Stevens Sanningar

Veckans fredagsuppdatering utgick och istället bjuder jag på en sen söndagsuppdatering. Sedan förra fredagen har det varit en händelserik vecka med många roliga aktiviteter och umgängen.

 

De här dagarna hände det inget speciellt. Helena var på hundutställning lördag-söndag och jag gjorde lite av varje. En del trädgårdsjobb, en del skoljobb och jag tränade på gymmet både söndag och måndag.

 

Eftersom vår son Fredrik fortfarande har semester passade det bra att han tog med sig Sixten och Elvira till oss för ett par dagars umgänge. Vi möttes upp inne i Mariefred för att ta en runda på Gripsholms slott. Jag vet inte hur många gånger jag varit där under hela mitt liv, men det är otaliga besök och jag tycker fortfarande att jag har stor behållning av det. Med barn i sällskapet blir det ju ännu roligare och intressantare, inte minst för deras kluriga funderingar och reflektioner. Gripsholms slott är så magnifikt på många olika sätt. Dess historia naturligtvis med allt som hänt och inte minst hur Gustav Vasas söner bråkade med varandra, byggnaden som sådan, den sagolika teatern från tiden då Gustav III regerade i landet och allt kryddat med en enorm porträttsamling, mestadels på gamla kungligheter men även kryddat med människor från vår samtid. Du som aldrig besökt slottet, rekommenderas verkligen att göra det.

 

Efter att vi ätit under kvällen blev det sällskapsspel. Vi spelade Jägersro som är ett galoppspel, vilket inte finns att köpa längre men som hela vår familj haft mycket glädje av under decennier. Baksidan med spelet är att det tar lång tid, men vi spelade hela kvällen och slutförde det hela under onsdagsförmiddagen. Det blev verkligen två mysiga dagar tillsammans med Fredrik och barnen. Under onsdagseftermiddagen hann jag och min biträdande rektor Ola även med en digital anställningsintervju med en potentiellt ny lärare till skolan.

 

 

Ganska mycket den här dagen kretsade kring att vi skulle möta upp vår yngsta dotter Ellinore på Arlanda. Hon har ju inte varit hemma i Sverige särskilt mycket de senaste åren och därför är det verkligen lika stort varje gång hon kommer hem, vilket brukar bli två gånger om året. De senaste 18 månaderna har hon ju bott i Afrika, först gjorde hon sin praktik på sin mastersutbildning på den svenska ambassaden i Kigali, Rwanda och det senaste året har hon jobbat åt FN, stationerad i Dakar, Senegal och med stora delar av västafrika som sin arbetsfält.

 

Det var samma lyckorus som gick genom kroppen som vanligt när hon kom ut i ankomsthallen på flygplatsen och nu kommer hon att vara hemma i Sverige i drygt tre veckor innan hon bosätter sig i Paris tillsammans med sin pojkvän. Hon kommer att fortsätta sitt jobb åt FN på distans under ytterligare ett knappt halvår och hoppas sedan hitta ett passande jobb med utgångspunkt Paris. Det innebär i sin tur att det bara blir sporadiskt som jag kommer att träffa henne, men det är självklart mycket enklare både för henne och för oss att ses när hon bor i Europa, bara några få timmars flygresa härifrån.

 

 

Du som följer mig hyfsat kontinuerligt vet att min älskade fru är duktig på att hitta på överraskningar. Jag är barnsligt förtjust i dessa överraskningar och lika nyfiken som jag är, lika lite försöker jag snoka reda på vad vi ska göra. Att vi skulle göra något den här helgen dök upp någon gång i början av sommaren och jag kände mig lite kluven eftersom min delägda häst Casper For Cash skulle göra tävlingsdebut i Halmstad under fredagskvällen, detta kryddat med att tränaren Johan Untersteiner skulle ha sin årliga hästägarfest. Valet var emellertid inte särskilt svårt, självklart ville jag fullfölja den överraskning älsklingen skulle ta med mig på. Jag återkommer för övrigt längre ner till hästen.

 

Vi rullade iväg med bilen hemifrån under förmiddagen. Jag hade verkligen noll aning om vart vi var på väg. Jag körde utifrån de instruktioner jag fick och bilfärden gick via Eskilstuna, Surahammar, Fagersta, Ludvika och fortsatt norrut i riktning mot Sälen. När vi kom till Dala-Floda var det dags att fika och Helena hade scoutat upp ett café som hade högsta betyg överallt. Det heter Hjort-Olârs och det kändes som om det låg mitt ute i ingenstans. Precis när vi kom dit öppnade sig himlen och en rejäl åskskur drog in vilket gjorde att vi retirerade till bilen och tog skydd för att vänta ovädret.

