Körkort i 37 år
Det är plågsamt att påminna sig själv om hur fort åren går. Nyss var jag 18 år och tog körkort, ja det är faktiskt på pricken 37 år sedan idag.
Jag körde privat. Inte en endast lektion eller teoripass på körskola. Om jag minns rätt kostade hela körkortet 485 kronor inklusive läkarundersökning, körkortstillstånd och uppkörning. Jag körde upp i Strängnäs i min storebrors Toyota Carina. Nu för tiden tror jag inte att man får köra upp i privatbilar, men det är en okvalificerad gissning.
Trots att det gått 37 år minns jag känslan som igår. Jag skrev teoriprovet först och sedan körde jag. På den tiden var körkortet färdigt och man fick det i handen när man klarade uppkörningen. Den känslan... ja, den känslan kan vara den bästa känsla jag någonsin haft. Det enda som konkurrerar, och förhoppningsvis kändes ännu bättre, var när våra tre barn föddes och även när jag gick fram till altaret med min älskade hustru för snart 31 år sedan.
Men overklighetskänslan av att få sitta ensam och köra i bilen var så fantastisk. Jag minns hur jag åkte hem och av någon anledning satte jag på en skiva och spelade en och samma låt om och om igen på högsta volym. Låten hade inget med körkortet att göra, men jag var så hooked på den låten då och jag tycker fortfarande att det är en tidlös hit som alltid är lyssningsvärd. En bra låt är alltid en bra låt som bekant och den som snurrade på min vinylspelare var Gloria Gaynor med I Will Survive.
När jag hade haft körkort i knappa tre månader var olyckan framme. Jag var och mönstrade under två dagar i Solna (Frösunda). Eftersom jag hade fotbollsmatch första kvällen åkte jag fram och tillbaka istället för att sova på något sunkigt logement. Det innebar att när jag kom till fotbollsträningen dag 2, då hade jag kört ungefär 36 mil. Efter träningen, när jag var mindre än två kilometer hemifrån (jämför med 36 mil...) kom jag ikapp en kompis på moppe. Jag laravde mig lite med honom, åkte lite slalom med min SAAB 99 på vägen och så där men det i sig var ingen fara. Däremot tappade jag fokus och utan att jag märkt det hade jag kört ikapp en personbil med ett högt lastat släp som framfördes ganska sakta. Jag bestämmer mig för att köra om, men får ett möte. Det är egentligen inte någon skymd sikt, men jag trora tt den mötande bilen delvis doldes bakom all bråte på släpvagnen. Hade detta hänt idag, då hade jag antingen fortsatt att köra om (hade lätt hunnit) eller så hade vi fixat att samsas om hela vägbanan tre i bredd (med risk för en frontalkrock). Jag valde inget av dessa alternativ utan jag tvärbromsade. Jag tappade kontrollen på den framhjulsdrivna bilen som for ner i diket bredvid som inte bara var ett dike. På den nästan 13 km långa vägen mellan Stallarholmen och Mariefred var jag exakt vid den längsta och brantaste slänten ner mot en åker. Jag volatde ett varv, två och jag minns än hur långsam den tredje voltningen var innan jag var parkerad på åkern i en bil som landat på alla fyra hjulen. Bälte hade jag inte på mig och jag satt i passagerarsätet. I baksätet hade jag en hel kartong med 21-lotter och då låg utspridda i hela bilen.
Det här var ju långt före mobiltelefonernas tid, men bilen med släpet stannade medan den mötande bilen bara fortsatte att åka och jag återkommer till det strax. Polaren på moppe som sett allting stannade också och ganska snabbt var min pappa på plats för undsättning. Jag bodde fortfarande hemma och vår plan var att snabbt forsla bort bilen innan polisen kom.
Kvinnan i den mötande bilen hade emellertid andra planer. Hon hade stannat i en butik i Stallarholmen och ringt... just det polisen. Så innan jag ens hann säga traktor så hade vi sällskap av farbror blå och jag fick sätta mig i baksätet. Där ställdes det en massa frågor om mig och om vad som hade hänt. En av frågorna minns jag mycket väl, nämligen huruvida jag hade någon inkomst. Jag svarade osanningsenligt nej på den frågan. Förvisso gick jag fortfarande i gymnasiet, men jag sommar- och helgjobbade. Dessutom dömde jag hockey i landets nästa högsta serie och drog in del pengar den vägen. Jag tror också att jag fick en fråga om jag erkände att jag gjort mig skyldig till vårdslöshet i trafik.
Efter någon månad kom ett strafföreläggande från nånstans. Minns inte om det var tingsrätten, polisen eller länsrätten. Hur som helst var det ett föreläggande om att jag gjort mig skyldig till vårdslöshet i trafik och blivit dömd att betala 20 dagsböter. I papperet såg jag en fråga där det stod: Inkomstkontroll utförd? Handläggaren hade kryssat i nej-rutan vilket innebar att de hade gått på mina uppgifter om att jag inte hade någon inkomst. Dagsboten sattes därför till 5 kr vilket innebar att jag dömdes till totalt 100 kr i böter. Jag vet att jag snabbt som attan gick till posten och betalade mina böter och hoppades att den där onkomstkontrollen aldrig skulle göras. Lite dyrare hade det blivit för gymnasisten Eriksson.
Ytterligare någon månad senare kom ett brev från länsrätten. Det här var ju innan prövotidens existens och min trafikförseelse skulle bedömas utifrån vilken trafikförseelse som helst. Jag blev både lättad och överraskad när det stod klart för mig att jag kommit undan med en varning och slapp att få körkortet återkallat.
Två år senare fastnade jag i en radarkontroll och åkte dit för fortkörning, ytterligare något år senare blev jag bötfälld för att inte använda säkerhetsbälte och för ca tio år sen åkte jag på ytterligare en fortkörningsbot. I övrigt har mina 37 år som körkortsinnehavare gått bra och jag har nog kört ca 125 000 mil på våra vägar.
//Steven :-)