbildning och det berodde främst på tidsbrist i kombination med de kroppsliga bekymmer jag dras med. Med facit i hand blev det dock tre oerhört värdefulla dagar som jag tar med mig i mitt ledarskap och tre dagar där jag knöt nya vänskapsband och fick med mig massor av insikter och ny kunskap.

 

Jag hann nätt och jämnt komma hem från utbildningen innan det var dags att ge mig iväg in i nästa äventyr. Packning inför en veckas semester och sedan några timmars jobb vid skrivbordet. Jag hann sova en dryg timme innan klockan ringde och det var dags att fixa det sista för avfärd mot Arlanda.

 

En vecka på Kap Verde väntade nämligen och planet skulle lyfta strax efter kl 08 på morgonen. Vi har under många år haft förmånen att kunna resa iväg till varmare breddgrader en vecka om året, ibland två (men då vid två olika tillfällen). Under 00-talets början och mitt var det i allmänhet till Turkiet eller Mallorca. Under slutet av 00-talet och början av 10-talet åkte vi ofta till Egypten och ibland till Turkiet. Hösten 2015 upptäckte vi Makarskarivieran i Kroatien och det blev några svängar dit, 2017 var vi på Rhodos, 2018 tillbaka i Kroatien innan vi 2019 satsade på en medelhavskryssning med ett sådant där gigantiskt amerikanskt kryssningsfartyg. 

 

Därefter kom pandemin och vi har inte rest på någon solsemester på drygt fyra år, men nu var det dags. Eftersom vi åker sent på hösten är Medelhavet inget alternativ. Egypten vågar vi inte åka till längre och valet stod då mellan Kanarieöarna och Kap Verde. När man ska vara borta en vecka, allt annat är omöjligt för mig med tanke på mitt jobb, måste det vara en plats till vilken resan inte tar orimligt lång tid. Kap Verde kändes på gränsen, men då vi hört och läst mycket ositivt om resmålet blev det dit vi bestämde oss för att åka. Flygresan dit tar ca åtta timmar, medan det tar en timme kortare tid hem.

 

Veckan på ön Sal, strax utanför staden Santa Maria, blev en fullträff. Vi hade inget annat mål än sol, värme, en och annan god drink och bekvämlighet. Allt detta fick vi i överflöd på vårt all-inclusive-hotel och personalen överallt var supertrevliga. På tal om överflödet så blev det garanterat några centimeter ytterligare i midjemått. Det faktum att jag inte får träna sedan ett par månader tillbaka har tyvärr redan sedan tidigare inneburit ett relativt förfall av en tidigare hyfsat vältränad kropp.

 

 

 

Kap Verde som ligger ute i Atalnten, ca 50 mil väster om Senegal där min dotter Ellinore har bott, är känt för att vara blåsigt. Visst var det vind varje dag, men inget som gjorde något. Tvärtom var den varma vinden lite lagom svalkande och det var bara en dag som vågorna var så pass höga så bad i havet inte var tillåtet.

 

Vi åt i bufférestaurangen varje kväll utom en. Det fanns alltid god mat att välja på, men den bästa måltidsupplevelsen upplevde vi på en italienska restaurang på området. Det ingick i priset att få äta en trerättersmeny där och det utnyttjade vi. För både mig och älsklingen blev det enormt goda pizzor som huvudrätt.

 

 

Alltid tungt att åka hem från en härlig semester, men vi hann få några soltimmar vår sista dag som var igår torsdag. Kvart i tolv lokal tid (13:45 svensk tid) hämtade bussen upp oss och efter en ganska kaosartad incheckning samt säkerhetsprocedur lyfte vårt plan hemåt ett par minuter före tidtabell. Vi flög med Vings eget flygbolag Sunclass Airlines i ett nästan splidans nytt plan av modellen Airbus 330-900neo med plats för 389 passagerar och som enligt uppgift släpper ut 23 % mindre koldioxid per passagerarkilometrar än föregående generation långdistansplan. Det känns ju bra när flygskammen gör sig påmind.

 

 

Vi landade vid 01:30 på Arlanda, strax efter kl 02:00 hade vi fått vårt bagage. Sedan var det i vanlig ordning pajasvarning på hämtningen från terminalens till Flygets långtidsparkering, men vid 04:30 kom vi hem. Jag bestämde mig för att strunta i sömnen, trots att jag inte sovit på planet, och åkte raka spåret till jobbet där jag orkade hålla ut till ca kl 12:45 innan jag åkte hem och sov ett par timmar.

 

Det var fint att vara tillbaka på skolan, jag har ju varit extremt mycket fysiskt frånvarande ända sedan min operation i slutet av september. Det har ändå fungerat bra och medarbetarna har naturligtvis hanterat arbetsuppgifterna med den äran. Detta gäller egentligen enligt principen "ingen nämnd och ingen glömd", men jag måste ändå i offentlighetens ljus skicka mängder av uppskattande tankar till min biträdande rektor Ola som klivit in i rektorsrollen på ett mer än utmärkt sätt. Det känns tryggt för mig att veta, men är också väldigt utvecklande för mig utifrån att jag har lite för mycket kontrollbehov...

 

Det har mestadels fungerat bra med katetern under veckan. Älsklingen fick göra en liten korrigering av den så kallade kuffen. Vid något tillfälle deppade jag ihop rejält över min situation och det kommer över mig mellan varven att jag är så ledsen över att behöva ha det så här, i detta ligger ju också en oro och rädsla att det aldrig någonsin kommer att bli bättre. Nu hoppas jag kunna tigga till mig att få behålla katetern ytterligare en dryg vecka då den skulle behöva vara på plats kommande helg samt måndag den 4 december då vi har en fjärde utbildningsdag på ledarskapsutbildningen.

 

Med denna sammanfattning av mina senaste 14 dagar ber jag att få önska just dig en trevlig helg och låt den och alla andra dagar gå i snällhetens tecken.