 

Som tur var, dröjde det inte länge innan det blev uppehåll och vi ställde oss först i en lång kö till toaletten för att sedan när detta var ombesörjt, ställa oss i en lika lång kö för att köpa fika. Stället hade ju sina logistiska utmaningar, men det var så otroligt charmigt och personalen var femstjärnig i såväl bemötande som stresstålighet. Det var också tydligt hur de ändå hanterat sina logistiska utmaningar med flera tidsbesparande och smarta lösningar. Det var svårt att välja bland allt sött och gott som fanns, men jag åt en kladdkaka med jordnötter, choklad, kolasås och vispgrädde. Mums! Missa inte denna pärla om du är i närheten av Dala-Floda någon gång.

 

Sedan var det dags att bege oss därifrån och jag undrade fortfarande vilken vår slutdestination skulle vara. Vi körde över en väldigt speciell bro som går över Västerdalälven, speciell så tillvida att den är ungefär lika smal som en bil och det tillåts bara en bil åt gången på bron. När vi tagit oss över bron så låg det ett hus till vänster och Helena utbrast:
- Här ska vi bo!

 

 

Det var ett superfint, nyrenoverat och välutrustat airbnb som hon lyckats boka och det kändes superbra, men vad i hela friden skulle vi göra med Dala-Floda som utgångspunkt?

 

Jag fick en tid att förhålla mig till då vi skulle lämna boendet till fots och strax efter kl 17:30 klev vi in i en värld som gjorde glad, men även sentimental. Vi befann oss nu i en folkpark av det gamla snittet som heter Strandbacken. Det kändes nästan som att vara förflyttad till barndomen med en park där vissa moderniteter samsades med gamla klassiska tombolastånd, chokladhjul, korvkiosk m.m. Och sen alla människor som var engagerade, säkerligen helt ideellt, i parken och med vad jag tror är deras största event för året. Alla var så trevliga, glada och tillmötesgående och på tal om logistik, det var genomtänkt i alla dess delar.

 

 

I parken fanns även en scen med säkert bortåt tusen onumrerade sittplatser och jag kunde inte klura ut vad som skulle utspela sig på denna scen. Det fanns en kontrabas, en keyboard, ett trumset, en gitarr och ganska många mikrofonoer men ingen ledtråd till vem eller vilka som skulle uppträda. Vi hittade två platser längst fram som vi kunde paxa. Ja, bara en sån sak. Det gick att markera de platser man ville ha för att sedan kunna röra sig runt i parken. Det känns också unikt i dagens samhälle där så många har så svårt att skilja på ditt och mitt.

Det blev ett par magiska timmar med underbar musik, brödernas främsta hits blandade med musik från det lokala spelmanslaget och allt som oftast ihopvävt. Viktor som lite ordningsman, Gustaf som spontan och infallsrik och både så i samklang med alla musikaliska rötter som finns inom folkmusiken. Det var något oerhört häftigt att uppleva och det var så äkta och genuint att få vara med om detta i Dalarna, i en genuin folkpark och så fritt från tillrättalagt eller överproducerat. En makalös kväll som vi avslutade med att lägga oss tidigt eftersom vi var tvungna att checka ut från boendet redan kl 10 dagen därpå. Nya äventyr väntade!

 

 

Klockan 10 rullade vi från Dala-Floda. Helena hade förberett frukost redan hemma och nu skulle den komma till användning vid någon mysig rastplats. Det visade sig att vi skulle passera en ort som heter Djurås i Gagnefs kommun och där möts Väster- och Österdalälven för att förenas i vad som under sin resterande färd ut mot havet benämns Dalälven. Platsen kallas Älvmötet och där fanns det bord att sitta vid, soptunnor att slänga skräp i osv. En perfekt plats för frukost också. Just denna dag utlovades dessutom varmt och soligt väder, något vi som bekant inte varit bortskämda med under juli. Det var oerhört vackert vid Älvmötet. När vi kom dit var vattnet i älven helt stilla och jag blev alldeles hänförd av att vara där. Gissa att frukosten smakade extra bra.

