Stevens Sanningar

Jag brukar ju alltid avsluta mina fredagsuppdateringar med en uppmaning om att ni ska vara snälla och göra goda gärningar. Idag vill jag lyfta upp den önskningen, för mig är det inte bara ord som jag uttrycker utan något jag tycker är viktigt på riktigt.

 

När jag själv tittar i backspegeln har jag verkligen inte alltid varit snäll. Eller... snäll har jag nog varit, men jag hade länge ett stort behov av självhävdelse. Det sistnämnda skulle jag naturligtvis kunna skriva en hel roman om, men i takt med att jag levt livet, upplevt både toppar och dalar, förkovrat mig via diverse utbildningar, försökt lära känna mig själv, hittat orsaker till att jag är den jag är och som överkurs tränat på att årminstone försöka se mig själv utifrån, har jag blivit mycket snällare, mer tolerant och inte så dömande. Det har inte varit någon lätt resa och bakslagen har kommit med ojämna mellanrum och kan fortfarande smyga sig på, särskilt om jag är i disharmoni av någon anledning.

 

Att hela tiden söka bekräftelse istället för att vila i att man duger är en svår konst att lära sig behärska. Jag kan själv finna orsaker till den jag är och hur jag fungerar ända tillbaka i min barndom och min uppväxt vilken inte på något sätt var dålig, tvärtom hade jag det i de flesta avseenden jättebra. Däremot föddes jag som en ganska orolig och vek själ som tidigt värderade vad jag kunde och vad jag gjorde istället för att omfamna den jag var kort och gott. Jag lovar att det är tufft att bara tycka om det man gör (om man gör det bra) utan att genuint vara trygg med god självkänsla och tycka om den man är. Det tar också fram en ganska oskön sida i sig själv där man försöker att framstå i bättre dager genom att förminska andra.

 

Det är såna tankar som under livets gång fått mig att reflektera över hur vi människor är och uppträder mot varandra. Sociala medier har verkligen blottat hur många osäkra individer som finns och det skapar inte något bra samhälle att leva i. Jag har nämnt att jag hänger ganska mycket på X (tidigare Twitter) och där är det enligt mig en ganska vidrigt klimat med mycket onödigt hat och där människor nästan tävlar om att förminska andra människor och deras åsikter. Det är i det korta perspektivet lättköpta poäng där det alltid finns någon hejarklack som bekräftar, men egentligen är det bara sorgligt och jag tycker uppriktigt synd om de som söker sin bekräftelse i att nedvärdera hur andra människor är, vad de gör och vilka åsikter de har.

 

Jag lämnar det djupaste av mina egna tankar och återgår till vardagen. Veckan har varit som de flesta veckor är vilket innebär många frågor, stora frågor och små frågor att hantera. Alltför lite sömn, men också något som gjorde mig lycklig. För första gången sedan den 2 april kunde jag testa att springa. Jag har ju haft en inflammation i hälsenan som jag kämpat med. Stötvågsbehandling hos fysioterapeut i kombo med rehabövningar tog mig till sist tillbaka till löpbandet. Lugnt tempo, kort sträcka (3 km) men likt förbaskat har jag sprungit för första gången på 143 dagar vilket känns underbart.

 

 

Till sist backar jag bandet till förra helgen som var magisk. Ellinore firade sin 30-årsdag tillsammans med oss i familjen. Det vill säga jag och min älskade hustru, sin pojkvän och numera sambo Ludovic, sina syskon Fredrik och Marie-Helene, deras äkta hälfter Emelie respektive Jonas samt våra fyra älskade barnbarn Sixten, Adrian, Elvira och Axel. Det blev en sagolikt mysig lördag med lekar, skratt, presenter, mat och framförallt underbart umgänge med de människor som i slutändan ändå betyder mest för mig.

 

 

 

Jag är verkligen superglad över att hon satsat på en riktig utbildning, men har ändå saknat att se henne uppträda med egna och andras låtar. Därför blev jag jätteglad när hon igår testade en idé på mig som kanske kanske kan mynna ut i en föreställning vad det lider. Den enda lilla haken är väl möjligtvis att hon i så fall kommer att framföra den i Paris... men dit går ju också att resa...