Stevens Sanningar

När jag skrev förra veckans fredagsuppdatering befann jag mig på ett hotellrum i Stockholm efter en magisk fredag med värme och gassande sol. Fortsättningen av den kvällen blev middag på en Kinarestaurang och sedan begav vi oss till Norra Brunn. Det var annonserat att Isak Wahlberg, Carl Tillenius och Henrik Schyffert skulle uppträda, men den sistnämnda var ersatt av Hasse Brontén, något vi såg som ett plus.

 

Vi var rejält trötta och bestämde oss för att promenera hem till hotellet på Sturegatan. Väl tillbaka på hotellrummet la vi oss i sängen och tittade på Bäst i Test innan vi sov en lång natts sömn. Vi hade planer hyfsat tidigt nästa dag...

 

Allt är ju relativt och hyfsat tidigt för mig är inte hyfsat tidigt för er... Både jag och älsklingen följer Polisrytteriet Stockholm på Instagram med stor förtjusning. Nu hade Helena nosat upp att det skulle vara vaktparad under lördagsförmiddagen och den vandrande orkestern skulle eskorteras av några polishästar med utgångspunkt från Armémuseet, beläget bara några kvarter från vårt hotell. Avmarsch var satt till kl 11:45 och vi kom dit i tillräckligt god tid för att hinna hälsa på de fyra polishästarna som tjänstgjorde. Sedan gick vi tillsammans med vaktparaden hela vägen till slottet där vi tittade på den första delen av vaktavlösningen. Tänk att det är mer än 40 år sedan som jag själv gick högvakt vid Stockholms slott. Det var mitt i sommaren och jag undrar i hur många japanska fotoalbum jag finns på bild?

 

 

Sedan gick vi en vända bland alla andra turister i Gamla stan. Efter en obligatorisk sväng på Västerlånggatan gjorde vi ett pitstop på Stora Nygatan för att släcka törsten. Därefter en sväng upp till Järntorget där vi fikade och tog varsin glass i solskenet. Det kändes som sommar. Sedan blev det tuben hem till hotellet och laddning för kvällen där vi hade bokat bord på en av våra favoritrestauranger redan kl 17.

 

 

Favoritrestaurangen i fråga heter Bistro Rolf de Maré och ligger söderut på Drottninggatan. Det är ingen flärd och lyx, men stämningen är underbar och vi har aldrig blivit besvikna på vare sig mat eller service. Mätta och belåtna var det dags att dra oss ut mot Djurgården. Av någon för mig okänd anledning var spårvägen ersatt av busstrafik. Herrejävlar! Hur många människor kan man egentligen packa in i en buss? Proppfull är ett understatement, men till sist var vi framme vid Cirkus som var slutdestinationen.

 

Vi skulle se Peter Pan går åt helvete. Förväntningarna var högt uppskruvade, trots att föreställningen fått ganska ljummen kritik. Det var en respektingivande line-up med Per Andersson, Pernilla Wahlgren, Ola Forssmed, Anton Lundqvist, Andreas T Olsson m.fl. Det var bra och det fanns många roliga passager, men känslan var ändå besvikelse. En rörig och otydlig story med många upprepningar på scenen. Vi var absolut inte missnöjda, men hade förväntat oss mycket mer.

 

 

Vi besöker ju många stora scenproduktioner och har kommit till slutsatsen att de sällan levererar i förhållande till de höga biljettpriserna, trots eminenta skådespelare. Därför kommer vi vara mer selektiva i framtiden och i ännu större grad satsa på konserter och musikaler, dessa får oss sällan att känna oss besvikna.

 

Efter ett jäkla mickel för att ta oss från Djurgården, begav vi oss till en annan favorit som är belägen ett par kvarter från Odenplan. Den franska bistron Paname har efter tips från dotter Ellinore blivit ett ställe vi gärna besöker. Oerhört skön stämning i bistron med tydlig fransk touch. Där hängde vi ett par timmar innan vi tog tuben hemåt efter en väldigt rolig och trevlig kväll.

 

 

Söndagen innebar hemresa och det är alltid lika tungt när något man så länge sett fram emot tar slut. Vi hann passera Kungsträdgården där körsbärsblommorna var i sin linda att börja blomma.

 

 

Jag plussade ju i förra veckans fredagsuppdatering för att kollektivtrafiken (för en gång skull) fungerade perfekt när vi åkte till Stockholm. Det blev en jinx de luxe! Tåget hem var försenat vilket ledde till att vi missade bussen från Läggesta. Att Mälartåg är försenade är mer regel än undantag och att Sörmlandstrafikens busschaufförer har noll bollkänsla är sen gammalt. Bussarna till och från Läggesta har EN ENDA uppgift och det är att leverera passagerare i tid till tågavgångarna och att ta hem resenärerna från tågen. Kommunikationen med tågen verkar vara noll och trots att bussen är helt tom, tåget ca fem minuter försenad ska du inte tro att chauffören väntar i fem minuter. Nej, vederbörande åker med en helt tom buss från tågstationen istället för att kolla hur sent tåget är. Det är fullständigt hål i huvudet! Tack till min snälla bror Jörgen som ännu en gång hjälpte oss när de kollektiva färdmedlen svek oss.

 

Veckan därefter har inneburit jobb, jobb, jobb och pyttelite träning. Jag har fortfarande stora besvär med en smärtande hälsena och har varit förvisad till cykeln på gymmet. Lite ljus i tunneln är emellertid att jag ska göra en MR på mitt vänstra knä på måndag. Japp, det stämmer att de gör röntgen trots att det är en röd dag. Jag har också fått en tid hos en ortoped på Sophiahemmet i slutet av maj. Jag hoppas på en artroskopi så att båda mina knän blir nyrenoverade och sedan ska jag både träna och spela padel som en galning.

 

Till sist ytterligare några rader om jobbet. Det har varit en bra vecka och jag känner mig både starkare och mer harmonisk. Samtidigt gör det så ont i mig att se hur många barn och ungdomar som av olika skäl mår skit. Det finns ingenting jag brinner så mycket för, som för våra mest sårbara elever. Deras öden griper tag i mig på ett sätt som ibland nästan är ohälsosamt gjorde... utan att blotta någon så blev jag så sent som idag varse detta. En elev som går i åttan och som i princip haft 95 % frånvaro hela läsåret kom till mig och berättade att en ny lösning vi föreslagit gjort att hon tänkte greppa tag i plugget. Hennes levande och förhoppningsfulla ögon när hon berättade gjorde mig genuint lycklig efter att jag i åtta månader bara sett döda ögon utan något som helst hopp om framtiden... Vi vuxna bär ansvaret och samtidigt får vi aldrig ta huvudrollen, den är alltid vikt för våra elever.

 

Nu önskar jag alla en trevlig helg! Var  snäll mot människor du möter, du vet aldrig vad de bär i sin ryggsäck.