 

 

Sedan for vi vidare mot okänt mål för mig. Vi kom ut på riksväg 70 och åkte söderut, men strax före Borlänge vek vi av mot Falun vilket också blev vår slutdestination denna dag. Älsklingen dirigerade mig upp mot Lugnet och det enorma sportområdet som finns där. Vi har varit där tidigare, jag är löjligt fascinerad av idrottsarenor av skilda slag, och det maffigaste av allt är ju ändå att se hoppbackarna. Jag tittade för övrigt in i hockeyhallen, där jag dömt åtminstone en match i min karriär. Nåväl, tillbaka till hoppbackarna. Jag var tacksam bara av att vara där och vi gick bort mot området för skidstadion. Då visade det sig att vi skulle åka med en bergbana upp till hoppbackarna och vi delade kabinen med ett gäng yngre ungdomar som hade sin mountainbikecyklar med sig. Det var en nyhet för mig, men det visade det sig att cykling är en stor grej i skidområdet vid Lugnet under sommaren.

 

Det var stort nog för mig att få komma upp till tornen för hoppbackarna som reser sig högt upp på den redan högt belägna platån. Då tog Helena med mig in i det högsta hopptornet och meddelade att vi ska åka upp i tornet. Lite lagom skrajsen, jag har respekt för höjder... nej, jag är nog vad man skulle kalla höjdrädd, klev jag ur hissen och sedan återstod ett gäng trappor för att komma ända upp. Mina ben kändes som gelé när jag tog klivet ut på den väl instängslade plattformen, ovanför därifrån hopparna startar sina hopp i överbacken. Älsklingen var stöttande och fick mig att ändå våga titta ut, ta lite bilder och njuta av den magnifika utsikten över milslånga vyer. Även om jag inte kände mig 100 % bekväm uppe på den svindlande höjden, är jag så oerhört tacksam över att ha fått uppleva detta. Innan vi tog bergbanan ner igen gick vi och kollade lite på området där skidspåren dras under vintern och såg även de häftiga cykelbanorna som hade olika svårighetsgrader.

 

 

Innan vi gick hem och knöt oss tog vi en liten promenad i stadskärnan och landade till sist på den italienska restaurangen Basta där vi avrundande med en drink (Helena) och en öl (jag). Även där satt vi ute och det var skön buzz på gatorna omkring med glada människor som roade sig. Jag måste säga att Falun kändes som en väldigt mysig stad att vara i.

 

 

Frukost på hotellet, packning och utcheckning. Klockan 11 rullade vi hemåt från Falun och det känns alltid vemodigt när något roligt tar slut. Samtidigt är det viktigt att samla på minnen och för mig blir det betydelsefullt att skriva om mina upplevelser så som jag gör här i bloggen. Det förstärker mina minnen och jag kan gå tillbaka senare och läsa och titta på bilder för att framkalla en känsla av vällust och tacksamhet. Efter att vi stannat och tvättat bilen i en snabbtvätt i Falun (vi stod rakt under en björk i Dala-Floda och det var sav och skräp på rutorna) körde vi raka spåret hem, bitvis genom rejäla regnskurar.

 

Hur gick det då för hästen i hans debutlopp i fredags? Så där, är väl det rimliga svaret. Jag tror att det blev en positiv upplevelse för Casper, han skötte sig fint, fick en fin resa av Peter Untersteiner som körde, men räckte inte riktigt till mot de bästa hästarna i loppet. Han blev femma och för mig personligen spelar resultatet faktiskt ingen större roll utan jag är glad att han skötte sig och fungerade i tävlingssammanhanget.

 

 

Jag gillar ju att lägga många bilder i mina fredagsuppdateringar och andra liknande inlägg. Däremot saknar jag möjligheten att lägga kortare filmklipp direkt i bloggen, vill jag ha något filmklipp med så måste jag först ladda upp det på YouTube. Därför ska jag testa, när jag har något filmklipp jag vill visa, att lägga det på Facebook där jag normalt sett länkar till veckans uppdatering. Jag lägger eventuella klipp som en kommentar till inlägget där jag länkar.

Bröllopsdagar
Den gångna veckan har båda våra äldsta barn haft bröllopdagar. Marie-Helene och Jonas firade tio år som gifta i torsdags den 27 juli medan Fredrik och Emelie har varit gifta sju år just idag, den 30 juli. Världens största grattis till er alla fyra.

 

 

Jag känner mig ju aldrig helt ledig, men har ändå försökt att ha fyra veckor semester. Nu är det slut på det, imorgon jobbar hemifrån men fr.o.m. tisdag är det dags att ta en daglig tur till skolan i Malmköping igen. Jag önskar alla en fin vecka, oavsett om man är igång och jobbar eller har semester. Var snälla och toleranta och gör gärna goda handlingar.