Stevens Sanningar

Det har blivit fredag igen, faktiskt den allra sista i oktober. Till helgen återgår vi till normaltid och släpper den allra sista delen som finns kvar av sommaren. Jag som tycker att dygnets timmar är för få, är tacksam över att få tillbaka den timme vi lånat ut i sju månader...

 

Jag börjar med det som upptar mina tankar och mitt liv snudd på dygnet runt. I torsdags var det fyra veckor sedan jag gjorde min prostataoperation och jag lider fortfarande av ett stort urinläckage vilket komplicerar min vardag betänkligt. Jag försöker planera, fixa och trixa så bra jag kan, men ibland går det åt skogen och då är det bara hemma som det känns tryggt. Trots detta har jag varit till skolan tre halvdagar den här veckan, resten har jag jobbat hemifrån. Som jag skrivit tidigare när jag berört detta ämne så finns det många som har det betydligt värre än jag, men det här suger verkligen.

 

Det har varit underbart att vara i skolan. Dels naturligtvis att träffa många medarbetare, men kanske häftigast ändå att träffa elever. Av eleverna jag träffat har många frågat var jag varit eller hur det är med mig. Det känns ju fint, framförallt blir jag glad över att eleverna märker att jag varit borta. Det är min stora rädsla, att vara en rektor som eleverna knappt känner igen eller tar notis om. Jag hoppas verkligen att jag kan stretcha ut tiden då det fungerar att vara på plats i skolan de kommande veckorna, idag har jag fått nya inkontinensskydd som åtminstone lovar gott.

 

Förra helgen kom vårt äldsta barnbarn Sixten (12 år) till oss på lördagen. Det är alltid lika mysigt att ha något eller några av barnbarnen här. Den primära anledningen till Sixtens besök var att han fick en biljett till showen med Leif & Billy på Scalateatern i födelsedagspresent. Dit skulle vi på söndagen och då var det mysigt att sno åt oss lite extra tid med honom.

 

När det blev söndag tog vi bilen till Stockholm. Självklart ville vi bjussa Sixten på restaurang och han fick välja. Inte helt oväntat blev det Pinchos och vi valde restaurangen på Norrlandsgatan. Det var jättemysigt och vi blev både mätta och nöjda innan vi drog vidare till Scalateatern.

 

Helena och jag har kollat på alla sju säsonger av Leif & Billy och känner karaktärerna väl. Det är ju inte direkt någon finkultur, men vi gillar verkligen Klas Eriksson och Alfred Svensson som gestaltar de misslyckade bröderna Leif & Billy. Vi blev inte besvikna av föreställningen, jag tycker de lyckades oväntat bra med att göra en scenshow med karaktärerna. Sixten verkade hur som helst jättenöjd och det var det allra viktigaste den här dagen.

 

 

Natten mellan söndag och måndag är det exakt 25 år sedan den tragiska diskoteksbranden i Göteborg där 63 människor omkom. Man minns ju oftast vad man gjorde och hur man fick reda på när dessa, de största nyhetshändelserna inträffade. För mig blev det dock lite speciellt denna gång, jag tillbringade nämligen just den natten i Göteborg. Jag dömde hockey mellan Frölunda och Hv71 i Scandinavium och eftersom det var höstlov hade jag med mig hela familjen till Göteborg. Det kändes overkligt när vi vaknade och jag som vanligt startade med att kolla text-TV. Där kunde vi läsa om den hemska branden och den kom obehagligt nära rent känslomässigt eftersom vi befann oss i samma stad.

 

 

Två helt andra roliga kuriosagrejer som jag minns från den resan. Efter matchen i Scandinavium frågade några funktionärer mina barn om de gillade popcorn. Det hade blivit en del över i kioskerna och barnen var ju inte nödbjudna. Det slutade med att de fick med sig en 125 liters plastsäck full med popcorn från arenan till hotellet. Det kändes lite suspekt att ta sig upp till hotellrummet med en säck(!) popcorn. Om jag minns rätt, parkerade vi under hotellet och som tur var kunde vi ta hissen från garaget till rummet. 

 

Den andra grejen utspelade sig i frukostmatsalen på morgonen efter. Magnus Uggla bodde på samma hotell då han var i Göteborg med någon krogshow. Min yngsta dotter Ellinore var fem år, men väluppfostrad och väl insatt i vem Uggla var då hennes pappa hade (har) honom som musikalisk husgud. Vi käkade frukost samtidigt som Magnus och när Ellinore får syn på honom pekar hon och säger högt och ljudligt i matsalen:

- Pappa! Han ser ut precis som Magnus Uggla!

 

Till sist. Jag älskar företag och serviceinrättningar som har hög servicenivå och trevliga medarbetare som bemöter kunderna på ett bra sätt. Jag har lyft fram några såna i mina fredagsuppdateringar ibland och snart kanske det kan vara dags för en sammanfattning av företag jag gillar lite extra. Min take är ju nämligen att sådant inte är en slump utan resultatet av målmedvetet arbete av arbetsgivare/chef. I morse var jag på Vianor i Strängnäs och skiftade till vinterhjul. Bemötandet där var femstjärnigt trots att de upplever årets mest stressiga dagar så här dags. Hatten av!

 

Nu vill jag önska just dig en trevlig helg! Var snäll och gör goda handlingar för andra, det behövs i en alltmer polariserad värld som tyvärr brinner och där människor ställs mot varandra. Kom ihåg att inte en enda människa föds ond...